The High Line. Högt över New Yorks trafik tar ängsblommor och träd över.
Rostbruna järnvägsskenor skymtar fram i den bländande stenläggningen där The High Line drar fram tio meter över gatunivån likt ett långt utsiktsdäck.
Den gamla godsjärnvägen löper längs med västra Manhattan, från Gansevoort street över Meatpacking District, Chelsea och Hell’s Kitchen ända upp till 30:e gatan. Den tidigare övergivna järnvägssträckningen har förvandlats till en ny stadspark i himlen.
Den första delen av The High Line öppnades förra året. I juni invigs den sista delen och parken blir mer än dubbelt så lång – över två kilometer.
– Nu lägger vi bland annat till en stor gräsmatta mellan 22:a och 23:e gatan där man kan sola, äta picknick och se ut över Hudson River i väst och Brooklyn i öst, förklarar Kate Lindquist, marknadschef för Friends of the High Line.
Från 26:e gatan fortsätter The High Line med tre kvarter ängsblommor bland bänkar i återvunnen ek.
En promenad påbörjas lämpligen vid Standard Hotel, designhotellet som med knökfull biergarten och en brutal arkitektur reser sig 18 våningar över järnvägssträckningen nere vid Gansevoort Street.
New Yorks nya stadspark blickar ned över biltvättar och parkeringar, drar fram mellan konstgallerier och lyxiga bostadshus signerade av den internationella arkitektelitens främsta namn.
Västerut öppnar vyn över Hudson River, österut mot Midtowns taklandskap med Empire State Building i fonden.
För tio år sedan var det få som drömde om en stadspark. Nedifrån gatan syntes endast rostiga gjutjärnspelare, resterna från en övergiven godsjärnväg som på 1930-talet skulle befria Death Avenue från dess beryktade tågspår, men som snart konkurrerades ut av alla lastbilar. The High Line skulle nu säljas som skrot, men ingen hade råd att montera ned den.
Några våningar upp i de omkringliggande byggnaderna var bilden av de rostiga tågspåren en annan. Den slingrande rälsen förförde som en romantisk ruin överväxt av ängsgräs och vilda blommor. Journalisten Joshua David och konstnären Robert Hammond startade Friends of The High Line och samlade ihop 400 000 kronor för att kunna stämma New Yorks förre borgmästare Rudolph Giuliani för hans rivningsbeslut.
Visserligen förlorade de i rätten, men med hjälp av skådespelaren Edward Norton och modelejonet Diane von Furstenberg vann de opinionen och fick stöd av nye borgmästaren Michael Bloomberg. När David Bowie några år senare fixade The High Line Festival med artister som Air och Rick Gervais tvivlade ingen längre.
I början var fastighetsägarna inte särskilt positiva, The High Line var ju inte annat än räls och ogräs. Men efter det att New York-byrån Diller Scofidio + Renfro vunnit en arkitekttävlingen och Bloomberg satt sitt namn på alla papper sköt huspriserna i höjden. Åttiotalets sjaviga kvarter med förrådsbyggnader, bilverkstäder och transvestiter var ett minne blott.
I dag konkurrerar industriromantiska Chelsea Market och områdets första stora konstgalleri Dia Art Foundation med mängder av modeaffärer och konstutställningar, för att inte tala om påkostade restauranger som Morimoto, Craftsteak och Del Posto där limousinerna radas upp om kvällen.
Ärevördiga musikstället Kitchen har däremot kvar lite av den ursprungliga känslan, det fanns på plats redan i början av sjuttiotalet med Laurie Andersons allra första performances och fortsätter i samma anda i dag.
– Improviserade konstevenemang och musikuppträdanden avlöser varandra och vi har fått en helt ny uppfattning om vad som är möjligt i New Yorks offentliga miljö, säger Kate Lindquist och berättar att The High Line lockade mer än två miljoner besökare redan under det första året.
Paradoxalt nog liknar The High Line inte originalet särskilt väl. Varken spårvagn, dressin eller tåg kommer någonsin att kunna köra här.
Parken är en konstgjord iscensättning av industriromantik. Den överväxta järnvägen var ett vackert historiskt monument men som stadspark skulle den aldrig ha överlevt miljontals besökare. The High Line är också ett urbant återvinningsprojekt och ett bra exempel på den nytändning som skett i New York efter 11 september-attackerna.
Nere vid Ground Zero syns knappast något nytt, men runtom på Manhattan dyker det upp både små och stora projekt av kända och okända arkitekter.
En bitsk kritiker som arkitekten och krönikören Michael Sorkin är däremot rädd för att The High Line blir en av de få offentliga platser som blir kvar när Manhattan med nya lyxbostäder blir ett reservat för de rika
– The High Line är både en fantastisk park men också ännu ett steg i omvandlingen av Manhattan till världens största inhägnade område, ”gated community”. Samtidigt är det bra att erövra det största offentliga utrymmet: gatan. Det gäller de flesta städer här, vi skulle lätt kunna ta hälften av allt gatuutrymme som i dag används av bilismen och ge det till fotgängarna med parker och odlingar, säger han.