Sedan väntar vi.
Plötsligt bryts tystnaden och en våg av skratt och jazzmusik slår emot oss när den inre väggen i telefonhytten öppnas och vi släpps in i en bar där uppklädda människor dansar och dricker drinkar i eleganta glas.
Vi har hittat till Please Don’t Tell.
Det är en så kallad speakeasy, en hemlig bar, och en av många. Över hela New York ligger dolda barer och lönnkrogar gömda bakom draperier, lönndörrar och anspråkslösa källaringångar på mörka bakgator. Har du inte upptäckt dem är det inte så konstigt, för speakeasybarer har inga skyltar och annonserar definitivt inte i tidningarnas krogguider. För att över huvud taget hitta dit måste du vara en av de invigda.
Termen ”speakeasy” skulle kunna översättas till ett ställe det talas tyst om och myntades under förbudstiden. Det var i januari 1920 som Volsteadlagen trädde i kraft, vilken förbjöd all försäljning och tillverkning av alkohol och gjorde alla barägare till kriminella. Men amerikanerna slutade inte dricka för det. Tvärtom.
I var och varannan källare, i gamla garage och hemma i folks lägenheter öppnade illegala barer och svartklubbar. Där uppstod en ny sorglös klubbkultur där både män och kvinnor träffades för att dansa charleston och dricka hembränt.
Polisen låg ständigt steget efter. Lyckades de stänga ett ställe, slog ett nytt upp i källaren bredvid. Mot slutet av förbudstiden lär det ha funnits så många som 100 000 speakeasybarer bara i New York. De flesta var inte större än en liten bardisk. Andra var riktiga nattklubbar och så populära att polisen såg mellan fingrarna – kanske för att de själva var där och festade efter mörkrets inbrott.
Förbudstiden varade i 13 år, innan politikerna tvingades acceptera att lagen bara ledde till att maffian tjänade storkovan på att sälja smuggelsprit. I december 1933 släpptes alkoholen fri.
Men mystiken kring lönnbarerna upphörde inte att attrahera för det.
– Om ett ställe är hemligt vill alla New York-bor gå dit. Det ger en känsla av exklusivitet att vara en av de invigda, och det gillar vi, säger en man som ofta besöker speakeasybarer.
Kanske är det därför det har öppnat så många nya de senaste åren. En del har redan blivit så etablerade att vi kan googla oss till dem. Andra får vi tips om när vi börjar fråga runt.
Och när man väl har förstått vad man ska leta efter, är det inte särskilt svårt att hitta fler. Hur kommer det sig till exempel att det så ofta står folk och röker utanför den där herrfriseringen i East Village? För att det gömmer sig en bar bakom salongen förstås.
Andra ställen ligger bakom klädbutiker eller som Bathtub Gin, bakom en dörr i ett cupcakekafé. Ytterligare ett ställe hittar vi innanför köket på en restaurang.
Det har funnits speakeasybarer av och till sedan förbudstiden, men flörten med 1920-talet inskränker sig inte längre till avsaknaden av en skylt. Det nya med dagens speakeasyställen är att besökaren får resa 90 år tillbaka i tiden.
Barerna vi besöker är inredda som dåtidens finare vardagsrum, med dämpad belysning, röda sammetssoffor och svartvitrutiga golv. Det spelas glad 20-talsmusik och dörrvakterna och bartendrarna är klädda i tidstypiska kläder. På The Back Room serveras drinkarna i tekoppar för att lura misstänksamma poliser och på Milk & Honey finns särskilda krokar där männen kan hänga upp sina hattar. Dessutom får vi en tillsägelse att ”speak easy” när vi skrattar så att grannarna kan höra.
Och precis som när det begav sig, står alkoholen i fokus.
New York är berömt för sin tradition att servera utsökta cocktails och många av dagens speakeasybarer har utvecklat sina egna recept. På Milk & Honey som ligger bakom en källardörr på Manhattans Lower East Side finns det ingen drinklista. I stället frågar servitrisen efter vad vi har för smakpreferenser.
– Tycker du om fruktiga smaker? Kryddiga? Fräscha? Föredrar du sött eller surt?
Hon nickar fundersamt innan hon försvinner i väg till baren, för att komma tillbaka med en bricka med drinkar vi aldrig har hört talas om.
Och det är väl egentligen här som nutidens speakeasies skiljer sig som mest från dåtidens. För medan drinkarna som blandas på dagens barer ofta smakar fantastiskt – var de sannolikt ingen höjdare under förbudstiden.
Den vanligaste spriten då var hembränd gin, eller ”bathtub gin” som den också kallades eftersom den ofta späddes ut och smaksattes med exempelvis enbär hemma i badkaret. I värsta fall tillverkades den på industrialkohol och giftiga kemikalier, och man kan tänka sig att det var något av en utmaning för dåtidens bartendrar att komponera drinkrecept som dolde den lika giftiga smaken.
Tyvärr var spriten inte bara osmaklig, den var dessutom livsfarlig. Det hände att folk som drack av den blev blinda. I värsta fall dog man.
Bathtub Gin är också namnet på en speakeasybar i stadsdelen Chelsea. Här har såväl drinklistan som den burleska inredningen hämtat inspiration från förbudstidens favoritsprit. Får man inte plats vid ett av borden kan man dricka sina gindrinkar i ett stort badkar av koppar och efter toalettbesöket får man tvätta händerna i handfat formade som små badbaljor.
Ett annat och betydligt säkrare sätt att komma över alkohol under förbudstiden var att be doktorn skriva ut en flaska läkarsprit. Därför var det kanske inte så konstigt att antalet apotek mer än fördubblades under de där åren. Det är också utgångspunkten för speakeasybaren Apothéke som ligger gömd på en liten bakgata i Chinatown.
Jag och fotografen Linda Forsell går dit en onsdagskväll. En liten skylt med en medicinflaska över dörren avslöjar att vi har kommit rätt. Men när vi rycker i dörren är den låst. Vi tar ett kliv tillbaka och letar efter en dörrklocka eller en lönndörr vid sidan om.
Då öppnas en liten lucka i dörren och ett öga plirar vaksamt mot oss.
– Har ni något lösenord?
Det har vi förstås inte.
Vi frågar om vi kanske kan få en ledtråd. Mannen i luckan ser ut att fundera en stund, innan han ger med sig och säger att lösenordet ska vara en sammanslagning av två ord.
Svårt.
Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan den 20-talsklädde dörrvakten har öppnat dörren på glänt och är lika engagerad som vi i gissningsleken. Det första ordet ska vare ett slags möbel får vi veta, det andra en fågel man ser i New York varje dag. Det är fortfarande inte lätt, men till slut kommer vi på att lösenordet han är ute efter är ”stool pigeon”, och äntligen får vi komma in i värmen.
Där inne påminner inredningen med sidensoffor och sammetsfåtöljer om en gammal opiumhåla eller absintbar från 1800-talets Paris. Toaletten är tapetserad med varningsskyltar för olika sorters gifter, och bakom baren trängs spriten med gamla medicinflaskor. Bartendrarna, eller mixologerna som de kallas, är klädda som gammaldags apotekare och drinkarna serveras i höga kristallglas.
På drinkmenyn med titeln ”Prohibition Prescription List” står det att drinkarna blandas på ingredienser bryggda i förbudstidens anda. Det låter lite obehagligt men är inte farligare än att de kommer från små bryggerier med anrika traditioner och blandas med örter som odlats i närheten.
Måhända är den här flörten med förbudstiden en del av den rådande retrotrenden. En längtan tillbaka till det glada 20-talet och svunna tiders dekadens. Eller så är det ett sätt att hålla liv i ett flyktigt fenomen. Det säger sig självt att ett ställe bara kan vara hemligt en kort tid, innan den stora massan börjar hitta dit – och när ett ett speakeasyställe blir för känt förlorar det sin tjusning. Därför gäller det att göra speakeasykonceptet till något mer spännande än att inte sätta upp en skylt.
– En riktig speakeasy har ingen hemsida, de byter lokal och öppettider varje vecka, säger en man som säger sig driva just en sådan svartklubb, medan vi trängs vid baren på Apothéke.
Men sådana ställen är förstås helt omöjliga att guida till. Att göra en guide till speakeasyställen är problematiskt nog som det är.
– Ska ni göra en guide till alla hemliga ställen? Då är de ju inte hemliga längre. Förstör inte det en del av upplevelsen? säger New York-bon Patrick när vi träffar honom över en drink på Milk & Honey.
Kanske det. Men vi kan bara tala om att ställena finns och var de ligger. Sedan är det upp till läsaren att komma på vilken liten bakdörr det är som gäller, lista ut lösenord och samla tillräckligt med mod för att gå genom restaurangköket eller frisersalongen till det dolda bakrummet, som en invigd.
Och så är det förstås bra om du som läser det här inte sprider det vidare.