Allt är plötsligt så mycket mer storslaget från panoramavagnen, där jag sitter och äter min lunch. Järnvägen klättrar längs bergssidorna som vetter ner mot den djupa fjorden, vars vatten skiftar i grönblått så här från ovan.
Långt därnere, vid södra stranden, är det något väldigt som bryter en nästan spegelblank vattenyta den rostiga fören på tyska jagaren Georg Thiele. Skeppet sänktes av britterna i april 1940 och har blivit till ett väl synligt minnesmärke över den tyska ockupationen under andra världskriget.
Under några dramatiska aprildygn var Narvik och dess omgivningar skådeplats för ett av historiens största sjöslag. Efter det att tyskarna med sina tio jagare sänkt slagskeppen Norge och Eidsvold ockuperades Narvik för att säkerställa malmbanan över fjället mot den svenska gränsen och därmed transporten hem till den egna krigsindustrin. De allierade var inte sena att svara på attacken, vilket resulterade i en strid som innebar över 45 sänkta fartyg och minst lika många nedskjutna flygplan. Även Narvik som stad drabbades svårt, kan jag läsa i min guidebok.
Det är främst havet, fartygen och historien som lockat mig hit upp denna gång. Inte skidåkningen och fjällvandringen, som varit drivkraften under tidigare besök. Framför mig ligger en hel veckas vrakdykarsafari utanför Narvik och på Lofoten.
Dykfantasten Henrik Svedin från Sundsvall, som nu blivit Narviksbo tre fjärdedelar av året, har lovat dygn fyllda av upptäcktsfärder under vattenytan. Men här ska också finnas plats för djuphavsfiske, vandring och förhoppningvis möten med både kaskelotval och späckhuggare har jag fått veta.
Genom sitt företag, Narvik Dyk & Äventyr, ordnar han utfärder året runt, med den gamla minsveparbåten ms Galten som bas. En bekväm båt med ett 15-tal kojplatser.
Myndigheterna har dessutom under de senaste åren släppt dykförbudet på flera av de gamla skeppsvraken.
Henrik hämtar vid tåget. Vi är ett gäng mer eller mindre erfarna dykare från Sverige och Danmark som alla mött upp för att få chansen att ta del av den rika undervattensvärlden.
Efter ett besök på Krigsmuseet, som ger oss bakgrunden till skeppskyrkogården i havet utanför Narvik och där vi också får se bilder och läsa historien om de fartyg vi ska dyka på, lastar vi grejorna på Galten och är klara att ge oss i väg.
Trots den sena eftermiddagen står junisolen högt på himlen. Samtidigt som norske skepparen Tor styr ut från hamnen på ett kavlugnt hav har Henrik en genomgång på fördäck av vad som kommer att hända under veckan. Han pratar dyk- och båtsäkerhet och informerar oss om var, hur och när vi dyker.
Henrik pekar också ut platserna där många av de andra gamla vraken ligger, som till exempel jagarna Wilhelm Heidkampf och Anton Schmitt. De sänktes av engelska torpeder i den inre delen av Narviks hamn. Det svenska lastfartyget m/s Stråssa, som transporterade malm från Narvik till USA, sjönk efter det att tyskarna placerat ut sprängladdningar ombord.
- Jag har dykt på Stråssa minst femtio gånger och ledsnar aldrig. Det finns alltid något nytt att upptäcka på den båten, säger Henrik, som också gjort en film om Stråssa.
Ett examensarbete när han gick på filmskola i Sundsvall för några år sedan.
- Vrakdykning är den stora grejen för mig. I synnerhet här i Narviksområdet, där siktdjupet som bäst kan vara ända upp till 4050 meter. Det är svårt att beskriva den lustfyllda känslan av att penetrera ett vrak. Att simma in och titta i det mörka, lite förbjudna och farliga på en och samma gång.
Han har haft Narvik som sin fasta bas sedan 1997 och arrangerar dykutfärder åtta månader om året, från april till och med november.
Även naturen både ovan och under vattenytan spelar stor roll för hans val av arbetsplats.
- Det känns helt otroligt att dagligen få vistas i den här miljön, med fjordarna, bergen och det eviga ljuset under sommarhalvåret.
Efter en knapp halvtimme är vi framme vid platsen för veckans första dyk, s/s Romanby. En malmångare som byggdes 1921 i England. Fartyget låg för ankar i Narvik när det blev torpederat på babords sida den 10 april 1940. Romanby var 130 meter långt, 18 meter brett och ligger på mellan 16 och 29 meters djup.
- Besättningen klarade sig, med hjälp av livbåtarna, berättar Henrik, samtidigt som han ritar av skeppet på en liten whiteboard och pekar på detaljer värda att upptäcka.
- Maskinrummet är det finaste man kan se. Det är i stort sett helt intakt.
Nu ska utrustningen på. Fleecekalsonger och tröja under torrdräkten. Ett mödosamt projekt i sig, i synnerhet med tanke på högsommarvärmen som infunnit sig denna sena eftermiddag.
För mig som tidigare i stort sett bara dykt i varma, tropiska vatten, förutom en kall sväng i Kalmarsund med tredubbla våtdräkter för några år sedan, känns den här proceduren definitivt krångligare till en början. Detta trots att jag övat en del i hemmavattnen med hyrd torrdräkt och instruktör.
Men efter drygt en halvtimme står jag där, överhettad, svettig och definitivt redo att plumsa i. Min dykpartner Lasse och jag gör en sista koll av varandras utrustning och sedan får vi klartecken av Henrik att ta klivet som sista dykpar av fem.
Vilken känsla att få möta det kalla sexgradiga vattnet. Svalt och lugnande på en och samma gång. Jag lägger mig på rygg en stund och bara flyter, för att lugna andningen.
Vi följer sedan ankarlinan sakta ner, omslutna av den blågröna, skimrande vattenmassan. Meter för meter. Och där är hon. En stor, mörk skepnad som blir klarare och klarare ju djupare vi kommer.
Nu inträder viktlösheten. Nästan i alla fall, för jag har ett elände att finna rätt avvägning till en början, när jag väl släppt linan, och känner mig som en vandrande pinne. Men det rättar till sig efter ett tag.
Sikten är helt enorm. Säkert 1520 meter, vilket förvånar mig, med tanke på det mörker som mötte mig i Östersjön.
Romanbys skrov är delvis täckt av alger, sjögräs och havsanemoner, som jag synar i detalj med stor fascination.
Stim av torsk och sej rör sig förbi och små räkor gömmer sig i havsväxterna som ätit sig fast på fartyget.
Ingångarna till lastrummen ser ut att bottna i oändlighet, så jag håller mig på respektfullt avstånd. Bäst att ta det lugnt till en början. Fler dyk väntar.
- Maten är klar!
Julle, vår kock och allt-i-allo på Galten, bjuder oss att sitta in i matsalen. Jag har precis fått av mig torrdräkten och det är bara att sätta sig till bords. Thaikyckling med jasminris och youghurtsås. Uppspelta efter dyket pratar vi nästan i munnen på varandra. Kaffet tar vi på fördäck, i vilstolarna i den varma aftonen. Vår skeppare styr mot norr, ut ur Ofotfjorden, genom det smala Ramsundet och in i Lavangsfjorden. Ett landskap så vackert att det skriker om det.
Sockertoppsformade höga berg, gröna dalar med betande får och en sparsam bebyggelse. Och havet som ibland är så skimrande klart att vi tror att Galten ska gå på grund, även om Tor försäkrar oss att det minst är tio meter ner till botten.
Solen vill heller aldrig gå ner. Den flödar dygnet runt i försommartid.
Jag somnar i min stol, invirad i en filt och vaknar inte förrän fem på morgonen av koskällor. Tor har lagt till med Galten vid bryggan i lilla Kilbotn, en närmast pastoral idyll, strax söder om Harstad, som är centralort på Vesterålen i norra Lofotenområdet.
Jag tar en promenad före frukost längs den lilla landsvägen, förbi kossorna som väckte mig, och hittar efter en stund en fin liten strand där jag tar ett morgondopp. Torkar till i solen, utsträckt i gröngräset med kossorna runt omkring mig.
I nordväst skymtar de mäktiga bergstopparna på öarna Rolla och Andörja.
- Black Watch nästa!
Det tar bara fem minuter från bryggan över till dykplatsen på andra sidan viken. Den är markerad med en boj.
- Det här är ett sanslöst spännande fartyg, utropar Henrik där vi sitter ute på däck och käkar frukost.
Ursprungligen var Black Watch ett passagerarfartyg som gick turer mellan Norge och England. Men i slutet av andra världskriget tog tyskarna över båten för att använda den som depåskepp för de egna ubåtarna som opererade mot de ryska konvojerna i området. Det fungerade även som hotellskepp för den slitna ubåtspersonalen.
- Den kallades också för bordellbåten, för det var inte bara god mat, dryck och vila som soldaterna erbjöds, säger Henrik.
Mellan tuggorna bjuder Henrik på en livfull berättelse av själva anfallet mot Black Watch våren 1945. Engelsmännen kallade angreppet för Operation Judgement och den 4 april klockan 17.01 inleddes anfallet med en armada på över 40 brittiska attackplan. Det var som om världen exploderade, enligt ett ögonvittne.
En massiv bombmatta gjorde att Black Watch kollapsade, gick i två delar och sjönk inom loppet av några minuter. Det gjorde även ubåt U-711, vars personal vid anfallet precis gått ombord på Black Watch för välbehövlig vila. Nu ligger U-711 begravd på drygt 55 meters djup alldeles i närheten. För övrigt samma modell som den olycksdrabbade ubåten i den tyska krigsfilmen Das Boot.
Den här gången går det betydligt smidigare att få på sig både torrdräkt och tuber och strax ligger Lars och jag i vattnet, på väg ner i djupet. Vi följer linan som bojen är fäst vid och når kommandobryggan efter drygt 20 meter. Återigen möter jag stora stim av glänsande sej, som gör att det mer känns som om jag dyker i ett hav på sydligare breddgrader.
Dessutom får jag närkontakt med fisken stenbit, som jag hur lätt som helst kan fånga med mina händer. Men den vill inte alls leka, utan simmar raskt ur mitt grepp.
Stora delar av fartyget är intakt och ligger med 90-gradig slagsida. Det går tydligt att se de stora kraterliknande hålen som bomberna slitit upp. Med dykficklampans hjälp kan jag kika in i hålrummen och skönja innanmätet.
Lars pekar ut ett badkar som står stadigt förankrat på botten. Vi simmar närmare och finner gamla filmremsor som slingrat sig runt benen på badkaret, troligtvis rester från fartygets biograf.
Den stora luftvärnskanonen finns kvar i fören, som ligger allra djupast, på 50 meter.
Men jag stannar på 29 meter. Det räcker mer än väl för att ta del av vraket.
Efter en halvtimme är vi uppe vid ytan igen. Medan Lasse och jag ligger i vattnet och småpratar om dyket närmar sig en gubbe i en åldrig träeka och undrar vad vi har sett av skeppet.
- Jag var här och såg allt när det hände, hojtar han. Bomberna föll i drivor och skeppet exploderade.
Vi berättar så gott vi kan vad vi sett och får skrika fram våra frågor, för den gamle mannen hör väldigt dåligt och vi har svårt att tyda hans dialekt.
Men han verkar nöjd när vi berättar om badkaret och filmremsorna, ropar hej då, och ger sig vidare av över viken.
Väl uppe på Galten igen väntar vi in Henrik och dykkompisen Peter. De är ute och jagar kattfisk, med gott resultat. En halvtimme senare är de tillbaka med en riktigt ful fisk på flera kilo.
- Det var nära att jag fastnade med fingrarna i käften på den, hojtar Henrik och håller upp monstret, som ska bli till delikat middag senare i kväll.
Eftermiddagen blir till en slapparstund för några av oss, men de mer entusiastiska gör ytterligare ett dyk för att titta närmare på kanonen, bland annat Mette och Henrik från Danmark.
- Jag känner mig så fri under vattenytan. Att vara den där lilla pricken i en ändlös ocean. Det är grejen för mig, säger Mette och ler med hela ansiktet, samtidigt som hon kränger på sig torrdräkten.
Hon har bara hållit på i ett par år, men ändå hunnit med över 200 dyk.
- Men innan den här säsongen är över ska jag ha nått upp till 300, för jag har ytterligare fyra dykveckor inplanerade i sommar.
Sent på eftermiddagen tuffar vi vidare mot Harstad, för ett kortare stadsbesök. Henrik och Tor tankar diesel och fyller på vatten, vi köper godis, tar en snabb stadsrundtur och hinner till och med att ta en norsk pilsner på hamnbaren.
Harstad drabbades också hårt av tyskarnas ockupation under andra världskriget. Här anlade de en av Europas största försvarsanläggningar. I stan finns också en tysk krigskyrkogård och ett monument över stupade ryssar.
Det blir återigen en stillsam afton på havet. Vi passerar Grytöya och kommer in i Andfjorden. Tor, skepparen, hojtar till från styrhytten och pekar in mot en av de mindre öarna. Högt i skyn cirklar två stora havsörnar och en bit längre fram ser vi ytterligare två.
Matglade Julle grillar kattfisken ute på däck, som serveras med limesmörsås och pressad potatis. Vi unnar oss ett glas vitt vin, för i morgon är det vilodag, med valskådning i vattnen utanför Andenes på schemat. Om det nu inte blir läge att snorkla med dem förstås. Lasse har surfingbrädan med sig, för säkerhets skull
Två mytomspunna vrak återstår att dyka på senare i veckan, lastfartyget Elise Schulte och den vackra, ståtliga hurtigrutenbåten Dronning Maud.
Men nu är det kattfisken som gäller i allra högsta grad. Och visst finns det lite limesmörsås kvar i kastrullen?!
Sen somnar jag återigen i vilstolen på fördäcket, precis när solen snuddat vid horisonten för att åter vandra uppåt...