Bröööl! Ett ohyggligt starkt tutande rullar ut över havet från Norges sydligaste udde, Lindesnes. Fyrvaktare Kjell Olsen har dragit i gång den enorma mistluren för att roa dagens besökare. Den stöter ut 13 kubikmeter luft på några se­kunder, sedan pumpar en motor kompressorn på nytt för nästa ­körare.

Det var en ynklig fyr som tändes här 1656 som Norges första. Bara trettio talgljus kunde köpmannen Povel Hansson lysa upp med eftersom kolet från England aldrig kom fram. Så han blev av med privilegiet. Det dröjde sjuttio år innan fyren blev tänd på nytt.

Den gamla stenfyren står kvar högst uppe på berget medan en 1000-wattslampa numera blinkar från det nyare typiskt norska fyrtornet i gjutjärn ett stenkast därifrån.

En busslast från Svenska fyrsällskapet är på rundresa bland fyrar i Sydnorge. Deltagarna är förtjusta och imponerade. De har sett fyrar på många platser. Förra året var de runt på Bornholm och tidigare har föreningen ordnat resor till Baltikum och olika svenska landsändar.

För att inte tala om alla enskilda utfärder medlemmarna gjort till de svenska fyrar som sällskapets "Fyrbesökshandboken" lotsat dem till.

Vad är det då som driver fram intresset för fyrar? Varför satsar människor en semestervecka på att åka runt och kolla på dem?

Christine Appelqvist är marin­bio­log på Tjärnölaboratoriet utanför bohuslänska Ström­stad. Med sina 32 år är hon rätt ensam i sin generation på resan, som domineras av sådana som med marginal passerat 50-strecket.

- Jo, mina kompisar brukar undra varför jag ska ut och titta på de där fyrarna. Men de fascinerar mig. När jag kommer till nya platser vill jag gärna längst ut på alla uddar och högst upp på alla höjder. Då är det fint med fyrtorn.

Christine har seglat skuta förbi de norska fyrarna förr. Den här resan är en möjlighet att få komma iland och besöka dem. Det börjar med Lista, Lindesnes och Odderöya, som man alla når landvägen. Sen ska man med båt besöka Jomfruland och de mer ensliga fyrplatserna Svenner och Færder längre ut i havet.

Sällskapet består inte som man skulle kunna tro av en hoper insnöade nördar och kalenderbitare som slår varandra på fingrarna med sina kunskaper om fyrkaraktärer, linsernas storlek, tornens höjd och byggnadsår.

Det är fler kvinnor än män med på resan, majoriteten av deltagarna är gifta par med intresse för hela fyrplatsernas miljö, natur och kulturhistoria.

Fyrarna företräder en svunnen tid som ännu är möjlig att uppleva och besöka. Fyrsamhällena representerar, precis som det gamla småbrukarlandskapet, en tid som är oåterkallelig men rymmer så mycket minnen eller föreställningar om ett annat sätt att leva.

Fyrarna står inte här av en slump. Sydnorges farvatten är riskabla. När västliga stormar möter havsströmmen som går åt andra hållet pressas skutorna obevekligt mot land.

Hundratals skepp har förlist längs den steniga kusten genom tiderna. De är noggrant förtecknade på planscher som möter besökarna, också på räddningsstationen i Östhassel.

I Norge försöker man koppla ett helhetsgrepp i synen på fyrarna. De bildar "en lysande serpentin världen runt, utan början, utan slut".

- Tänk på att de lokala hamnfyrarna, kusternas ledfyrar och havsbandets stora fyrar är delar av ett stort nätverk över hela världen.

Betraktar man fyrarna på det viset förstår man mer av vad som gör den enskilda fyrplatsen så intressant, säger Danckert Monrad-Krohn som har jobbat på norska riksantikvarieämbetet men nu lägger ner sin kraft på de gamla fyrarna.

Fyrturism är en internationell företeelse. På restaurangen i Lindesnes hänger en skrytsam affisch från Holland med en serie foton på fyrtorn i alla upptänkliga skepnader. De lockar, men det gäller att kunna ta sig till dem också. Många av världens fyrar ligger otillgängligt och kan ibland varken nås med båt eller helikopter.

Det är inte problemet på Lindesnes. Till detta "Skandinaviens Kap Horn" kommer ändå uppåt 70.000 besökare varje år i bilar och bussar. En vägvisare pekar att det är 2.518 kilometer till Nordkapp, så långt man kan komma åt andra hållet i Norge.

- Vi har alltså besökarna redan. Då gäller det att hitta på något sätt att ta väl hand om dem. Samtidigt måste vi hela tiden hålla i minnet att en fyr egentligen inte är något turistmål eller något som byggts för att ta emot besökare. Vi måste vara noga med att tänka på varför fyrarna finns och bevara miljöerna som de varit, påtalar Jo van der Eyden, som ansvarar för den nya besöksanläggningen i Lindesnes.

Genom att spränga in byggnader­na i berget och bara låta dem ha glasfasader utåt har man kunnat få in stora nya ytor utan att inverka på fyrplatsens ursprungliga ut­seen­de. I en ansenlig salong kan man nu ta in en stor publik och visa film eller hålla föredrag och konserter. Att grundvatten läcker in så att det porlar utmed den nakna klippväggen på några ställen ser man bara som en del av miljön.

Pengarna kom från den mångmiljonsatsning som staten gjorde i varje fylke till millennieskiftet och där Lindesnes drog vinstlotten i Vest-Agder.

- Lindesnes är definitivt värt ett återbesök. Det är lite som att vara kär. En verksam fyrvaktare är onekligen ett plus, det vann platsen på, liksom att vi fick höra mistluren, kommenterar Christine ­Appelqvist.

Intresset för mistlurar är häpnadsväckande. I juli ordnas Tåkelurens dag, i år kom 3.000 besökare för att höra på mistluren i Lindesnes. Det finns till och med skivinspelningar från en rad norska fyrar och kompositioner skrivna för dem.

En sådan jättetuta gör sig påmind också ute på den svårtillgängligaste fyr som svenskarna besöker på sin resa. Den svindlande höga Færders fyr är också hopskruvad av stora välvda gjutjärnsplattor. Redan på första våningen möter besökaren enorma lufttankar. Från dem leder ett grovt rör upp till den väldiga tratt som sticker ut högt uppe på fyren. Tanken slår en att Færder i själva verket är en stor saxofon.

Barnen här ute hade sitt klassrum inne i fyren långt in på 1900-talet. Dagar med dimma måste ha varit rätt outhärdliga.

Lars-Erik Fager är fiskare. från bohuslänska Donsö och tycker att det är väldigt speciellt att komma till klippön Færder som turist.

- Ända sen barnsben har man sett Færder blinka långt där ute i väster, ett avlägset sken som också alltid varit ett hållmärke när man varit ute och fiskat. Till de här vattnen har jag annars bara kommit för att söka skydd vid dåligt väder, men då har vi inte haft möjlighet eller tillstånd att gå iland.

Svenska fyrsällskapets ordförande Esbjörn Hillberg är avundsjuk på norrmännen.

- De norska myndigheterna är intresserade av att slå vakt om fyrarna, även om de avbemannats och lagts ner precis som i Sverige. Norge har en bevarandeplan sedan början av 1990-talet. För oss svenskar är det helt ofattbart, suckar han.

- Man gjorde en liknande plan i Sverige också, där man beslöt att skydda 25 fyrar, men ingenting händer. Vi har mycket att lära av norrmännen, menar han.

Men om det är myndigheterna som värnar fyrarna i Norge, så är det i Sverige entusiasterna som står för beskyddet. Många fyrar har räddats av ideella föreningar de senaste åren. Med sina 2.600 medlemmar verkar Svenska fyrsällskapet vara näst störst i världen efter ­USA:s
motsvarighet. Norsk fyrhistorisk för­ening har bara 200 medlemmar.

Esbjörn Hillberg har en vision.

- Jag ser fram emot den dag då vi får till en stiftelse som kan ta över alla svenska fyrar och ta hand om dem. Skötseln och underhållet kostar uppåt trettio miljoner kronor om året.

Det finns ett ofattbart intresse för fyrar i Sverige så vi kan kanske komma långt med det frivilliga intresset. På den internationella fyrdagen i augusti hade vi 52 fyrplatser öppna i Sverige och 4.500 besökare. Det är mer än resten av världen tillsammans. I Norge var det konstigt nog ingenting.