Den berömda Trollstigen börjar i Åndalsnäs. Därifrån är det runt femtio mil till Bergen. Det blir sju mil om dagen på sadeln. Så det blir gott om tid över för familjen.
Första natten blir vi och barnen, fem och sex år gamla, tvungna att tälta. Varenda hytte är upptagen på grund av fjällfestival. Men barnen trivs utmärkt på campingen. Tälta har de pratat om i veckor.
Redan från första tramptaget uppför Trollstigen gör det ont i kroppen. Den tioprocentiga lutningen börjar nästan direkt. Jag puttar in lättaste växeln. De omkringliggande bergen är spetsiga och när de låga, regntunga molnen sveper runt topparna så att de översta spetsarna syns som löst hängande sylar i luften, gör namnet Trollstigen skäl för sig.
Elva svängar senare, en timma och femton minuters trampande på cykeln, passerar jag krönet till ljudet av applåder och uppmuntrande gester från tyska bussturister.
Dalen ner mot orten Valldal på andra sidan toppen bjuder snart på ett vackert och gästvänligt odlingslandskap. Fem kilometer från Valldal går båt över till nästa fjäll. Vi tar oss till Geiranger som lockar med sina branta klippväggar.
Nästa dag tar vi båten över Geirangerfjorden till Hellesylt. Fjorden kallas världens vackraste, med sina otillgängliga, lodräta väggar som stupar rätt ner i det mörkgröna vattnet. Överallt forsar vatten ner från fjällen och aldrig är det riktigt tyst.
Från Hellesylt cyklar jag i måttligt regn över ett cirka 500 meter högt fjäll och vidare mot Rake efter Stryn vid Innvikfjorden. Min fru ringer och muntrar upp med besked om att hon har hittat en perfekt hytte, försedd med dusch och spis. Den ligger fem meter från vattnet och på altanen doftar det tång. Kvällen ägnar jag åt att trampa trampbåt tillsammans med barnen. Min fru värmer upp och springer sen rätt upp för ett fjäll.
Från Skei utmed sjön Jølstravatnet får jag en kraftig medvind som galant slungar mig ända bort till hytten i Vassenden.
Dagen därpå skiner solen för första gången på morgonen, och himlen är fullständigt klarblå. Efter en stabil frukost börjar jag cykla mot Førde, men svänger vänster vid avtaget mot Balestrand. Jag ser snart en bil i älven fem meter ner från en rastplats. Fronten är svårt intryckt.
- Är det någon skadad, ropar jag.
- Nej, jag glömde handbromsen när jag klev ur bilen, svarar en gänglig norrman dämpat bakom mörka solglasögon.
Balestrand är en liten sömnig by med flera hotell, ett vandrarhem och några turistanpassade inslag som känns lagom upplivande efter en vecka i fjällen. Akvarium med fiske är bingo direkt för barnen.
Som nästan överallt i Norge är det trähus som gäller, men här är husen särskilt välbevarade. Vitmålade med ett anslag av schweizerstil verkar de alla försöka mäta sig med hotellet Kviknes - en enastående uppvisning i den nationalromantiska stil som hade starkt genomslag på arkitekternas ritbord kring sekelskiftet.
Det är visserligen bara 18 mil kvar till Bergen, en sträcka som jag troligen skulle klara av på två dagar med cykeln.
Men vi bestämmer oss för att avsluta resan här, med en övernattning på Kvikne's Hotel. Sagt och gjort, från koja - tält, hytte - till slott går ju också bra.