Norge

Fjord, fjäll och fruktade glaciärer - allt samlas vid Sognefjorden

Sognefjorden sträcker sig från Atlantens kala klippor till hjärtat av den norska fjällvärlden. Sogndal och andra fiskesamhällen ligger en kort bit från enorma glaciärer.

Sognefjorden sträcker sig från Atlantens kala klippor till hjärtat av den norska fjällvärlden. Sogndal och andra fiskesamhällen ligger en kort bit från enorma glaciärer.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Bild

Glaciärguiden Andy Culens...

Under kajakturen på Styggevatnet kommer vi nära både isbergen och den branta glaciärväggen.

En fäbodvall ovan trädgränsen...

Ända sedan 1800-talets slut har Sognefjorden varit tillflyktsort för turister som vill förföras av en storslagen natur där äventyret alltid väntar runt hörnet.

Ända sedan 1800-talets slut har Sognefjorden varit tillflyktsort för turister som vill förföras av en storslagen natur där äventyret alltid väntar runt hörnet.

Sognefjellsvägen från Gudbrandsdalen i öster till Sognefjorden i väster leder genom norra Europas högsta bergmassiv. Det är en av Norges fyra nationella turistvägar och kallas även "Vägen över Norges tak" - där sträckningen som högst når närmare 1 500 meter över havet.

Här finns både ett grönskande kulturlandskap i dalgångarna och ett kargt och dramatisk fjällområde med Jotunheimmassivets drygt tjugo 2 000-meterstoppar som absoluta höjdattraktioner. GaldhØpiggen är högst med sina 2 469 meter. Den mäktiga Jostedalsbreen, Europas största fastlandsglaciär, är en högst påträngande och lockande granne i nordväst.

Annons:

Vi har färdats med bil från Oslo via Lillehammer och Otta, där vi just övernattat, med fjällhotellet TurtagrØ som delmål.

I slutet av veckan ska vi ha nått Bulandet - som är så långt västerut man kan komma - efter att ha följt stora delar av Sognefjorden och dess fjordarmar. Den sägs vara den längsta fjorden i världen, drygt 20 mil lång och hela 1 300 meter som djupast.

Det är en maffig känsla att färdas med idel snöpudrade fjälltoppar i blickfältet så här på sommaren.

TurtagrØ fjällhotell är en smått futuristisk skapelse, som dock väl harmonierar med terrängen runt omkring. Här - på närmare tusen meters höjd - låg fram till för fyra år sedan en vacker gammal träbyggnad från 1888. Ett av Norges första riktiga fjällhotell, som tidigt kom att bli ett centrum för norsk klättersport, fjällvandring och god nationalromantik.

I januari 2001 brann det pampiga träslottet ner, vilket skapade snudd på nationalsorg i landet. Men familjen Drægni med sonen Ole i spetsen, vars släkt under alla år drivit hotellet, lyckades på kort tid bygga upp TurtagrØ i ny djärv skepnad.

Området kallas för Hurrungane och är en del av Jotunheimens nationalpark. Det sägenomspunna berget Stora SkagastØls­tind, med sina 2 405 imponerande höjdmeter, är det självklara målet för många äventyrare som bor på fjällhotellet.

Vi har mycket spring i benen efter timmarna i bilen och passar därför på att vandra upp på Nosafjellet, för att känna på landskapet. Det är en lätt och behaglig tur, med ett par timmar upp till toppröset. Den sena eftermiddagssolen riktigt bränner och vi passar på att ta ett dopp i en av småtjärnarna på vägen upp. Från toppen är det en minst sagt maffig vy över Hurrunganemassivets sockertoppar och glaciärer.

Vi kommer tillbaka lagom till middagen. En krämig tomatsoppa, renfilé med rödvinsfond och en len crème caramel med färska hallon får oss att sitta länge i matsalen.

George, en äldre man från London, gör oss sällskap under middagen. Han är här för att vandra i fotspåren av William Cecil Slingsby, en gentleman från Yorkshire som 1876 var den förste att bestiga Stora SkagastØlstind och den som väckte intresset för klättring i Norge.

- Det är ett fantastiskt område för en gammal bergsman som jag, även om knäna inte håller för de högsta topparna, säger George och skrattar.

Han har varit här i några dagar och ska nu vidare med husbilen österut, ÿmot Rondane nationalpark.

Efter middagen slår vi oss ner i fjällbiblioteket för att läsa mer om historien kring TurtagrØ. Vid förra sekelskiftet flödade nationalromantiken. Norge var på väg att bli en självständig nation och det dramatiska landskapet i Jotunheimen lockade klättrare, konstnärer, diktare och tonsättare till Hurrungane. På TurtagrØ fann de sin naturliga bas. Grieg, Ibsen och Krogh var flitiga namn i gästboken.

Så här skrev Slingsby i sin bok om livet på TurtagrØ i början av 1900-talet:

"What a jolly time we spent at TurtagrØ. Is it heresy to say that the off days picknicking were as enjoyable as the days spent on the mountains? Think too of the evening dances, the songs, the recitations. Now it is midnight, and we want to start at 6 am. Just one more dance - how can we refuse when those who ask for it dance so well!"

Och den som ofta spelade piano vid dessa sammankomster var ingen annan än Edvard Grieg.

Tidigt nästa morgon går färden vidare västerut, ner mot Lustrafjorden, som kantas av branta fjäll med mäktiga vattenfall. Den övergår så småningom i den betydligt bredare Sognefjorden.

I lilla Gaupne svänger vi av mot Jostedalen - en smått pastoral landskapsidyll i välmående jordbruksbygd, med gröns­kande ängar, lojt idisslande kossor och en brusande bred älv som ledsagare.

Den stora tjusningen med Jostedalen är närheten till allt - fjordarna, glaciären, de högalpina fjällen och vidderna. Under en dag kan man lätt hinna med en klassisk glaciärvandring och en tur upp på en fjälltopp, för att framåt kvällen bada nere i fjorden.

Breheimsenteret blir vårt nästa stopp. Den samiskt inspirerade byggnaden ligger vid foten av Nigardsbreen, en av Jostedalsglaciärens närmare 30 "tungor".

Från Breheimsenteret är det bara några kilometer till isfältet och här kan alla som vill pröva en vandring. Det finns turer för både familjer och mer "isvana" besökare.

Vi guidas runt av Andy Cullens, kajakpaddlaren från Nya Zeeland som flyttat till Norge och Jostedalen. Han leder paddelturer på Styggevatnet, en glaciärsjö ett par mil norr om Nigardsbreen. Det är dit vi ska i dag för en kombinerad paddeltur och isvandring med övernattning uppe på istäcket.

Jostedalsglaciären har en enorm ismassa och täcker en närmare 500 kvadratkilometer stor yta, berättar Andy.

- Till Jostedalen kommer 30 000 turister varje sommar - från maj till och med september. Och det är tillgängligheten till isen som lockar, säger han och pekar ut mot det säregna landskapet.

Andy har under de senaste fem åren arbetat som glaciärguide i Norge och på Island. Sedan ett par år tillbaka är det här hans fasta punkt i tillvaron.

- Det är härligt att kunna erbjuda människor en riktig expeditionsupplevelse så nära civilisationen.

Över en fika ute på terrassen, med Nigardsbreen framför oss, berättar Andy mer om vad som väntar. I stabila tvåmanskajaker kommer vi att paddla ett par timmar längs Styggevatnets östra strandkant mot Austdalsglaciärens 25 meter höga isvägg, för att uppleva det man annars bara möter i polarområdena.

- Har vi tur får vi se glaciären kalva. Och sen fortsätter äventyret uppe på isplatån.

Strax före lunchtid har vi hunnit med att köra upp till Styggevatnet och vägens slut, packat kajakerna med tält, sovsäckar, liggunderlag och käk och lyssnat på Andys säkerhetsföreskrifter. Han manar till stor försiktighet. Vattnet är snudd på nollgradigt och skulle vi välta med vår kajak är det självklart bråttom att ta sig upp.

- Nu följs vi åt och håller oss nära strandkanten, lyder ordern.

Vi har fem kilometers paddling fram till glaciären, som mer liknar en dallrande hägring så här på håll. Två av Andys kamrater, Gareth och Johnny, är också med på turen.

Styggevatnet är en reglerad sjö. Vattnet är grönskimrande, med nyanser av blått.

Det är åter en god dag med flödande sol och lätt medvind. Vi paddlar under tystnad och ser flera små isberg som släppt från glaciärväggen. Andy ligger längst ut och vi andra håller oss så nära stranden vi kan.

Jag som besökt både Antarktis, Grönland och Spetsbergen har svårt att riktigt fatta att vi är i Norge och att vi nyss lämnade hyrbilen.

Med bara några hundra meter kvar till isväggen, efter knappt två timmars rofylld paddling, händer det. Ett stort antal ton med is släpper med ett dån från glaciärväggen rakt ner i sjön.

Andy ropar att vi måste skynda oss i land, så att inte svallvågorna kastar upp kajakerna på klipporna.

- Hurry up! Put your cameras away!

Jag lyckas med möda få ner min kamera i jackfickan och får väldigt bråttom. Bara någon minut efter det att vi säkrat kajakerna vräker sig vågsvallet upp över de flata klipphällarna.

Ytterligare några väldiga ispelare släpper med ett brak och vi står där och kan knappt fatta vad det är vi ser. Efter några minuter blir allt stilla och vattnet närmast glaciärens kant är nu fyllt med flytande isformationer.

- Wow! utropar Andy med ett stort leende. Det var absolut sommarens höjdpunkt. Jag har aldrig sett så mycket is släppa vid ett enda tillfälle.

Vi bär lätt omtumlade upp kajakerna i skydd bakom några klippor för att sedan packa ryggsäckarna och göra oss i ordning för vandringen upp på själva glaciären.

Andy utrustar var och en av oss med stegjärn och isyxa och visar samtidigt hur vi bäst och säkrast ska röra oss. Före avfärden passar vi på att ta en stärkande sopplunch på en klippa ovanför isväggen.

- Det här är den enklaste vägen att komma upp på isen. Vi behöver bara vandra ett par kilometer för att nå själva platån, säger Andy när vi säkrade i rep påbörjar våra försiktiga kliv med stegjärnen.

Johnny går i täten och Andy längst bak. Solen flödar och värmen gör att luften dallrar ovan den snötäckta ytan. Snart öppnar sig landskapet och blir till en väldig isöken.

Vår vandring på Austdalsbreen blir efterhand mer till en slags meditation i rörelse, där vi under långa stunder går tysta, och där Johnny regelbundet testar snöns och isens bärighet med isyxan. Lite här och var finns sprickor i istäcket, som gör att vi får ta ny riktning.

Ju längre upp vi kommer desto klarare blir isen, som har format märkliga passager, sprickor och pelare. Långt, långt under oss dånar smältvattnet fram, i riktning ner mot sjön.

Vi tar sikte på det 1 700 meter höga berget Rundeggi och finner en god tältplats på en slät snöyta nära toppen. Klockan är åtta på kvällen och solen står fortfarande högt. Vi beslutar oss för att avnjuta vår middag vid toppröset.

Det är helt vindstilla och en sällsam solnedgång färgar bergslandskapet i milt orangeröda nyanser. I sydöst skymtar ­Stora SkagastØlstind vid TurtagrØ och rakt norrut ligger Strynefjellet, som erbjuder häftig sommarskidåkning. I söder tornar Lodalskåpa upp sig, den högsta toppen på Jostedalsbreen.

Vi käkar torskgryta, dricker norsk pilsner och hurrar för Gareth, som denna dag fyller 20 år. Det blir en sen afton, först långt efter midnatt kryper vi in i våra tält.

Nästkommande eftermiddag är vi åter nere vid Lusterfjorden, en utlöpare från den betydligt större Sognefjorden, rätt så mätta och nöjda på is och snö.

Återfärden till hyrbilen vid Styggevatnet gick lätt och smidigt, där vi till och med fick chansen att besöka en och annan glaciärspricka nerfirade i rep och med Andy som garant för att vi också skulle komma upp igen.

På Walaker hotel i den gamla fiskebyn Solvorn härskar friden. Hotellet, som drivits i nio generationer av familjen Nitter, har anor från slutet av 1600-talet och ligger i en skyddad vik vid fjordkanten.

Det är söndag och den lilla sandstranden är fylld av semesterfirare som till och med badar i det klara fjordvattnet. I trädgården, bredvid beståndet av hallonbuskar och äppelträd, sitter ett sällskap med var sitt glas champagne och språkar.

Vi får rum i det gamla tingshuset från 1650, med himmelssäng och idel åldriga möbler i norsk allmogestil. Bakom byggnaden ligger familjens galleri, byggt av timret från den gamla kyrkan i Solvorn och som en gång i tiden också fungerat som stall och ladugård. Varje sommar har man flera utställningar i galleriet med idel nationella konstnärer.

I den ljusa matsalen, med vy över fjorden, är det stärkta dukar och linneservetter som gäller. Det vankas färsk torskrygg från Bergen till varmrätt och till det dricker vi en prisvärd chablis - med norska mått mätt.

Kaffet och konjaken serveras i läsesalongen, där vi samtalar med andra mycket stillsamma gäster. Ole Henrik Nitter, som basar i köket, sitter vid pianot och spelar. Vemodiga klanger med drag av Satie.

- Det brukar bli en stund varje dag. Ett sätt att varva ner efter en hektisk dag, säger Ole Henrik mellan styckena.

Tidigt nästa morgon tar vi färjan från Solvorn tvärs över fjorden över till Urnes, för att besöka den gamla stavkyrkan, som finns uppsatt på Unescos världsarvslista.

Träkyrkan, med praktfulla ornament, är byggd i början av 1100-talet och har en guldbrun lyster i morgonsolen, där den ligger högt uppe på höjden, vakande över fjordlandskapet. Längs vägen upp till kyrkan ligger flera vidsträckta hallonodlingar, med djupröda fullmogna bär.

På färjeturen tillbaka till Walaker hotel får vi sällskap av en flock tumlare som lekfullt ser ut att dansa i svallvågorna.

Från Solvorn leder vägen sedan vidare mot Hella, där vi får ta ytterligare en färja till Dragsvik. Sedan är det inte mer än 20 minuter till Balestrand, där Sognefjorden växer till ett riktigt innanhav.

På vägen dit får vi höra i bilradion att den 30-årige engelsmannen Lewis Gordon Pugh har nått kusten efter att ha simmat längs hela Sognefjorden. Tjugo mil och fyra kilometer endast iklädd badbyxor. Tre veckor tog det, med dagsetapper på tre fyra timmar. Det var sex grader varmt i vattnet när "den galne britten" startade sitt äventyr, enligt nyhetsuppläsaren.

Balestrand kallas för konstnärsstaden. För hit reste konstnärer och diktare från hela Europa vid 1800-talets mitt för inspirationens skull. Svenske diktaren Esaias Tegnér var en av många, tillsammans med konstnärer som Hans Gude, Alfred Heaton Cooper och Hans Dahl. Flera av dem byggde sig också pampiga sommarhus i alpstil, med "drakdekorationer" på gavlarna samt tinnar och torn i mängd.

Det dominerande inslaget i Balestrand är Kviknes hotel. En jättelikt träslott med klassisk alpexteriör. En återkommande gäst på hotellet vid förra sekelskiftet var tyske kejsar Wilhelm II, tillsammans med dåtidens inhemska politiker, författare och filmstjärnor. Nuförtiden är det mest busslaster med turister från hela Europa som gästar Kviknes och som ofta inkvarteras i den betydligt tråkigare "betongdelen" som byggdes till under 60-talet. Men för nostalgikerna med stadd kassa så finns de mer exklusiva trärummen kvar, med utsikt över fjorden.

Vi hyr cyklar på turistkontoret och ägnar eftermiddagen åt att närmare titta på de gamla sommarhusen och besöka flera små gallerier och konstnärsverkstäder. Nere i hamnen finns några små mysiga kaféer och restauranger. En stilla afton som denna är det gott att sedan ta en pilsner i lugn och ro före middagen på hotellet.

Nästa morgon är det Vaerlandet och Bulandet som gäller, två ögrupper utanför kustsamhället Askvoll i väster.

Vi fortsätter från Balestrand längs fjorden. En bildskön färd i vilsam takt där vägen nästan smeker vattnet.

I Vadheim tar vi farväl av fjorden och svänger av norrut. Ett par timmar senare är vi framme i Askvoll och kusten. Nu väntar färjan till Vaerlandet, en dryg timmes färd genom en sällsam skärgård.

Vi anländer sent på eftermiddagen till den vidsträckta ögruppen, som för bara ett par år sedan förbundits med sex nya broar, vilket gör det möjligt att ta sig allra längst västerut både till fots eller med cykel.

Vid färjeläget parkerar och hyr cyklar för att ta oss till vårt nattlogi - en sjöbod på en av de yttersta öarna på Bulandet.

Landskapet ger mer associationer till platser som Shetlandsöarna eller västra Irland. En säregen natur med udda bergsformationer och grönskande hedar. Broarna blir till märkliga konstverk, som konstigt nog skapar en helhet i landskapsbilden.

Bulandet är också Norges västligaste samhälle med en aktiv fiskeindustri. Här finns 365 öar och drygt 250 bofasta.

Det är solnedgång när vi anländer till sjöboden, efter vår angenäma cykeltur. Havet ligger nästan helt stilla. Liv Turid, som svarar för uthyrningen, står nere på bryggan och kokar krabbor i mängd till den middag som vi beställt.

- Jag tänkte att ni skulle få något som mer är vardagsmat för oss här ute, säger hon och skrattar.

Och halvtimmen senare sitter vi med ett dignande fat av krabbhalvor framför oss, med nybakat bröd, sallad och aioli.

Resan är fullbordad. Från Norges högsta fjäll och största glaciär till hav och lågland på några dagar, med Sognefjorden som ledsagare.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Örstadius-delad
Foto:Nils Öhman/Erik Ardelius

 Trots larm. Comhem har känt till allvarliga brister i mer än ett år. 85  17 tweets  64 rekommendationer  4 rekommendationer

 Lätt att ta över hemelktronik. DN styrde skrivare tre mil bort. 334  28 tweets  301 rekommendationer  5 rekommendationer

 Så lätt kan det hackas. Brister i Bredbandsbolagets modem. 953  135 tweets  766 rekommendationer  52 rekommendationer

 Tipsa DN om nyheter. Skriv till våra granskande reportrar.

 Tusen rum och kök. Turkiets presidentens nya bostad upprör både opposition och miljökämpar. 60  6 tweets  54 rekommendationer  0 rekommendationer

palats144
Foto:AFP
knark144102
Foto:TT

 Ny studie. Här är den mest effektiva metoden för att få kriminella att sluta begå brott.

Annons:
kladdkakapuff
Foto:Niki Norberg

Ingen tror den består av så nyttiga ingredienser.  Barnens favorit.

 Vinnaren av ”Hela Sverige bakar”: ”Jag gillar hälsosamma bakverk.”

ambassad2-500
Foto:TT

 Sverige erkänner Palestina. Israel kallar hem ambassadör i protest. 1511  48 tweets  1460 rekommendationer  3 rekommendationer

 DN Ledare. Regeringens beslut är dessvärre ett slag i luften. 35  9 tweets  25 rekommendationer  1 rekommendationer

 Testa dina kunskaper. Vad vet du om Palestina? 74  3 tweets  71 rekommendationer  0 rekommendationer

 Därför fördömer FP regeringens beslut. Borgerliga partierna splittrade om Palestina. 234  11 tweets  221 rekommendationer  2 rekommendationer

ohlssonliten
Foto:TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: