Att besöka Holmenkollen en helg är något av en fest. Hela Oslo verkar vara på benen. Med 260 mil preparerade skidspår och ett lika milt som stadigt skidväder erbjuder Holmenkollen en oändlig variationsrikedom för skidåkaren, men också för den som går på tur.
Många av dem som går på tur stiger av tåget vid station Holmenkollen. De tar sig från spåret över vägen uppför backen, myllrar på, många med norska flaggan på kläderna eller i mössan. Är det tävling i backen är myllret kompakt.
Snart möter de skidåkarna som fortsatt med tåget hela vägen upp till ändstationen Frognerseteren och nu är på väg ner genom skogen, lätt klädda i starka färger, lätt åkande som flarn på den vita snön.
Det är en unik upplevelse att kunna åka så högt, så nära stan, andas in utsikten och sedan dra direkt ut i den luftiga skogen.
Alla spår och riktningar är mycket väl utmärkta med skyltar. Man hinner inte långt förrän man ser nästa skylt. Det är trångt i spåren kring Frognerseteren men det lättar ju längre bort man kommer i skogen. Många drar småbarn på skidor efter sig i uppförsbackarna, eller spädbarn i släde. Någon har hund, en annan en stor ryggsäck, någon far fram som ett jehu, ramlar, famlar och far vidare, krockar med alla mötande, tar sig fram ungefär som cyklister som inte vet hur man bromsar.
Ofta blir man upphunnen bakifrån innan man hinner blinka och lika fort frånkörd av någon nitisk norrman som tränar inför någon tävling eller för sin personliga tillfredsställelse. Det kommer skidåkare hela tiden, som hejar och åker vidare.
Man kan vika av på ett spår som är uppkallat efter salig kong Olav, som gärna tog sin tillflykt hit på skidor så snart han kom åt. Det kan man förstå. Det är ett behagligt spår som löper i en vindlande bana in i djupa skogen och ut på vidder i en sympatisk blandning.
Vid nedfarten till Frognerseteren, där tåget vänder, är jag nära att krocka med Oslobon Ruth Hiorth som kommer farande i de starka norska färgerna. Hon ser kärnfrisk ut, med hy som av lingon och mjölk.
- Jag åker här varje helg, förklarar hon. Det brukar bli tre eller fyra mil.
Hon plockar ihop skidor och stavar och stiger ombord på tåget.
Jag dröjer en stund vid själva Frognerseteren, ett nationalromantiskt komplex en gång grundat av en rik Oslobankir. Här finns ett fint kafé och en flott finstua, båda med strålande utsikt över staden. Många tar tåget upp för att fika eller dricka choklad med vidunderlig äppelkaka, äta lunch eller middag, åka skidor, gå på tur, eller tvärtom.
Tåget ner till stan avgår var tjugonde minut. Under nedfärden kantas banan av stora och små villor från alla epoker, inte minst de senaste. Bebyggelsen övergår omärkligt i stad och tåget till tunnelbana - ned under jord, till centrum.
Vagnen kryllar av rödblommiga skidåkare med skidor och stavar, redo för nya tag i staden eller för kvällens fest. En förkrossande skillnad från Stockholm, där man så gott som aldrig ser skidor på bussar och tunnelbana. Och aldrig så många människor med ett och samma mål i sikte som man ser en vintersöndag i Oslo.