Redan från FlØjbanans topp i Bergen går det att blicka ut över kajen där den svart-röd-vita Hurtigrutbåten ligger. Varje dag avgår en båt norrut härifrån, och varje dag anländer en annan. En ständig transport av passagerare - i dag mest turister - och gods mellan norska hamnar.
Just vår båt heter "Narvik" och är den äldsta och minsta i flottan. Genuinast skulle man kunna tillägga. Inget flytande nöjespalats. Däremot den mest plånboksvänliga. Under sex dygn ska den vara vår hemvist på både trånga vatten och öppet hav.
Hytt nummer 338 innebär våningssängar och trångt. Men också en rund glugg ut mot havet som varje morgon manar till snabb uppstigning. Inte något vill man missa av alla intryck som passerar förbi. Matsal, en cafeteria, en aktersalong med bar, ett stort däck med solstolar och en panoramasalong är de faciliteter som erbjuds. Men viktigast av allt de scenerier som uppenbarar sig bortom båten.
Till en buffé som innehåller lax i alla upptänkliga utföranden, stekta torsktungor och köttkake lägger båten i kvällningen ut från Bergen. De 310 hyttplatserna är fullbokade sedan länge och förväntningarna höga. Nya bekantskaper knyts direkt. Isabella Butler är 80 år och från Australien.
- Tiden börjar bli knapp, säger hon. Jag vill roa mig. Är inte det vad livet handlar om? Jag har länge velat göra denna resa.
Som färdkamrat har hon 91-årige George Howe som senast var här under andra världskriget som kapten på en engelsk fregatt. Uppdraget var att skydda konvojer mellan Murmansk och Island.
Redan första kvällen påbörjar vi det som ska bli resan huvudsakliga inriktning, att hänga vid relingen och bara låta sig imponeras. Oförtröttligt ska vi komma att stå här och blicka mot fjäll som ibland är snötäckta, ibland bara vänligt gröna. Följa bergssidornas diagonaler ner mot vattnet, mörka i aftonens motljus. Upptäcka stora knöliga visdomständer till berg resa sig ur havet. Följa båtens manövrering i trånga farvatten med blankspolade klippor. Blicka ut mot Atlantdyningarna som bryter mot kala skär och upp mot lirornas och stormfåglarnas flykt i skyn.
Och förstås fascineras av bosättningarna - de små hussamlingar eller ensliga bostäder som dyker upp här och där på fjällsidorna. Ibland så högt upp att det är obegripligt hur någon kunnat ta sig dit. En uthuggning i skogen, några smaragdgröna betesmarker. En gång ett enkelt jordbruk med fiske och skogsarbete i ofattbar isolering. Grånade båthus och en primitiv linbana visar var kontakten med omvärlden fanns.
Längs den mäktiga Geirangerfjorden finns många exempel - Smoge, Matvika, Blomberg, gårdar som övergavs på femtiotalet. Hit in gör båten en extratur till det som betraktas som Norges vackraste fjord. Brudslöjan och De sju systrarna kastar vattenkaskader nedför lodräta stup där bergen tränger på från båda håll. På topparna smältande snölegor, på vattenytan några fiskebåtar som ser ut som miniatyrer i det storslagna landskapet. Alla vi på däck kan redan här på resans andra dag börja undra över hur vackert vackert kan bli och vad som ska kunna överträffa detta i skönhet.
Vi är förstås inte ensamma om att hitta hit. Längst inne i fjorden har flera kryssningsfartyg ankrat och tretton turistbussar står redo för alla dem som valt att snirkla sig genom Trollstigens serpentinväg. Mindre än tre hundra invånare bor i orten Geiranger längst inne i fjorden. På sommaren passerar här upp till fem tusen turister per dag.
En resa med Hurtigruten handlar långt ifrån bara om att färdas på vatten. Detta Norges blå band har förvandlats från att vara ett sätt att enklast förpassa sig mellan två punkter till att bli en exklusivt upplagd sightseeingtur. Kopplat till varje resdag finns därför utfärdsförslag. Här i Geiranger är bussturen längs Trollstigen alternativet. Längre norrut går det att åka snabbt i gummibåt på Saltströmmen, ett smalt tre kilometer långt sund med världens starkaste tidvatten, besöka midnattsmässan i Ishavskatedralen i Tromsö, färdas på gränsälven mellan Norge och Ryssland med mera. Givetvis kostar detta rejäla extraslantar.
Vi väljer turen till Svartisen, Norges näst största glaciär. På bilden i utfärdsbroschyren speglar den sig en solig dag i en grönskimrande sjö mellan höga bergstoppar. Men det är en gråtonernas dag när vi strax före Ørnes får kliva över från Narvik till en mindre båt som under en dryg timmes tid ska transportera oss genom trånga vatten mot de spektakulära ismassorna. De köldtåligaste spanar efter havsörn på däck men får nöja sig med strandskata och sidensvans. En oregistrerad gammal Scaniabuss med skylten "Extratur" skumpar oss den sista biten mot glaciären vars blå-vita sönderbrutna ismassor tycks pressa sig ner mellan bergen mot det för dagen gråa vattnet. Får bräker, överallt porlar markerna och i sanningens namn är det inte så mycket av Svartisen vi ser. Merparten är väl dold i moln.
Men även den som inte väljer att betala för extra utfärder har en god chans att upptäcka det norska fastlandet och övärlden. Rejäla uppehåll finns inlagda på intressanta platser där båten helt enkelt väntar upp till fyra timmar på passagerarnas rundvandring. Första stoppet är Ålesund där man under en timme hinner se de välkända jugendinspirerade hamnbyggnaderna i gult, rosa och vitt spegla sig i hamnbassängen, och några vackra träfiskebåtar som försöker hålla stånd mot mycket dyrt flytetyg i plast.
Men det gäller att hålla ordentlig koll på avgångstiderna vid varje stopp. Det blir vi varse på resans tredje dag. Ett engelskt par som gick vilse på väg till hamnen i Trondheim kvällen innan fick se båten glida i väg till havs. Och sedan använda hela natten för att med tåg, buss och taxi kämpa sig i fatt oss, till en ansenlig summa får man förmoda.
De hade som alla vi andra strosat runt lite på stadens gågator, sökt sig ner till Nidälven med alla färgrika hamnmagasin på träpålar och till sist hamnat vid den största sevärdheten - Nidarosdomen - byggd på Olav den heliges grav. Kanske hade de hakat på en av de många guidegrupperna för att så småningom hamna i det fina museet i Erkebispegården med vackra föremål från kyrkans olika epoker. I alla fall blev tiden tillbaka för kort och orienteringen för dålig. Vi är många som nyfiket lyssnar till deras berättelse och som sedan ser efter extra noga att just de finns med ombord efter varje stopp.
För på Hurtigruten bryr man sig om varandra. Och man umgås. Först och främst i matsalen där var och en får sin fasta placering till middagen. Sheelagh Owen och Peter Palmer från England, som blir våra bordsgrannar, är veteraner. De åkte redan förra året och fann resan så intressant att de gör om den.
- Vi hoppas på klart väder på Nordkapsklippan. Förra sommaren var det alldeles dimmigt, säger Sheelagh som i år tagit med en jacka som är "proof for everything", det vill säga ska klara alla väderförhållanden.
Till veteranerna hör också ett annat engelsk par som även de åker för andra gången. Men det var tjugo år sedan sist.
- Det kändes mer äventyrligt då, säger de. Fler människor mötte upp vid kajen och så var det fler fåglar. På den tiden slängdes matrester ut från fartygen.
Umgås gör man också i panoramasalongen, en lång smal utbyggnad på översta däck där stora fönster medger maximal utsikt åt båda sidor. Stickning varvas med en titt i kikaren, bokläsning, korsord eller kortspel. Eller bara en kall öl och samtal. Här finns par, både äldre och yngre, mödrar och döttrar, väninnor, någon familj, allehanda européer och några från "down under". En amerikanska i högklackade silversandaletter och urringat som styltar fram till baren och beställer "artic water" känns kanske lite som en främmande fågel. Annars är vi här mest bara Hurtigrutresenärer och förenade i denna upplevelse.
Det enda gnisslet gäller trängseln om platserna som ofta råder i de ljusa sommarkvällarna och den charterresenärsstil som då börjar ta över. Tröjor och böcker får markera platser i stället för de klassiska badhanddukarna vid Medelhavspoolerna.
Att resa med Hurtigruten är att hela tiden leva i olika grader av skönhet. Men ibland inträffar ögonblick så överjordiskt storslagna att man nästan drunknar. Som kvällningen utanför Molde när solen bryter igenom låga mörka moln bara för att koncentrera allt ljus på ett vitt segel och några holmar i ett svart vatten. Runt om höga mörka fjäll. Eller den morgonen i Harstad då vattnet i fjorden plötsligt är alldeles isturkost. På avstånd kala fjäll som tycks vilja komplettera den overkliga färgen med olika toner av violett. Och mitt i detta intensivt gröna småöar. Ett färgspel som man inte trodde fanns. Eller passagen när Lofotsväggen reser sig allt högre, taggigare och ointagligare efter en längre seglats över öppet hav. En rosa ton i det grå bergmassivet.
Varje dag möter vi en sydgående Hurtigrutbåt och varje möte annonseras i högtalarna och med tre tut. "Midnatsol" och "Trollfjord" ser ut som svulstiga jättar jämfört med vår båt. Mer jämbördigt känns mötet med systerfartyget "Vesterålen" - den jämte "Narvik" minsta farkosten i dagens flotta. Ändå är även dessa två stora i jämförelse med de ursprungliga fartygen. I över hundra år har båtarna varit en pålitlig förbindelselänk längs kusten, till en början bara mellan Trondheim och Hammerfest. På den tiden handlade det om en äventyrlig seglats under vintertid med dåliga sjökort och begränsade navigationshjälpmedel. För befolkningen längs kusten innebar den nya "hurtig/snabblinjen" revolutionerande möjligheter till kontakt. Medan det tidigare kunde ta tre veckor sommartid och fem månader vintertid att sända ett brev från Trondheim till Hammerfest reducerades tiden till några få dagar. Inte undra på att båtar och manskap på den tiden mottogs med salut. Sedan 1936 går dagliga turer från Bergen i söder till Kirkenes i norr.
Fortfarande är båtarna en viktig förbindelselänk. Men de som har bråttom tar flyget. Folksamlingarna på kajen har krympt ner till några få personer. Mest handlar det numera om varor som ska lossas och lastas och om båtpassagerare som visar det största intresset när truckar kör fram och tillbaka och matar varor på en stor hissplatta som sänks ner i skeppets djup. Även bilar transporteras på det sättet. I RØrvik lossas vita likkistor, krattor och spaljéer övervakat av resenärer vid reling och på kaj. Med oss får vi i stället byggnadsmaterial, däck och en massa skumgummimadrasser.
Varje lastningsstopp ger också tillfälle till en snabb landkänning i de småorter som passeras. Som till exempel i Finnsnes med en osannolik Brukthandel som säljer det mesta från tyska fältspadar till plastmattor och norska raggsockor. Eller i Stamsund där konstateljén håller öppet den korta stund som Hurtigrutbåten lägger till. I SkervØy har en samekvinna förstått potentialen med turisterna och satt upp en stånd med sameknivar, bälten och lovikkavantar kompletterat med ett plastigare och billigare sortiment.
Tidigt på morgonen dag fyra inträffar det för många märkliga att man passerar polcirkeln, vilket är den sydligaste punkt där solen skiner hela dygnet kring midsommar. Det resulterar förstås i ett polcirkeldiplom. Utdelningen sker i aktersalongen med såväl Kung Neptun som fartygsbefäl närvarande. Efter en liten drink sker dopet vilket innebär isbitar och isvatten innanför kraglinningen. Vrål och skratt och ingen av de närvarande har förstås en tanke på att avstå. Snålt med isen är det i varje fall inte.
En dag senare möter jag överstyrman Bjarne Berthinussen på bryggan. Han är från Stokmarknes, den nordliga ort där idén till denna sjöförbindelse föddes. Själv har han arbetat på Hurtigrutbåtarna sedan 1996. Hur är det att dag efter dag styra genom dessa storslagna vatten undrar jag? Blir man inte blasé?
- Ingen resa är den andra lik, säger han. Upplevelsen skiftar ständigt.
Och jag förstår jag precis vad han menar. Jag har också mina vyer som i grunden är lika men ändå alltid annorlunda.
Raftsundet är överstyrmannens egen favoritsträcka och han beskriver skönheten när midnattssolen lyser in norrifrån mellan mörka bergväggar.
Trivs ombord gör också Tia Challman i receptionen. Men inte är det mest för vyerna. Där hon sitter ser hon inte ut. Det handlar mer om arbetsförhållanden.
- Det här är nog ett av de bästa jobb man kan ha i Norge, säger hon. Man jobbar tre veckor och är ledig i tre. Dessutom är det bra betalt.
Populär är rutten bland resenärerna också. Alla 11 båtarna är fullbokade under sommaren och intresset bara ökar.
Vår resa är en ganska mulen sak, om man ser till skyarna. Men midnattsljuset kan ingen ta ifrån oss. Det går att sitta uppe klockan tolv på natten och njuta utsikter lika tydligt som mitt på dagen. En tysk resenär kommer fram och pekar entusiastiskt på en bild han nyss tagit med digitalkameran.
- Det ska bli något att visa hemma, säger han. De kommer inte att tro att detta är fotograferat mitt i natten.
På däck är det filtinsvepning som gäller. En båtresa i nordliga vatten bjuder lätt på mer svalka än man önskar. Men de flesta är väl förberedda med jackor, särskilt sydeuropéerna som tagit de nordliga latituderna på allvar. Andra finner anledning att inhandla lusekoftor och tätstickade mössor.
En kväll bjuds det på varm trollsoppa på akterdäck. Båten har pressat sig in i Trollfjorden, den trängsta fjorden på sträckan, bara 100 meter bred i mynningen. Bergssidorna stupar brant på båda sidor och det krävs precision från bryggan för att vända farkosten längst inne. Det är då vi är så gott som alle man på däck väl påpälsade, invärtes värmda av en rykande het redd grönsakssoppa medan personalen skopar upp i bara skjortärmarna.
I nordliga Tromsö hålls Hurtigruttraditionerna vid liv. En båts ankomst är något viktigt och vi möts med blåsorkester inför ett fyra timmars stopp. Upplevelsecentrumet Polaria lockar med arktisk flora och fauna. Men vi tar fasta på Norges ärofyllda historia när det gäller utforskandet av polerna och drar till Polarmuseet med bilder och föremål från Fridtjof Nansens och Roald Amundsens expeditioner. Amundsen var ju i december 1911 den första att nå Sydpolen. Nu står han gruvligt duvskiten staty i eskimåanorak nära hamnen.
Här finns sista chansen att stöta på äldre stadsbebyggelse. Längre norrut brände tyskarna allt under andra världskrigets reträtt. I de vackra gamla trähusen i centrum ligger "Kaffe å Lars". Bland en ungdomlig publik går det att sitta ner en stund med en kopp äpple- och kanelte.
Den berömda ishavskatedralen, ett landmärke vid inseglingen till staden, lockar på andra sidan sundet. Nästan 40 meter högt sträcker den sig som ett fjäll eller en lappkåta av is. Men kyrkan gör sig bäst på avstånd. Invändigt är trängeln så stor att inte ens den glasmosaik som täcker hela altarväggen förmår ta bort känslan av myrstack.
Efter Tromsö bjuder Lyngsalperna på de högsta, vildaste och mest snötäckta bergen under resan. Längre norrut blir de mer avslipade och karga. Vi närmar oss Europas nordligaste utpost. De små byar och städer som passeras ser alla ganska likartade ut. Det gällde att snabbt bygga upp nya hus till befolkningen efter kriget, vilket ledde till likriktning med prefabricerat. Men individualiteten sitter i färgsättningen.
I Hammerfest, världens nordligaste stad, är det kav lugnt när vi anländer vid femtiden på morgonen. Förutom Ellens café som fortfarande håller diskot i gång och ett välbeskänkt par som snirklande lullar hemåt.
En av de sista kvällarna på resan sitter vi några nyfunna vänner i salongen på styrbordssidan och samtalar kring kallt öl när plötsligt en okänd medpassagerare rusar in.
- Excuse me, ropar hon upphetsat. But it is sun on the other side.
Sällan har en grupp snabbare lyft från sina platser och skuttat uppför trapporna för att komma ut på däck. Och minsann, för första - och enda visar det sig senare - gången under resan har midnattssolen pressat sig fram mellan molnskärmarna. Klockan är halv tolv på natten och många har redan gått och lagt sig. Men den stora tyska turistgruppen verkar ha ett bra signalsystem. Snart dyker många pyjamasklädda upp på däck.
Solen, som även i denna sena timme står en bra bit över horisonten, sprider en bred glittrande guldgul gata ända in mot båten. Vi står och njuter av strålarna och fotograferar varandra i det varma ljuset. Femton minuter precis varar skådespelet, sen försvinner solen igen. Men vi som var med har upplevt ett benådat ögonblick. Morgonen därpå törs vi knappt berätta för alla sovande vad vi varit med om. Tänk att ha kommit ända från Nya Zeeland och ha sovit när det hände.
I Honningsvåg är det avstigning för alla som ska åka med utfärdsbussen upp till den 307 meter höga Nordkapsklippan längst ut på ön MagerØya. Molnen hänger tunga och förhoppningarna att skåda ut över ett nordligt hav är minimala. Men under kan hända, säger guiden som släpper av oss hos samen Nils Somby som på denna nordliga ö drygar ut renskötseln med att visa upp sig med ren och Karasjokkdräkt. Fem tusen renar betar här sommartid berättar han och djuren simmar över till fastlandet.
Längst ute på Nordkapsklippan drar rå dimma in från havet och sikten är så gott som obefintlig. Det känns nästan dramatiskt att vandra ut till det jordglobsliknande monumentet ytterst på klippan. På avstånd avtecknar det sig bara otydligt i all gråhet. Men faktiskt känns detta inte som en stor besvikelse. Snarare som en inlevelse i de hårda livsvillkor som gäller här uppe. Vilket står i motsats till den stora Nordkapshall som byggts i berget med välfylld souvenirshop förstås och restaurang där man kan dricka champagne för att stadfästa bedriften att ha tagit sig så långt norrut. Det handlar om 71:a breddgraden. Stoppfulla brevlådor vittnar om besökarnas behov av att meddela sig från denna nordliga utpost.
En del av båtresenärerna, som inte fallit för en livslång romantik kring Nordkapsklippan, har i stället valt en utfärd till fågelbergen vid Gjesvær. Havsörnar i mängd, tusentals lunnefåglar, tretåig mås, havssulor, tobis- och sillgrisslor är vad de entusiastiskt kan berätta om. Vid Sværtholtklubben får vi andra en chans. Sju havsörnar svävar majestätiskt ovanför ett lodrätt fågelberg där luften är vit av tretåig mås. På vägen från Berlevåg följer oss havssulor i den ljusa sommarnatten.
När båten svänger in mot Kirkenes är det plötsligt varmt på däck. Inga filtar, inga tröjor, mössor eller långkalsonger. Den sista biten in mot staden njuter vi det generösa gradantalet i ett landskap där snedställda bergartslager vittnar om de enorma eruptiva krafter som en gång formade dessa nednötta berg.
Själva Kirkenes domineras av ryska rishögar till båtar i väntan på reparation på stadens varv. För oss tar resan slut här. Men många har valt den fulla kryssningen vilket innebär båt tillbaka också. Då passerar man under dagtid de sträckor som man sov sig igenom på uppvägen.
När planet lyfter från HØybuktmoens flygplats känns det lite märkligt att den sträcka som tagit sex dygn på havet nu pressas samman till två timmar i luften. Tänker på Sheelagh Owen och Peter Palmer som valt att åka båten tillbaka också och som åter missade god sikt vid Nordkap. Tänker på Mairi Nicolson från Nya Zeeland. "Detta måste vara världens vackraste båtresa", sa hon nöjt när skildes. Och ändå fick hon inte uppleva midnattssolen.
Tänker på orden. På om det skrivna lyckades komma i närheten av den storslagna upplevelse som skulle beskrivas.