Vägen slingrar sig runt Jotunheimens nationalpark. Vi passerar de populära startpunkterna Gjendesheim och Spiterstulen där stora turiststationer lockar både dagstursvandrare och toppbestigare samt dem som tänker gå från stuga till stuga i det inre av parken. Jotunheimen ligger i höjd med Idre på svenska sidan, men har en helt annan karaktär med branta dramatiska fjäll.
Vårt mål ligger väster om Galdhøpiggen och Glittertind. Krossbu turiststation är en drygt 100-årig turisthytte med allt som krävs: 85 bäddar, sällskapsrum, bibliotek, matsal med rejäl norsk mat, en välsmord termoshantering och ett torkrum med rader av fjällkängor på tork.
Det här är framför allt stället för den som vill pröva på glaciärvandring. Från stugan når man den närmsta glaciären, Smørstabbreen, Jotunheimens största glaciär, 14 kvadratkilometer stor, på bara en dryg halvtimmes vandring.
Vår guide Jacob lägger fram utrustningen på backen utanför fjällstationen, och vi fem som ska i väg får en grundlig genomgång av hur stegjärnen ska spännas fast, säkerhetsselen träs på ovanpå jackan och hur repet som ska löpa mellan oss ska fästas. Vi hänger utrusningen på turryggsäckarna och kommer i väg.
Den viktigaste information vi får är att redan första steget ut på en glaciär är livsfarligt om du inte har utrustning och kunnig ledning.
Temperaturen är på väg upp från morgonens 8 grader, det är lätt att andas, men molnen gnuggar magarna mot topparna. Vi är redan på 1 267 meter över havet, men ska nu upp ytterligare 300-400 meter.
Framme vid glaciärkanten undrar man lite över det storslagna. Var det bara detta? Ska isen vara så där svart? Hur ska vi komma upp?
Sommaren har varit varm så nästan all årssnö har smält undan från glaciärens yta. Kvar är stråk av snö som täcker de smalaste sprickorna, här och var ett svart lager av islav, samt överallt små lämmelkadaver.
- Förförra sommaren var lämmelår, skeletten kommer fram nu när snön har smält, säger Jacob, medan han här och var sticker ner skaftet på sin ishacka i snöbryggorna för att avgöra var de säkra passagerna finns.
Det är lättare än man kan tro att gå på isen med stegjärnen på. Men också vanskligt, taggarna är vassa och kan vara mycket farliga får vi så småningom erfara.
Det blir en del långa kliv och omöjliga benlyft för att ta sig över sprickor och upp på högre nivåer. Allt eftersom vi närmar oss brefallet - glaciärens kant - ökar dramatiken. Det smutsiga i snön försvinner. Isen blir blåare, det porlar av smältvatten under våra fötter och var och en försjunker i egna tankar. Det är ju inte så lätt att konversera på fem meters replängd.
Vid glaciärens fall ställer sig isen på kant när nya massor pressar på uppifrån. Det ser ut som raukar, och vi pressar stegjärnen in i isen för att få grepp och komma in mellan isstoderna. Väggarna är blanka, och skimrar i olika turkosa nyanser. Vi slår oss ner med matsäck och beundrar utsikten över dalen, mot Krossbu och vidare västerut bort mot mörkt dramatiska Fannaråken och mot vänligt mjuka Sognefjell.
Efter pausen ger vi oss in bland isstoderna. Det är vackert, tyst och svalt. Vi är tacksamma över vantarna som vi fått låna, fastän de börjar bli plaskvåta vid det här laget. Jacob leder oss ut och in i isen. Det som på avstånd bara sett ut som en blågrå snösluttning är på nära håll en förunderlig värld av blå, blå, blå is. Det blå kommer av att is som utsätts för hårt tryck under hundratals eller tusen år blir syrefattig. Allra vackrast blir det när solen plötsligt bryter fram för en stund och kastar reflexer mellan och igenom isväggarna.
Vi går i små israviner, vi klättrar på israukar, vi hoppar över små bäckar av smältvatten. Ständigt omgivna av skimrande turkosblå is. Det är en upplevelse ungefär som att dyka i ett tropiskt hav, fast tvärtom.
Plötsligt kommer bud från bakersta deltagaren i följet, hon har skadat sig. Jacob vänder om och vi blir varse att hon råkat fastna med stegjärnet i ena benet då hon skulle ta sig ner från en avsats. Piggen har gått rakt in i vadmuskeln och rivit upp ett djupt sår. Jacob tejpar och plåstrar om, och ger order om att vända nedåt igen, den närmsta vägen.
Den skadade, som är gruppens mest erfarna fjäll- och glaciärvandrare, vill fortsätta, men Jacob som har sett såret är bestämd. Vi ska ner. På vägen vill han ringa efter en räddningshelikopter men hittar ingen täckning för sin mobiltelefon. Får låna en av våra, bestämmer ungefärlig mötesplats.
Innan räddningshelikoptern en stund senare hinner ringa tillbaka för att bestämma exakt landningsplats, ska vi ta ett stort kliv över en isspricka när nästa olycka är framme. Jacob böjer sig ner för att hacka en lättare väg till den skadade, då mobilen trillar ur hans ficka. Några klickande ljud hörs när den stöter mot sprickans väggar, men de dör snabbt bort.
Mobilen är ohjälpligt borta. Sprickan är kanske 20 meter djup, därnere finns bara en iskall isälv. Som tur är finns fler telefoner i gruppen, så kontakten med räddningshelikoptern kan återupptas.
Samtidigt som vi når glaciärkantens nedersta del anländer helikoptern för att ta den skadade till närmsta läkarstation. Vi är lite omtumlade av dramatiken, men också av skönheten och upplevelsen i isen. Vi har mycket att prata om på vägen ner, och även om respekten för isen var stor innan vi började vandringen i morse, är den nu ännu större, men mer konkret.
Allt är dock väl med vår kamrat visar det sig senare då hon sydd och omplåstrad återvänder till hytten på kvällen, även om hon får ställa in nästa dags tänkta toppklättring.
När dagens händelser blir kända på fjällstationen säger stugvärden Kåre:
- Mobilen deres är i gott förvar, den dyker väl opp om 50 år eller så! På 20-talet var det två vandrare som försvann på glaciären. De kom fram igen 1948 när isen smälte undan. De var rätt välbevarade!
Men Jacob är bekymrad över vår förlorade mobil. Han tar kontakt med sitt tyska försäkringsbolag och får lugnande besked; jodå, tappad telefon i glaciärspricka ger full ersättning. Så här mycket dramatik har han aldrig tidigare råkat ut för på en bretur, säger han, men kan ändå andas ut till slut. Allt gick väl.
Jacob är en av Krossbus allra mest hängivna fjällguider. Han är egentligen nordtysk och snickare till yrket. Men efter en sommarvandring i den norska fjällvärlden var han fast. Nu bor han inte långt härifrån, har lärt sig en nästan felfri norska och jobbar så mycket han kan med att guida i naturen. Resten av året pendlar han mellan snickaruppdrag i Norge och Tyskland.
Nästa dag har vi tänkt oss en topptur, till någon av Krossbus närmsta toppar, kanske till Store Smørstabbtind, Storebjørn eller Storbreatind, där utsikten mot resten av Jotunheimen lär vara fantastisk. Men låga moln igen gör att vi i stället fastnar för Jacobs nästa förslag.
Han vill ha oss med på en ny utflykt. Han har två passioner visar det sig; näst glaciärer är han lyckligt förtjust i att utforska grottor. Inte för att Syd- och Mellannorge har särskilt mycket till grottor att komma med. Men vid Krossbu har vi i alla fall tillgång till den här delen av Norges absolut bästa grottor.
Bara några kilometer från turiststationen ligger Dumdalen. För inte så länge sedan var bergets håligheter helt okända men genom en slump hittades en serie grottor i dalgångens ena bergssida. Grottor urgröpta av årtusendens envist malande älvar av smältvatten och grus. Än i dag skapar forsen Dumma nya håligheter i det mjuka kalkrika berget.
I en serie om sex stycken grottor, ligger Dumdalens mest tillgängliga grottor beredda för den som inte är rädd för att smutsa ned sig, inte är rädd för att pressa sig genom smala prång och för den som vill utforska grottor som inte på något sätt är tillrättalagda med trappor eller elektriskt ljus. Bara ett par förankrade rep finns ditsatta på de mest svårforcerade passagerna.
Grottorna har inte något mer specifikt namn än just Dumdalsgrottorna, tror Jacob. Men han vet att två av dem brukar kallas för Fiskegrottan och Spiralgrottan. Den förstnämnda för att någon en gång tyckt sig se en fisk i grottans bottenpool, den andra för att den just som en spiral äter sig drygt hundra meter in i berget från en trång öppning högt upp på en bergssida.
Vi är fyra som följer med Jacob denna dag. Utrustade med oömma kläder: stövlar, vantar och regnställ. Samt det viktigaste: en rejäl hjälm och en batteridriven pannlampa.
Vi börjar försiktigt med grotta nummer ett, alldeles intill vägen. Jacob vill se om vi törs krypa in i en hålighet, vada genom vatten och komma ut på andra sidan igen. Inget problem, den är inte större än att dagsljus hela tiden visar vägen.
Grotta nummer två blir genast knepigare. Har vi lust att försöka hasa oss uppför en tjugo meter lång, trång gång där utgångshålet är så litet att vi tvingas vrida huvudet på sidan för att pressa oss igenom?
Jo, vi försöker. Mycket riktigt är utgångshålet litet. Men ingen av oss har varken mage eller rumpa som är till besvär. Det är just huvudet som är problemet. Inser att ett huvud är betydligt högre om man kryper rakt på än om man vrider det åt sidan. Det kan beskrivas som att genomgå en födelse på nytt, men denna gång genom ett rävgryt. Men det går och Jacob är nu övertygad om att vi klarar även kommande prövningar.
Nästa grotta är Fiskegrottan. Någon fisk ser vi inte men en underbart vacker damm ligger spegelblank strax innanför grottans ingång.
Från den inre grottväggen leder två mörka gångar. Vi tar den ena, som leder upp, upp, upp. Pannlampans sken avslöjar kalkutfällningar i stalaktiter och kondensdroppar i taket som bildar en gnistrande stjärnhimmel. Det är mycket vackert.
Efter en stund vänder gången och går nedför igen. Här har isälven delat sig i en förgrening. I den här delen av grottan forsar ännu vattnet i en strid ström och vi håller en tacksam hand runt repet på väggen. Att halka här skulle inte vara så kul eftersom forsen försvinner in i berget i ett mörkt hål.
Men vi kommer helskinnade ur även denna grotta och turen har kommit till nummer sex. En kvarts vandring upp i dalen ser vi på den branta klippväggen en öppning som bara kan nås med hjälp av en på plats byggd trästege. Vi klättrar upp och sitter i mynningen av Spiralgrottan.
Törs vi? Jo, vi törs!
Nu väntar totalt kolmörker i hundra meter. Jacob undrar om någon annan än han har lust att gå först. För att rätt förstå grottforskningens tjusning måste man uppleva att på egen hand vara den som trevar sig fram och i ljuskäglans spel välja rätt fäste för fot och hand.
Det är verkligen kul att försöka hitta vägen. Gången är trång och vindlande. På vissa ställen måste vi krypa, åla oss genom hål och ibland ta hjälp av repen för att sänka oss ned ett par meter där gången blir brant. Det är lätt att förstå den berusande känsla som måste ha gripit den person som gjorde upptäckten och kröp i dessa gångar för första gången.
Längre och längre in i berget. Men till slut är det stopp. Någonstans måste det en gång så kraftiga vattendraget ha tagit vägen, men ännu har ingen hittat någon krypbar väg vidare. Vi vänder upp igen och ute i dagsljuset och nere vid den första grottan där vi lämnat vår packning vill turkamraterna Tore och Annelise fira den lyckade dagen med att bjuda på sin specialitet: I stekpannan på spritköket steker snart en skiva vitt bröd i en rejäl klick smör. På brödskivan skär Tore ner frikostigt med ost och lök, toppat med en nypa örtsalt.
Smörstekt, salt, smält ostmacka smakar ljuvligt ihop med en skopa svalt fjällvatten direkt ur bäcken.
Vi lämnar Krossbu via riksvei 55 över Sognefjell, Norges högst belägna farbara fjällövergång. Stannar till vid minnesstenarna vid Herva över nationalskalderna Ludvig Holberg, Henrik Wergeland och Henrik Ibsen, alla fascinerade av Sognefjells skönhet.
Ibsen gick här på tur i slutet av förrförra seklet, sökte skydd i en ännu bevarad stenhytte, lät sig inspireras till texterna om Peer Gynt och skaldade: "Jeg vil oppad, højt, paa den bratteste Tinde; jeg vil endnu engang se Solen rinde, stirre mig trætt paa det lovede Land."
Till hans och till den vackra naturens ära genomförs ännu den årliga Sognefjellsmarschen med start vid Krossbu. En äkta norsk fjällälskare bör inte missa denna tvåmilaklassiker i början av augusti.
Vi kan inte låta bli att ta den lilla omvägen ned till Sognefjords djupaste inlöpare i fjällvärlden, bara några mil från Krossbu. Så dramatisk, så vacker. Så helt olikt vårt svenska kustlandskap. Från fjäll till fjord färdas vi från himmel till hav på bara någon halvtimme och hinner få en glimt av den smaragdgröna viken djupt in det norska landskapet.
Vänder upp igen. Far över kalfjäll och hjortronmyrar. Till slut måste vi ändå ta farväl av bergen. Och äntligen har molnen lyft sina slöjor, äntligen framträder Jotunheimens alla snöklädda toppar i hela sin skönhet mot en klarblå himmel. Vid sjön Tyin blickar vi bakåt mot Glittertind, Galdhøpiggen och de andra och kan bara komma på ett enda passande ord, lånat av en norsk vän som i lycklig eufori, överväldigad av något både fantastiskt och sagolikt en gång utbrast: "fantagolikt"!