Jag befinner mig i världsarvet Vegaarkipelagen i norska Nordland, omkring femton mil söder om polcirkeln. Båten bär mig mot ögruppens yttersta utposter. Framme på fördäck får jag vara ensam med elementen, vars kärvhet människorna anpassat sig till genom millennier. Så här på sommaren kommer min väderupplevelse inte ens i närheten av det envig som varje öbo utkämpat med stormarna. Varje år, sekel efter sekel, har vinterns orkaner piskat klipporna och vrålat åt timmerhusen på Skjærvær och Hysvær. Det är exponerade kobbar som dessa, på kanten till Atlantens bråddjup, som jag rest hit för.

Sett från luften påminner detta märkliga örike om nävar av småsten, som nonchalant slängts ut i havet från Helgelandskusten. Kontinentalsockeln längs norska kusten är en grund plattform av urberg som slipats av vågor och is, med Vegasockeln som den största sammanhängande platån. Vega­arkipelagen liknar inget annat i världen.

Ett strössel av 6.500 öar och skär brer ut sig över mer än tusen kvad­ratkilometer hav, men omfattar mindre än sjuttio kvadratkilometer land, knappt sju procent. Vega och dess granne Søla skjuter upp likt kilformade, vulkanliknande moränberg hundratals meter över havsytan. Men resten av skärgården är låglänta subarkipelager, ett veritabelt granatsplitter av tusentals landfragment runt några få dominanta moderöar. Borta på fastlandet ser vi kustbergen bilda sin resliga fond.

Dessa kontraster injicerar inte bara en spännande estetik i skärgårdslandskapet, de skapar också gynnsamma förutsättningar för en biologisk mångfald. Det grunda kusthavet med Golfströmmen utanför har hög produktivitet och drar till sig mängder av fisk, däggdjur som gråsäl och utter, och 110 arter häckfåglar. Här häckar 4.000 par skarvar och 450 par grågäss. Tio tusen prutgäss rastar på öarna under flyttningen mellan Skottland och Svalbard. Men mest känd är Vegaarkipelagen för sin stora population av ejder, en av de tätaste i Skandinavien. Vid kusten i Nordland lever minst 50.000 par.

Hundratals boplatser från stenåldern har krafsats fram på huvudön Vegas sluttningar, där stranden låg då. Livet i havet lockade hit människor redan för tio tusen år sedan när landisarna hade dragit sig tillbaka. När isens tryck lättat och land reste sig ur havet, flyttade människorna ut på de låglänta öarna för att jaga och fiska. Forskarna har visat att bosättningen på många småöar varit obruten i 1.000-1.500 år.

Vi vet också att handeln med ejderdun pågick redan under vikingatiden. Egils saga från 900-talet berättar att bonden Torolv Kveldulvsson hade "eggvær" som gav honom dun och ägg. Under hansatiden från 1500-talet ökade värdet av denna handel och allt dun måste gå via hansastaden Bergen.

Inga E Næss följer med ut i havsbandet som min privata guide. Hon har lång erfarenhet av traditionerna och förestår Ejdermuseet i Nes på norra Vega. Det första vi ser under bryggmagasinet när vi angjort Skjærvær är flera ejderkojor av ihopspikade brädlappar. Inga lyxbyggen precis. Vi följer stigen uppför en frodigt grön sluttning och passerar många olikformade lådor.

Ejder heter "ærfugl" på norska men i talspråk blir det "ea", vilket i första hand avser ådorna (honorna). De små hundkojliknande ejderhusen kallas "ehus". Det nämnda museet i Nes har därför också döpts till E-huset.

- Ea är inte särskilt kräsen när hon vaggar runt med maken på husvisning på våren, säger Inga Næss. Här är det inte fråga om design. Ehusen får se ut hur som helst bara de ger väderskydd och har ett entréhål. Landskapen på öarna bär många spår av den gamla "ejder-arkitekturen".

De kan byggas av stenar med skyddande planktak över, uppochnedvända båtar eller långhus, "e-baner", som rymmer flera ejderbon. Runt ehusen reser sig de mer omfångsrika mänskliga boningarna från tider då det begav sig. Strandbodarna på styltor och de patinerade träbyggnaderna med torvtak samspelar fint med de små ehusen, och tillsammans har de tu givit Skjærvær dess speciella personlighet. Inga byggnader är äldre än 100-200 år. Längre än så klarar inte timret att stå emot de kärva väderväxlingarna.

Från Skjærværs krön har vi utblick åt väster över Atlanten där solen sjunkit under eftermiddagen. På östra sidan ser vi en närliggande ö med en lada. Dit ut rodde man betesdjur över somrarna. Vi tittar in i flera av ehusen. Ejdrarnas reden av torkad tång ligger kvar. Öns ejderskötare har burit upp tången från havet, torkat den och lagt in den för att fåglarna ska kunna bygga sitt bo. Annars är det osannolikt att de skulle slå sig ned högst uppe på krönet av Skjærvær.

Det långvariga, konsekventa omhuldandet av ejdrarna har lett till att de kunnat ta allt större områden i besittning, och att de återvänder till samma plats och ehus. Det är mot slutet av juni som man kan skörda dunet. Då har ungarna kläckts och gett sig i väg ned till havet i samlad tropp med mamman som vägvisare, en ganska farofylld expedition. Innan detta avgörande ögonblick har de bofasta tassat på tå, tagit omvägar, bevakat, skyddat, assisterat ejdrarna, fått tyst på egna gapiga ungar, ställt in huggkubben i vedboden. Särskilt känslig är tiden då ådan och gudingen inspekterar boplatserna och inleder häckningen.

- Under eas häckningsperiod levde man ett annorlunda liv i några månader, styrda av denna enda fågelart, säger Inga.

Ea är en "helig" fågel som har blivit ett kärt husdjur i symbios med människan, till bägges nytta.

Eller som Inga sammanfattar denna unika, tusenåriga samlevnad på norska: "En historie som handler om øyfolks viten om at når du gir noe, får du noe tilbake."

Det öfolket fick tillbaka var ägg och dun. De ägg som skördades var de tidigast lagda. Då lade ådan i regel fler ägg innan häckningssäsongen var över. Öborna snidade och polerade kopior av ejderägg i trä och lade dem i redena som ersättning för de skördade äggen. Annars kunde det hända att ådan övergav häckningen, om det plötsligt var tomt i boet.

Men det viktigaste var dunet. Det skördas fortfarande efter midsommar när ungarna snubblat ned till havet. Inga Næss visar mig hur det ser ut inne i ett av de nyss övergivna ehusen på Skjærværs blåsiga krön, och håller upp en stor boll av ejderdun. När ådan vandrar ned till havet för att äta drar hon bara ett lager dun över äggen, vilket räcker för att de ska hålla värmen hela dagen. Egenskaperna hos detta naturmaterial är fascinerande.

Inga ber mig hålla handflatan lätt ovanpå dunet och efter några sekunder börjar jag känna värmen reflekteras tillbaka upp i handen. En snabblektion i ejderdunets oslagbara värmeisolerande förmåga. Sedan greppar hon dunmolnet med fingrarna och vänder upp och ned på det. Inte ett enda dun singlar mot marken, allt sitter ihop som med klister. Hon drar ut några dun och håller upp dem mot ljuset:

- Ejderns dun har inget skaft utan bara en fast mittpunkt som dunstrålarna utgår ifrån. Längst ute på strålarna sitter små hakar som tillsammans får hela paketet att hålla ihop. Det skulle aldrig en boll av gåsdun göra. Dunen är också väldigt slitstarka, det finns ejderdunskuddar som har varit i bruk i mer än hundra år.

De här egenskaperna borgar för ejderdunets toppkvalitet. En sovsäck eller ett täcke fyllt med ejderdun behöver inga tvär- eller längdsömmar för att hålla dunen på plats. Dunen sitter ihop inne i täcket alldeles själva med sina små hakar. Värmeisoleringsförmågan hos ett sådant täcke är av absolut exklusivaste slag. Exklusivt är därför också priset. Så exklusivt att de utskärsbor som i århundraden har skött om ejdrarna aldrig själva haft råd med det. Inkomstbortfallet skulle inte ha kunnat motivera dem att behålla dunet för att sy sig ett eget lyxtäcke. I dag kan ett ejderdunstäcke kosta 40.000 norska kronor.

Råvaran är skräpig och behöver rensas innan dunet kan skickas vidare. Genom tiderna har kvaliteten och därmed priset bestämts av hur rent det levererade dunet varit. Minsta skräp gav uppköparen en anledning att pressa priset. Tidigare när man samlade dun från vilda reden var skörden mycket förorenad med mossa, sand, växtdelar, äggskalsfragment, exkrementer.

Förädlingen sköts numera maskinellt, men på Vega också manuellt. Arkipelagens nyvunna världsarvsstatus gör att man kommer att anstränga sig ännu mer för att hålla den gamla traditionen levande. Det mesta av arbetet med fåglarna och dunet har i alla tider utförts av kvinnor, som därför hör intimt samman med utvecklingen av ejderkulturen.

Tillbaka i E-huset på Vega demonstrerar Inga Næss hur rengöringen går till. Först torkas dunet och grovrensas för hand. Sedan finrensar man med en "dunharpa" i knät, en träram med två nivåer spända nylonsträngar. Inga brer ut dunen och drar tvärs över strängarna med en träklubba. Då faller skräpet till golvet av vibrationerna, men dunen håller sig kvar med sina hakar. Slutligen fin­grans­kas allt dun för hand så att inga sandkorn eller småkryp finns kvar. Traditionen med ejderhus har gjort det mycket lättare att rengöra dunskörden. Ändå kan ett kilo dun ta uppemot en vecka att göra rent manuellt. Arbetsinsatsens omfattning har förstås bidragit till det skyhöga priset.

Granne med E-huset står en annan fiskebod som hyser Stiftelsen Vegaøyan Verdensarv, där Rita Johansen är chef. Hon berättar historien om hur arkipelagen blev världsarv och hur de planerar att förvalta detta åt kommande generationer.

Här på norra Vega, i det gamla fiskeläget Nes, upplever jag senare min vackraste norska kväll någonsin. Vinden har gått till ro för natten och den sjunkande solen målar ett varmt guldskikt över havsytan. Tystnaden är kompakt. De svartsilhuetterade skären utanför håller sig lika stilla som jag och lyssnar.

Jag hör de lågmält skvalpande paddeltagen från ett par som just ritar ett streck över vikens gyllenmatta spegel med sin kanot. En grupp måsar skriar till ibland när de slåss om fiskrenset och jag undrar för mig själv om det finns något annat ljud som innehåller så mycket skärgård. En äldre man sitter vid sitt hus på en klippa och börjar dra ljuva harmonier ur sitt dragspel. Nedanför äter ett semestrande par supé på den pålade bryggan till sin hyrda "rorbu", den typiska röda, nordnorska fiskeboden. Deras cyklar står parkerade mot väggen, lutande sig mot varandra som katter i kvällssolens gass.

Klockan är midnatt men det finns inte en chans att jag skulle gå och lägga mig och missa detta. Kvällen är unik. Platsen och dess naturnära kulturhistoria är unik. Kvällens märkvärdiga atmosfär förstärker platsens magi och tidlöshet. Förundrad konstaterar jag att solen inte försvinner bakom horisonten, fast vi passerar tolvslaget. Midnattssol i Vegaarkipelagen, trots att vi befinner oss femton mil söder om polcirkeln. Inte konstigt att människor och fåglar trivs så bra här sedan halvtannat millennium. I den nordiska sommarens glödande kvällssol glömmer man lätt vinterns härjande stormar.