Byn Flåm ligger underskönt längst in i Aurlandsfjorden, den sydligaste av de många fjordarmarna på den stora Sognefjorden. Byn förde länge en tynande tillvaro, men privata initiativ och skicklig marknadsföring har gjort orten med bara 300 bofasta till ett av Nordens hetaste turistmål.
Under sommaren är det inte ovanligt med tre stora kryssningsfartyg om dagen och tågen på den spektakulära Flåmsbanan, som slingrar sig brant upp för fjället från havsnivån till stationen Myrdal på 866 meters höjd, är fullsatta för jämnan.
Många som tagit tåget till Myrdal hyr cykel och trampar ner till fjorden igen, andra vandrar dagsturer längs den gamla rallarvägen över högfjället. På fjorden finns det turistfärjor, snabbgående ribbåtar och kajakturer av olika varianter.
Det allra bästa med att paddla kajak är att man kommer så extremt nära naturen. Trots att båten är liten känns det tryggt och rent av mysigt att sjunka ner i sittbrunnen och spänna fast stänkskyddet, oavsett om regnet smattrar rytmiskt mot vattenytan eller solen gassar.
Vår guide Ervin och hans norska kollega Liselotte Kahrs inleder med en obligatorisk säkerhetsgenomgång, de visar bland annat hur vi ska komma tillbaka i kajaken igen om vi välter. Men ingen i vår lilla grupp – trebarnsfamiljen Eldridge från Washington DC, Priam Dutta, också han från DC, och undertecknad – törs testa i fjorden vars vatten håller runt 15–16 grader. Så vi övar på gräset i stället och tröstar oss med att tvåmanskajakerna är så stabila.
Vi ger oss av i motvind. Snart märks det att ork och teknik varierar stort – den långsammaste sätter tempot. Rätt paddlingsteknik tar ett tag att få in, för en del räcker inte två dagar.
Vi följer fjordens västsida, där berget hela tiden stupar så brant ner från över 1 400 meters höjd att det är omöjligt att kliva i land. Flera gånger ser vi ryggfenorna på små tumlare, men de vågar sig aldrig nära.
Någon timme senare når vi lilla Undredal, känt för Norges minsta stavkyrka (med svensk präst) och för sina utsökta getostar. Både i affären och en av sjöbodarna ordnas ostprovning för nyfikna.
Vi slår läger vid den lilla gården Stokka, där det finns frodiga gräsytor som man brukar ha getter på, men för tillfället är vi och en annan grupp de enda här. Lagom tills tälten rests börjar det att regna. Ervin kämpar på med en ambitiös fiskmiddag medan vi andra trycker i tälten. Det märks att han varit med om mycket tuffare tag under sina tio år som guide.
Nästa morgon är Ervin uppe i ottan och lagar en brakfrukost medan vi sömndruckna släpar oss upp. Familjen tar god tid på sig med tälten, men sen förmiddag är vi på väg igen.
Snart passerar vi ett stort vitt hus flera hundra meter upp på bergssidan. Gården kallas Stigen och är förmodligen Norges mest kända. Från fjorden är det så tvärbrant att man använt stegar på vissa sträckor – vilket jobb det måste ha varit att släpa upp allt byggmaterial.
Numera hyr ett ungt par ut rum där uppe och precis vid stupet finns en skön badtunna. De lite längre kajakturerna brukar besöka gården, men vi hinner inte och bara någon dag tidigare har ett ras blockerat stigen upp.
Snart når vi mynningen på Nærøyfjorden, som speciellt framhölls när Unesco utsåg en stor bit av Fjordnorges unika natur och kulturlandskap till världsarv 2005. Nærøyfjorden är ovanligt smal och bergkammarna på båda sidor håller sig hela tiden runt 1 300 meter. Från mynningen är det 18 kilometer till Gudvangen längst in i fjorden, som i Styvisundet bara är 250 meter bred.
Gårdar som Dyrdal och Styvi på de få någorlunda plana ytorna nere vid fjorden kan bara nås sjövägen. Men än i dag är de bebodda – åtminstone om somrarna. Det gamla paret på Styvi gräddar våfflor under helgerna då en del turister vandrar den sex kilometer långa och extremt smala gamla postvägen längs fjorden. Det händer också att mindre kryssningsfartyg gör stopp då våffeljärnen går varma.
Vi stannar till vid ett av de talrika vattenfallen och Liselotte fyller våra flaskor, sedan är det dags för ett skönt lunchstopp på en liten strand – sjön suger verkligen. I Nærøyfjorden trivs sälarna, vi ser deras små huvuden skjuta upp ur vattnet då och då och högt ovan oss svävar en av fjordens havsörnar. De jagades länge urskillningslöst, men numera får de (oftast) vara i fred och antalet häckande par ökar.
När vi passerar Bakka möter vi turistfärjan och kan skymta Gudvangen. Då återstår fortfarande någon timmes paddling, tekniken börjar sitta riktig bra och vyn över fjord och berg kan man inte se sig mätt på. Ett regn kommer men slutar lika snabbt och vi mumsar i oss de sista chokladkexen. Det går lätt att paddla nu – synd att det inte återstår fler mil.