Det är en härligt klar och kall höstmorgon. Än dröjer det innan solen orkar upp över de snötäckta bergstopparna som kantar Tysfjordens klara, djupa vatten. Vi äter frukost i lugn och ro och pratar länge om gårdagens möte med späckhuggarna. Ska vi få se ännu fler idag? Tänk om de kommer ända fram till gummibåten!
Och norrskenet som vi såg vid midnatt! Pulserande i grönt, blått och violett. Hela himlen var i rörelse och det dröjde länge, länge innan vi kunde somna, efter alla intryck.
Vi kom hit sent i förrgår, min 13-årige son och jag, efter en behagligt lång resa mellan Uppsala och Narvik med tåg.
Efter ett par timmars väntan i en sömnig söndagsstängd hamnstad, där till och med museerna låg i ide, tog vi bussen vidare till Storjord och Tysfjords turistsenter, basen för vår vecka häruppe.
I går var vi ute med den stora valskådningsbåten Langöysund, en gammal fiskeskuta som tar ett 50-tal passagerare. Det blåste en hel del och vi fick söka oss ända ut i Vestfjorden för att finna de väldiga djuren. Men när skepparen väl hittat dem hade vi ett par timmar av intensivt skådande, med idel jubelrop över spektakulära hopp och simkonster från valarnas sida.
Men nu är det en ny dag och vi ska ut med gummibåt, så att vi kan komma ännu närmare.
Utrustade med rejäla skyddsdräkter med neopren som isolering sitter vi en timme senare i zodiacen, en större gummibåt som tål tuffa tag. Fjorden ligger nästan spegelblank.
Det här kommer att bli en kanondag, hojtar Rolf, vår guide och båtförare. Jag har redan fått rapporter om att en stor flock är långt inne i fjorden, borta vid Skarberget.
Skarberget är en drygt 200 meter lodrät bergvägg, som stupar rakt ner i den närmare 900 meter djupa fjorden.
Det dröjer inte många minuter förrän vi ser blåsen - den mäktiga utandningen från späckhuggarna, som skapar små moln av vattenånga ovanför fjordens blanka yta.
Svarta, knivskarpa skuggor skär genom vattnet och det är dramatik i luften.
Rolf saktar in och närmar sig försiktigt. Han har lång erfarenhet av möten med val och vet att ta det varsamt. En erfarenhet han fått genom ett mångårigt samarbete med de valforskare som arbetar här uppe med att dokumentera livet under vattnet.
En flock på ett 30-tal späckhuggare klyver rytmiskt vattenytan gång efter gång med de väldiga fenorna. Stjärtar slår i vattnet och vi ser blås i alla väderstreck. Tre stora hannar med stolta ryggfenor passerar bara ett par meter från vår lilla farkost och bakom dem simmar ett par honor med två ungar. Så nära att vi i detalj kan se huvud och ögon.
Rolf uppskattar att en av hannarna är närmare sex meter lång.
En bit bort ser vi en stor flock måsar närma sig vattenytan, tillsammans med en stor havsörn.
Nu är det nåt på gång, säger Rolf och styr bort mot den skränande hopen av fåglar.
I solstrålarna som reflekteras mot vattenytan ser vi allt fler ryggfenor ivrigt röra sig runt, runt. Och mitt i allt en späckhuggare som plötsligt tittar upp ur vattnet, genom att göra ett snudd på vertikalt hopp med hela sin kropp.
Rolf har sänkt ner en undervattensmikrofon så att vi också kan höra all konversation under ytan. En intensiv melodi, med alla möjliga och omöjliga tonlägen.
När vi närmar oss blir vi plötsligt åskådare till något som få varit med om - späckhuggarnas karuselljakt på sill.
Tiu Similä, som tillbringat de senaste 15 höstarna häruppe med att forska kring och fotodokumentera späckhuggarnas liv, berättade i går om den unika jakten.
Det är tack vare sillen som späckhuggarna letar sig hit, för att äta av de feta övervintrande fiskmassorna. För det finns mängder av sill som övervintrar i Tysfjorden och de närliggande fjordarna. Man räknar med att närmare 600 miljoner ton söker sig hit under oktober till och med januari, vilket varje år lockar över 500 späckhuggare.
Karuselljakten går till så att späckhuggarna ringar in ett sillstim genom att simma runt stimmet i allt snävare cirklar, så att sillstimmet pressas mot ytan. Därefter simmar en av valarna rätt in i stimmet och piskar kraftigt med stjärtfenan. Sedan kan flocken äta den minst sagt bedövade halvkilosstora sillen.
- De är riktiga finsmakare och äter en fisk i taget, sa Tiu och skrattade.
Nu drar jakten igång på riktigt. Späckhuggarna har bildat en cirkel, som blir allt tätare. Inuti formligen kokar vattnet av silverglänsande vettskrämd sill, som i desperata försök hoppar högt ovanför vattenytan. Det tar bara några minuter. Vi ser de väldiga djurkropparna röra sig snabbt och smidigt i det grönskimrande vattnet, till och med under vår båt, och sedan är jakten över. Nästan i alla fall, för nu börjar måsarna och havsörnen att slåss om all överbliven sill som flutit upp till ytan. Bara det ett skådespel i sig.