National Geographic har valt fjordlandskapet i västra Norge till det mest oförstörda världsarvet på vår jord. Som det enda av 94 bedömda världsarv fick detta betyget ”autentiskt, oförstört och kommer sannolikt att så förbli”.
Två fjordar står på världsarvslistan: Geirangerfjord och Nærøyfjorden, den senare en gren på Sognefjorden norr om Bergen.
DN Resor åkte dit för att se om det verkligen är så bra.
– Fantastiskt, säger Katie Elberfeld från Georgia i USA. Jag är mållös. Detta infriar alla mina förväntningar.
Vi åker mellan fjällväggarna på fjordfartyget ”Solundir” och tittar fascinerat på vattenfallen, de små gårdarna högt uppe på fjällen – hur kommer man dit? – bergsväggarna, de snöklädda topparna.
På båtdäcket står turisterna från USA, Tyskland, Spanien, Indien, Kina – hela världen – med mobilkameror, digitalkameror och en och annan filmkamera.
Katie Elberfeld har i många år drömt om att komma till Norge, ända sedan hon gick i skolan och skrev ett specialarbete om norska författaren Sigrid Undset.
Men var är svenskarna?
Under vår resa längs den vackra turistvägen Bergen–Sognefjorden –Flåm–Bergen möter vi inte en enda svensk, hör inte ett ord svenska. Men många andra språk.
Vi bor alltså nästgårds med en av världens vackraste platser men åker inte dit.
Den mest sannolika förklaringen: Det är dyrt. Men med lite planering kan man fixa det.
”Sognefjorden in a nutshell” har blivit ett vinnande koncept som ökat turismen i det världsarvsklassade fjordområdet. För drygt en tusenlapp får man den sex timmar långa båtresan från Bergen, in i världens längsta (drygt 20 mil långa) fjord: Sognefjorden.
Via en av dess bifjordar, Aurlandsfjorden, kommer man till slut till den lilla fjordbyn Flåm, som normalt har 450 invånare.
Men under högsäsong är det mer. Personalen i restaurangerna förstår oss inte, förstår knappt norska heller – de vi träffar kommer från Polen eller Island och sommarjobbar här.
Det gör nog kökspersonalen också, att döma av den smaklösa maten, som dessutom är alldeles för dyr. Kebab i pitabröd för 120 kronor, någon?
Men här finns också mikrobryggeriet Ægir med egen pub och försäljning av sitt kvalitetsöl.
Meningarna var delade i sällskapet runt bordet på kvällen huruvida puben med sina vikingar i trä och kohudar var en smaklös turistfälla eller helt okej – eftersom ölet var gott.
I övrigt kan man i Flåm gå på vandringar och shoppa souvenirer eller kläder i de tre konkurrerande butikerna, varav en också har fabriksutförsäljning.
Flåms stora attraktion är dock Flåmsbanan, en järnväg upp till fjällstationen Myrdal.
Redan en kort stund efter avfarten blir utsikten bedövande över dalen med floder och snöklädda fjälltoppar. En konduktör har tipsat oss om att sitta på högra sidan, och det är ett bra råd; det mesta utspelar sig där.
Ett tjut av hänförelse stiger från den spanska turistgruppen i vår vagn när vi lämnar en tunnel och plötsligt ser den mäktiga Kjosfossen kasta sig ner från fjället som ett Norges svar på Niagara.
Tåget stannar vid en åskådarplattform och vi går av. Fram med kamerorna, fast alla vet att ingen bild kan göra upplevelsen rättvisa.
Plötsligt hörs norska folktoner från fjället – och så ett nytt tjut av hänförelse när en kvinna i fotsid klänning uppenbarar sig på en klippa och dansar för oss turister. Det är vackert och storslaget och nästan – men bara nästan – lite för mycket.
Resan tar en timme till lilla fjällstationen Myrdal, där man hoppar på tåget tillbaka till Bergen.
Passa på och njut. Utsikten här är inte så pjåkig den heller.