Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Nytt ljus över Albanien

Hur kan det ha tagit över tjugo år för ett land som rymmer så mycket sevärt att ­synas på den internationella turistkartan? DN ställer sig frågan efter en resa utmed vackra havskuster, höga berg och till historiska platser.

Utsikten från den bastanta 1200-talsborgen är magnifik. Solen har just gått ned och ljusen i de gamla stenhusen i den världsarvsmärkta staden Gjirokastër tänds ett efter ett.

– Tack för en fin dag! säger den albanske guiden Adrian på felfri svenska och jag hajar till.

– Talar du svenska?

– Bara lite.

Han återgår till flytande engelska och berättar om hur han som tjugoåring i början av 90-talet kom till Uppsala som språkstudent. Hur han häpnade där och då över asfalterade vägar, fungerande kollektivtrafik, mataffärer med ett till synes oändligt utbud och människor som levde sin vardag mitt i allt detta utan att, som det verkade, ägna det en tanke. På fem veckor lärde sig Adrian lite svenska och även om han inte har varit tillbaka i Sverige sedan dess förblir Sverige i hans sinne en symbol för gränslösa möjligheter i den fria världen.

Tiderna har förändrats. Albanien är nu för tiden ett öppet land och många av de människor som flydde från Albanien under det Stalininspirerade diktatoriska styret har återvänt. När Albanien nu i de flesta avseenden börjar komma i kapp sina grannländer finns bara en riktning: full fart framåt.

– Min farmor brukar tala om molnen och stenarna, berättar Adrian. Molnen är alla de människor som har gett sig av från Albanien. När det regnar gråter molnen av saknad. Stenarna på marken är de människor som stannat kvar och de som återvänder. Av stenarna bygger vi det nya Albanien.

Det fanns en tid då Albanien stod ensamt mot resten av världen. Diktatorn Enver Hoxha hade på 1940-, 50- och 60-talen kamratliga kontakter med såväl Tito och Mao som Moskva, men bröt i tur och ordning dessa i en förvissning om att Albanien skulle kunna attackeras från både öst och väst. Medan befolkningen svalt såg den paranoide Hoxha till att spendera en ansenlig del av statsbudgeten på att bygga armerade försvarsbunkrar i betong, sisådär 700 000 stycken närmare bestämt.

Bunkrarna varierar i storlek och är fortfarande ett tydligt inslag på den albanska landsbygden. Vissa mindre bunkrar används numera till allt­ifrån svampodling till badhytter medan andra jämnas med marken så att byggnadsmaterialet kan återanvändas. Hoxhas egen bunker på 2 685 kvadratmeter strax utanför Tirana hörde till de större och fanns till helt nyligen med på militärens lista över hemliga objekt. De flesta albanska bunkrar är på några få kvadratmeter medan Hoxhas bunker rymmer 106 rum och en biograf. Den har nu öppnats för allmänheten.

Världen är som bekant full av platser där grym historia förvandlats till turistattraktion. I Albanien står ön Sazan, en timmes båtfärd utanför kuststaden Vlora, på tur att bli en sådan plats. Auron Tare som basar över Albaniens nationella kustorganisation berättar att ön ända sedan romartiden använts som militärbas.

– Bysantiner, italienare, tyskar och ryssar har alla ett förflutet på Sazan. Sedan Albanien bröt förbindelserna med Moskva tjänade ön som albansk ubåtsbas och nationellt centrum för underrättelseverksamhet med hela världen som potentiell fiende. Nu hoppas vi att Sazan ska få bli ett historiskt intressant och kulturellt utomhusmuseum över kalla kriget.

Gasmasker ligger fortfarande spridda i gräset på ön. Byggnader som så sent som på 1980-talet rymde familjer som mer eller mindre levde som fångar på ön – om än med väl tilltagna matransoner till skillnad från befolkningen på fastlandet – står kvar. Än så länge har endast en handfull utlänningar fått besöka denna på en gång vackra och spöklika ö, men det finns planer på att tillåta småskalig turism redan till sommaren 2015. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan Sazan blir nationalpark.

Sedan ett par år går det charter från Sverige till kuststaden Sarandra i södra Albanien. Vinterbleka nordbor lockas med jämförelsevis folktomma stränder, uppiffade kaféer och billig öl. Och visst, som turistland är Albanien billigt, prisnivån är förmodligen den lägsta i Europa. Men låt oss hoppas att den ökande mängden besökare intresserar sig för mer än sol och bad, att albanerna själva förmår att vara rädda om sin storslagna natur och att de med värdighet lyckas bevara åtminstone några av sina uråldriga traditioner. Än så länge verkar de faktiskt vara på god väg att lyckas.

Ett par mil utanför Sarandra ligger nationalparken och världsarvet Butrint, en stor och mycket stämningsfull arkeologisk fyndplats med drygt 3 000 år på nacken. Butrint har varit både grekisk koloni och romersk stad och man behöver knappast vara särskilt historiskt bevandrad för att gripas av den mäktiga atmosfären som ryms i amfiteatern, bland pelare och portaler och i det gamla badhuset som omges av frodig grönska och salta havsvindar. Det är välordnat och spännande utan en endaste souvenirförsäljare inom synhåll.

Ytterligare några mil därifrån, uppe i bergen inåt landet, ligger byn Pilur vars lite drygt hundra invånare tycks föra en ganska så sömnig tillvaro. Det är just i Pilur som albansk polyfoni, en gammal sångtradition som kännetecknas av flera melodistämmor samtidigt, sägs ha sitt ursprung och byborna för aktivt traditionen vidare. Den polyfoniska sången har av Unesco fått världsarvsstatus som ”ett mästerverk i mänsklighetens muntliga och immateriella kulturarv”. Förr i tiden var denna mäktiga och lite mystiska sång, ofta utan någon särskild rytm, ett vedertaget sätt att vädra och i bästa fall lösa konflikter mellan byborna. När luften mitt på dagen vibrerar av hetta och byns äldre herrar stämmer upp i spontan polyfoni i skuggan av det stora svalkande trädet mitt i Pilur reser sig nackhåren.

Som besökare frågar man sig hur det kommer sig att ett europeiskt land med så vacker havskust och så klart badvatten, så höga berg att vandra i och med så många välbevarade historiska platser att förundras över, har tagit över 20 år på sig att synas på den internationella turistkartan. Hur som helst så är detta faktum i dag förmodligen Albaniens största tillgång som turistland.

Huvudstaden Tirana är en färgstark bekantskap med många välbesökta restauranger och hippa kaféer, fina parker och inspirerande puls. Tunga grå statyer som minner om en annan tid är numera närmast pikanta inslag i stadsbilden som präglas av uppsluppet livliga mötesplatser där det språkas, dricks cappuccino, latte, macchiato och nationalbrygden raki från tidig morgon till sen kväll. Arbetslösheten är fortfarande hög och inkomstskillnaderna stora men den yngre generationen i Albanien ser framtiden an med tillförsikt. I expressfart.

Albanien är bergigt. Äventyrsturismen är i sin linda men något som det satsas energiskt på. Redan nu arrangeras både forsränning och kajakpaddling, vrakdykning och vandring i dramatiska omgivningar.

Med albanske Illia som guide gör vi en tur till fots i närheten av sjön Shkopet. Luften doftar av timjan, mynta, lavendel och salvia. Det lär finnas björn, varg och vildsvin i trakten och vi plockar färska fikon direkt från träden. Med hopp om att ha funnit naturälskande själsfränder frågar jag Illia om det är som jag anar: att albaner i gemen gärna tillbringar sin lediga tid ute i naturen.

Illia ser konfunderad ut och förstår först inte frågan. Tillsammans blickar vi ut över de blågröna bergen som omger sjön och begrundar en örn som vingseglar i den stora tystnaden. Illia funderar en liten stund. Han är uppvuxen i de här bergen, klart att han tycker om dem, han har dem ju i blodet. Men som fritidssysselsättning?

– Så vad gör ni albaner när ni är lediga?

– Vi dricker kaffe.

Fakta Albanien.  

Resa hit
Flyg från Stockholm till Tirana kostar från 2 200 kr tur och retur. Från Köpenhamn från 2 600 kr. Apollo har Albanien på programmet, en vecka med hotell i Sarandra från 3 200 kr. Gränslösa ­resor och Världens resor har olika temaresor.

Bo
Som på de flesta ­andra håll i världen finns alltifrån enkla bed and breakfast till stora hotell av internationellt snitt. Några tips: Villa Padam, Tirana, pris från 600 kr per person och natt. Kalemi Guest House, Gjirokastër, pris från 150 kr per person och natt.

Äta
En middag på restaurang från cirka 60 kr per person. Det albanska köket har ofta italienska influenser. Några tips: Restaurang Kujitimi (albansk-italienskt) Girokastër. Restaurang Pulebardha (fisk), Vlora. Restaurang Melograno (albansk-italienskt), Tirana.
Valutan heter albanska lek. Uttagsautomater finns på semesterorter vid kusten och i större städer. Kontokort accepteras på en del håll.

Missa inte
I städer som Gjirokastër och Vlora framförs emellanåt polyfonisk sång som stämningsfyllda kvällsföreställningar, företrädesvis av traditionellt klädda äldre herrar. Håll utkik efter affischer på gator och torg!