Männen skrider värdigt fram i snövita fotsida kläder, kvinnor skyndar, mörkt beslöjade, mellan vitslammade väggar, men ändå känner man sig snabbt hemma för att grundstämningen är vänlig. Om man bortser från traditionen att klä sig i den vita dishdashan är Oman ett hypermodernt land, inte så rikt som Saudiarabien, men ändå med olja nog för att alla ska färdas i nya bilar på snörräta, flerfiliga vägar.

In i denna modernitet steg Oman för bara 35 år sedan från det som i dag verkar ha varit rena medeltiden. Vägarna var mest steniga stigar, det fanns knappast några telefoner och den urkonservative sultanen förbjöd kuriöst nog sina undersåtar att bära glasögon. Men 1970 vred dagens härskare, sultan Qaboos, makten ur sin fars hand och har sedan dess som upplyst självhärskare fört landet rätt in i dataåldern.

Att resa i Oman i dag är därför ganska fritt från strapatser - utom sådana som man själv väljer att kasta sig in i. För naturen har Qaboos inte reformerat. Den långa vilda kusten som längs två hundra mil möter oceanen i spektakulära och sällsamt färgrika famntag är densamma som förr. Öknarna, en flytande gräns mot grannen Saudi-arabien i norr, är desamma som när den brittiske äventyraren Wilfred Thesiger red genom dem på kamel tillsammans med beduinerna för många år sedan. Bergen, med urgamla fort och små labyrintlika städer, slutna kring sig själva, är sig också lika. Och det är i den treklangen - hav, öken och berg som en äventyrslysten besökare i dag kan söka sina utmaningar.

Om strapatser inte är det man söker, bjuder Oman ändå på kryddade upplevelser längs fina sandstränder och snorkelrevir, i grändernas och fiskehamnarnas marknader, bland silversmeder och kryddbodar, på restaurangerna med spännande menyer.

Oman är ett stort, men glest befolkat land. På 300 000 kvadratkilometer bor tre miljoner människor, de flesta längs kusten och i tre större center: huvudstaden Muscat i norr, dess gamla rival om makten, Nizwa, i mitten och så söderns nav, Salalah. Denna stad är huvudort i provinsen Dhofar, som var platsen för oroligheter med stöd från Jemen ända in på 1970-talet.

I dag är Salalah, för att markera att det inte finns några sprickor i Oman, platsen för sultanens palats nummer två, en mycket vidsträckt byggnad där hela regeringen och hovet får plats vid behov. Ministrarna (som tillsätts av sultaten) har också egna villor i Salalah och strax utanför staden ligger ett av sultanen Qaboos stall med hundratals arabiska fullblod.

Salalah är inte direkt pittoreskt, men har en strategisk placering, både för det moderna Oman och för resenären. Här ligger en stor containerhamn mitt emellan Europa och Fjärran Östern, som kan ge Oman en ny ekonomisk tyngdpunkt.

Det här är också den enda bit av Oman som nås av monsunregnen från Afrika, och under regntiden, khareef, som varar från juni till september, prunkar bergen av grön frodighet i stark kontrast till Omans annars rätt ökenartade torka.

I Salalahs livaktiga affärskvarter hittar man allt från traditionella meterbreda kastruller att laga mat i åt vilket jättebröllop som helst, till det modernaste inom dataprylar. Det finns också en guldmarknad med bra utbud och priser.

Dhofarprovinsen är också platsen för rökelseträden. Den sega vita saven, som tappas ur skåror i barken, är råvaran för rökelse. De vita klumparna var gamla tiders rikedom, och exporterades från ruinstaden Sumharam norr om Salalah, som grävs ut mer och mer. Det sägs att drottningen av Saba, som skänkte rökelse till kung Salomo, härskade där. Från Sumharams ruiner har man en sådan utsikt över det gamla hamninloppet och det solglittrande havet att man tycker sig se de rökelselastade skeppen lägga ut på väg till Salomo och andra kunder.

Den lilla staden Mirbat vid kusten, med ett renoverat fort, är en tankeväckande illustration till krocken mellan nutid och forntid i Oman: De gamla vackra husen, med
konstrikt snidade dörrar, ofta säten för köpmän som handlade med arabiska hästar, vittrar till ruiner och kommer att vara borta om några år. Dagens omanier vill bo i nya hus vid breda gator där det finns plats för stora bilar, och inte i aldrig så
pittoreska gränder.

Magneter för besökarna är också stränder som den romantiska Mughsail, öster om Salalah.

Det är lätt att bli vän med Oman - att förstå det skulle ta lång tid. Bakom de vita dräkterna och färgrika turbanerna döljer sig fortfarande ett komplicerat klansystem, som bara omanierna själva kan se, och som fungerar som social bas i de flesta sammanhang.