Skulle vi fortsätta ut bland sanddynerna så ligger över tusen kilometer framför oss innan vi når bebodda trakter. Den turen gjorde engelsmannen Wilfred Thesiger på 1940-talet. Han var långt ifrån först, men tidigare hade ingen kartlagt "the Empty Quarter", med oasen Liwa och den förrädiska saltöknen Umm As-Sammim, där en tunn skorpa av sand och salt döljer livsfarlig kvicksand. Boken om hans strapatser, "Arabian sands", är lika läsvärd som hans mest kända bok "The Marsh arabs", om livet i floddeltat i södra Irak.
Men hit till beduinen Mabrook bin Ahmed Masins lilla ökencamp i Wadi al-Malhait i utkanten av sandhavet tar man sig betydligt enklare om man har tillgång till en fyrhjulsdriven jeep. Med den tar vi oss även högt upp på sanddynerna, som här och var är hundra meter höga.
- Jag har världens största vardagsrum. Här känner jag mig fri, säger Mabrook nöjt och gör en gest mot natthimlen under middagen på kryddigt biriyani-ris och alldeles för hårt grillat getkött.
Här i öknen föddes han och levde nomadliv med sin familj och sina kameler fram till tonåren.
- Det var ett bra liv. Innan vi fick bilar, el och teve så samlades vi runt elden varje kvällen och pratade med varandra.
Vad pratade ni om?
Svaret kommer snabbt:
- Våra kameler.
Kanske inte så konstigt då kamelen i årtusenden var nyckeln till ett liv i öknen. Både som packdjur och som vätskeförråd då kameler överlever ett halvår utan vatten och samtidigt producerar mjölk. Honorna får ströva fritt, hanarna är aggressiva och går till slakt - utom några få avelsdjur.
I dag bor Mabrook i ett vanligt hus, men han föredrar att sova under bar himmel. Han ser ut att vara runt femtio år, men vet inte hur gammal han är.
Fråga en omanier när han fyller år och chansen är stor att svaret blir första januari, det födelsedatum som myndigheterna valt åt dem som själva inte vet.
Oman har en 7.000-årig historia. Den första storhetsperioden inträffade långt före Kristi födelse tack vare exporten av olibanum (på engelska frankincense, det namn man hör i Oman). Det är en väldoftande kåda som bränns som rökelse och som fortfarande utvinns ur träd som nästan bara finns i Dhofarbergen runt Salalah. Enligt Bibeln fick Jesus när han föddes förutom guld också rökelse och myrra från Oman av de tre vise männen.
Rökelsen fördes av karavaner genom öknen till andra arabländer och med båt till bland annat Rom från hamnarna i Khor Rouri och Al-Balid, som arkeologer nyligen grävt ut. Efter decennier av letande återfanns för några år sedan också ökenstaden Ubar, ett karavanstopp som nämns i både Bibeln och Koranen och som nu kan besökas från Salalah. Ubar uppslukades enligt Koranen av jorden för att invånarna var för giriga och forskarna trodde länge att det aldrig existerat - Lawrence av Arabien kallade Ubar för öknens Atlantis. Ingen av de här utgrävningarna imponerar om man inte är specialintresserad, men Khor Rouri är en bra plats att titta på fåglar. Flyttsträck passerar och lockar hit mycket rovfågel, inklusive stora örnar.
Det mesta av Oman är karg, platt stenöken som skiftar från khaki till smutsgrått och som på sina håll bryts av sandyner eller porösa berg. Bara en handfull oaser och Dofharbergen nära Salalah är gröna, de sistnämnda bara fem månader om året.
Extra dramatisk natur bjuds man på några mil söder om Salalah, på vägen mot Jemen. De taggiga bergen stupar rätt ner i havet och i Mughsail finns blåshål i klipporna där havets rörelser i grottor nedanför regelbundet pressar upp luft och vatten med en gejsers kraft.
Men det är varken gröna berg eller karg öken som ska locka svenskar till Salalah, utan de milslånga, folktomma sandstränderna, varmt hav och bekväma hotell.
Tills nu har turisterna bara kommit till Salalah från juni till september. Monsunsäsongen, khareef, ger då dimma, regn och relativt låga temperaturer, vilket lockar folk från hela den arabiska halvön. De njuter i den milda blötan när termometern hemmavid närmar sig 50-gradersstrecket.
Då kan man överallt se hela familjer som har picknick i regnet - både längs stränderna och uppe i bergen. Men när regnet upphör i september försvinner de arabiska turisterna och hotellen står tomma - tills nu när de två lyxigaste fylls med skandinaver.
Turismen är bara i sin linda i Salalah men potentialen är enorm. Dykningen är superb, liksom högsjöfisket, och vill man se delfiner räcker det att gå ner på stranden - de leker ofta i bränningarna på morgnarna. Längre ut vandrar större valar, späckhuggare syns året om och havssköldpaddor lägger ägg på flera stränder.
Jag testade dykning i huvudstaden Muscat, som har flera bra dykcenter, och såg på 45 minuter havssköldpaddor, dussintals muränor, giftiga lejonfiskar, stenfisk, havsorm, rocka, blåsfiskar och tusentals färggranna småfiskar bland korallerna. I Salalah finns minst lika mycket att se under ytan.
Så kanske startar någon driftig person valskådnings- eller fisketurer i vinter och kanske uppgraderar Sallalahs dykcenter så att även de utan egen utrustning får chansen att ta sig ner under ytan. Optimismen är stor, men frågor om framtiden besvaras ofta med ett kanske.
Sedan några år finns lagar för att tvinga bort gästarbetarna -indier, pakistanier och filippiner - från allt fler jobb där de ska ersättas av inhemsk arbetskraft. Den styrande sultanen vill att omanierna ska bygga sin framtid själva. Men för många omanier är traditionerna, familjen, klanen och den muslimska tron viktigare än karriären.
Skillnaderna mellan kvinnor och män blir tydlig när vi på en tur uppe i Dhofarbergen stannar till vid Wadi Dharat. Efter att ha passerat flera nomadfamiljer i sina primitiva tält av metallnät och presenningar med getter och kameler utanför finner vi en fin trädskuggad plats nära det inbjudande vattnet. Men att bada vore förenat med livsfara. Här finns bilharzios - snäckfeber - en parasit som är lätt att få, mycket svårbehandlad och kan ge dödliga följdsjukdomar.
Ändå plaskar barnen i strandkanten medan de vuxna sitter och pratar i skuggan. För vi är långt ifrån ensamma - det här är Salalahbornas favoritpicknickställe.
Men att det dykt upp västerlänningar, dessutom med kameror, sprider oro. Männen säger till oss att inte fotografera kvinnorna och parkerar sedan om sina bilar så att de bildar en cirkel runt deras picknickfiltar.
Men om de omanska männen är beskyddande mot sina egna kvinnor är de raka motsatsen mot gästarbetande kvinnor. Hilton har två och Crowne Plaza fyra nattklubbar där omanska män trängs för att kolla på lättklädda unga ryskor, filippinskor och några enstaka arabiskor när de sjunger och dansar. Betalar gästerna en tjuga så hänger en hantlangare på önskad kvinna ett billigt halsband, för en hundring får de en tiara i plast. Männen betalar villigt. På de finare klubbarna är det bara juice i gästernas glas och enstaka kvinnor i burka har följt med sina män.
Men på de klubbar som har ingång utanför hotellen tas svängarna ut desto mer. Filippinskornas gymnastiska dans på Coconut groove avslöjar färgen på trosorna. Och på det allra sunkigaste stället, Al Inshirah, är publiken packad på starköl. De slitna, utmanande (och synnerligen uttråkade) arabiskorna på scenen kan inte sjunga, men tar villigt emot lappar med telefonnummer till män som vill träffa dem efteråt. Men officiellt finns här ingen prostitution.
Oman har länge varit ett slutet land. Slaveri förekom in på 1960-talet - en rest från Omans andra storhetsperiod då man styrde över stora delar av Afrikas östkust med Zanzibar som bas. Den dåvarande sultanen förbjöd alla moderniteter, inklusive glasögon, radio och böcker. År 1970 gjorde hans son, den nuvarande sultanen Qaboos bin Said, en statskupp. Då fanns bara en mil asfaltväg och två små skolor i hela landet. Nu är det trafikstockningar i Muscat, barnen går i skola och mobiltelefoner är en självklarhet.
Omanska kvinnor gillar färggranna kläder, men det kan man inte ana när man går i guld- eller rökelsemarknaden, eftersom de flesta bär svart burka över det färgglada. Män med statligt jobb måste ha en vit fotsid dishdasha och turban på jobbet. Resten bär alla en broderad kumma på huvudet.
Men trots sin traditionsbundenhet är de flesta öppna i sättet, även många kvinnor, och nyfikenheten på de nya besökarna är stor. Många pratar bra engelska och det är lätt att slå sig i slang. Ändå väljer de flesta turisterna poolen före äventyren - som till exempel en tur ut i Rub al-Khali.
Att somna under stjärnorna i öknen är skönt. Men jag vaknar till i ökencampen vid halv tretiden. Det är svettigt varmt, över 25 grader (vintertid är det kallare), och snarkningar gör det svårt att somna om.
Så jag ligger på rygg och ser på stjärnorna som lyser upp sanden ungefär som månljus på snö.
Plötsligt korsar ett stjärnfall himlavalvet - en gratischans att önska sig tillbaka hit till Rub al-Khalis sandhav.