Tillströmningen av lokala bybor, jordbrukare och beduiner från öknen är något extra denna morgon. Det är torsdag - den bästa marknadsdagen under hela veckan, och även det bästa tillfället att utväxla nyheter, träffas, skvallra eller att umgås.
Khanjakniv och minicall. Syntesen mellan gammalt och nytt är viktig för beduinernas kulturella och praktiska överlevnad.
Getmarknaden samlar många människor under torgtaket. Dräkter i lysande färger eller svart med hjärtformade ansiktsmasker av guldtyg eller svart siden. Det är kvinnorna som traditionellt äger och sköter getterna och fåren. Och det är också de som driver handeln. Försäljarna går runt med djuren i en stor cirkel. Om någon visar intresse, stannar säljaren upp, så att den möjliga köparen får tillfälle att klämma och titta ordentligt på djuret. Handeln är livlig. Fettsvansfår, robusta bruna och svarta getter från norra Oman, mindre och tanigare från söder och vita korthåriga somali-getter. Om djuren inte är sålda innan rundvisningen är slut, går man ett varv till.
Som överallt i Oman är hövligheten och vänligheten överväldigande, och eftersom jag är den enda främlingen vill många hälsa och småprata. Ali bin Zeid Rachin, en äldre man i skinande vit dishdasha (en ankellång skjorta av tunt tyg), röd turban och ett stort vitt skägg, bjuder hem mig efter marknaden.
- Min fru äger nästan sextio får och getter. Varje månad säljer hon några för att kunna köpa på marknaden vad vi behöver: kaffe, ris, dadlar, te, tyger, lime, mjöl, matolja och djurfoder. Det är hennes djur och är jag inte snäll mot henne, ja, då tar hon sina djur och flyttar, säger han och skrattar gott.
Wahiba-beduinernas marknad i byn Sanaw har en biblisk karaktär. Här möts öknens folk och byarnas jordbrukare. Det är beduinkvinnorna som äger och säljer getterna och fåren.
Kamelerna är männens värld. De bångstyriga djuren är starka, och några är till salu. Överallt är pickup-bilarna parkerade - de nya kamelerna. Det är en dråplig syn när de riktiga kamelerna lastas av eller på Toyotabilarnas små flak. Alla hjälps åt med att få kamelen att lägga sig, så att den, med benen fastbundna, kan surras med rep som ett paket. Sedan måste den lyftas upp på flaket, till detta krävs minst sex män. Allt under kamelens högljudda protester.
Annars vittnar marknaden om jordbrukarnas flitiga händer. Små berg av allehanda frukter och grönsaker, meloner, sallader, jätterädisor, lime, granatäpplen och färska dadlar samsas med vildhonung, kryddor och högar med strimlor av torkad haj. Tidigare var haj och dadlar frukostmat för många. Försäljaren berättar att man bankar ut och blöter upp det torkade köttet i vatten för att därefter göra en sorts stuvning på det.
När torghandeln slutar framåt lunch ropar khanja-försäljaren med hes röst ut det absoluta sista priset på några antika knivar. Här bärs khanjan, den stora krokiga kniven, av nästan alla män. Kniven hänger synbar - mitt på magen, ofta i ett vackert silverbälte, och är rikt utsmyckad med silver på både skaftet och slidan. En riktig statussymbol som går i arv från far till son.
I gallerier runt torgplatsen ligger små affärer - den permanenta souken (basaren) med tygförsäljare, järnvaruaffärer, guldsmeder och livsmedel. Detta är de vardagliga affärerna för Sanaw-borna och jordbrukarna och beduinerna handlar där för de pengar som försäljningen har gett, innan de lastar pickup-bilarna för hemfärden till oasen eller öknen.
Den arabiska oryxantilopen är ett av världerns mest sällsynta däggdjur och har räddats kvar i det stora reservatet i Jiddat al Harasis öken.
Det har alltid varit ett symbiotiskt förhållande mellan de bofasta jordbrukarna och nomaderna, beduinerna. De har kompletterat varandra när det gäller produktion av livsmedel, varor och handel, så som det ännu försiggår på denna marknad i Sanaw. En marknad som för bara 40 år sedan sålde slavar, men det är en annan historia.
Bara några timmars bilåkande från Sanaw ligger en av många oaser längs Wahiba-öknen.
Den är som ett pulserande grönt hjärta. Blåkråkorna viner som blå blixtar genom luften i krontakets silande ljus, och höga skrik hörs från bevattningskanalen - falajen. Barn i alla åldrar simmar, hoppar och har kul i det klara kyliga vattnet, som leds via det uråldriga, sinnrika systemet från regnen i bergen ned till odlingarna.
- Ser du bättre nu? ropar Mubarak Hedib uppe från en dadelpalms topp. Han hugger av ett par grenar till, så jag ännu bättre kan se hur han plockar de mogna dadlarna. Med bara fötter och ett rep runt ryggen och stammen klättrar han trots sina 51 år som en ekorre upp och ner.
- Här de bästa dadlarna! ropar han vidare innan han åter står på marken med ett brett leende.
Denna är en av Omans många dadelodlingar. Det finns över åtta miljoner dadelpalmer i sultanatet och mer än 40 olika sorters dadlar.
Dadlarna är en viktig del av dieten eftersom de innehåller stora mängder kolhydrater, vitaminer, salter och protein. De kan kokas eller ätas råa. Den höga sockerhalten gör att de lätt kan torkas på hustaken, att de aldrig ruttnar, möglar eller angrips av skadedjur. Det är inte någon tillfällighet att dadeln kallas Omans moder.
Gäster bjuds alltid på kaffe med kardemumma i små sirliga koppar och dadlar. Jag vet att Mubarak Hedib kommer att vara traditionen trogen, när han ber mig att följa med hem.
Rub al Khali-öknen, världens största sandöken som på 1940-talet korseades av den legendariske reseskildrarenWilfred Thesiger.
Några dagar senare befinner jag mig i utkanten av landsvägssamhället Al Mintirib. Hela veckan har den tioårige Salim och hans pappa Salaam bin Said från min värdfamilj i öknen sett fram emot dagens kamellopp. Dammet och upphetsningen ligger tjockt i den kyliga morgonluften. Enstaka kameler kommer skrittande i passgång med unga ryttare, som med värdig min styr mot stadion. De är större bröder eller kusiner som värmer upp kamelerna. Aktörerna är mycket yngre och lättare, pojkar och flickor i lågstadieåldern som har ridit kamel sedan de kunde gå. Fäderna och de närmaste manliga släktingarna till jockeyerna väntar vid startstrecket eller på flaken till de många pickup-bilarna som kretsar runt i sanden och bidrar till den upphetsade stämningen.
Vi parkerar Salaams skraltiga pickup och kliver upp på den enkla åskådarläktaren. Banan är en inhägnad sandig sträcka med startlinjen långt bort i fjärran. Kvinnorna står på en kulle mittemot läktaren. Där borta säljs godis, drycker och tyger.
Kamelloppen är oerhört populära, och varje höst drar loppen till sig många av de 3 000 Wahiba-beduinerna. Kamellopp finns överallt i Oman, men det är Wahiba-stammen som uppföder de kanske finaste ras- och tävlingskamelerna i hela arabvärlden.
Garvad ökenhud mot vita eller purpurfärgade dishdashas och brokiga turbaner. Alla männen bär de stora khanja-knivarna och kamelkäppar med silverdubbar. Det hälsas och småpratas överallt. Salaam Aleikum - frid vara med dig! Och den obligatoriska frågan - beduintelegrafen: Finns det några nyheter?
Respektingivande äldre män hälsas med stor vördnad, och man näskysser ödmjukt genom att lägga den högra kinden eller näsan till för ömsesidig beröring.
De äldre har en behärskad nyfikenhet, och snart är jag bänkad och i samtal med flera av männen. En bär i sitt bälte den ärvda khanjan och en modern minicall. Min guide Salaam bin Said berättar:
- Det är viktigt att vinna så många lopp som möjligt. Inte bara för ärans skull utan även för det ekonomiska. En kamel som i vanliga fall kostar 300 riyal (6 000 kronor) kan öka kraftigt i värde. Den stora lyckan är att sälja kamelerna till Förenade Arabemiraten. Två kameler härifrån såldes dit nyligen för sammanlagt 60 000 riyal (1,2 miljoner kronor). När kamelerna kommer ska du titta efter de tre första, det är de som räknas!
Nu är det dags. Alla spanar mot norr efter dammolnet som blir större och större. På båda sidor av banan följs ryttarna av en hord pickup-bilar. Överallt i bilfönstren och på flaken hänger män som hejar fram sina skyddslingar med gälla skrik. När ryttarna närmar sig oss är det många av de unga som inte kan hålla sig och tränger fram på banan. Jockeyerna, som bär olikfärgade störthjälmar, rappar på de fradgande kamelerna, som med långa smidiga rörelser glider över mållinjen likt stora vinthundar.
På läktaren utropas vinnarna av den lokala skolläraren. Några har satsat pengar, och även dessa de lyckligas namn utannonseras.
- Kamelen är sannerligen Ata Allah - Guds gåva. Så har det varit i alla tider, konstaterar Salaam bin Said.
Oman är ett gammalt land med välbevarade traditioner. Sultaner och imamer härskade i sekler utan främmande herrar. Vid de stora oaserna och de viktiga vägarna ligger imponerande gamla fort som tidigare skyddade mot invasioner och uppror.
Dhows, segelfartyg med triangelformade latinersegel, gick med monsunvindarna till Persien, Indien, Kina och Afrikas ostkust, där Zanzibar koloniserades. Handeln med exotiska varor blomstrade. Karavanrutter band ihop kusterna med inlandets oaser och öknar, och även de mest avlägsna beduinstammarna i landets torra inre hade tillgång till exotiska kryddor.
- Landet är fullt av gåtfulla skrifttecken, och många bibliska namn kommer härifrån, berättar historikern Ali Ahmed som jag träffar i hans hemgjorda museum i Salalah, Omans andra stad som ligger längst i söder - nästan 1 000 km från Wahiba-öknen.
Han fortsätter:
- Omans första storhetstid sammanföll med det antika Grekland och Rom. Från de gröna bergsluttningarna här i provinsen Dhofar nära Jemen tappades rökelseträdet på sin välluktande kåda, och de bärnstensliknande klumparna exporterades i stora mängder till alla tempel i Medelhavsområdets antika riken. En romersk historieskrivare berättade att rökelseproduktionen var så stor och viktig att de sydarabiska folken var rikast i hela världen. Trädets förekomst - det växer bara här och i det norra Somalia - gjorde att produktion och handel kunde monopoliseras. Ofantligt rika fornstäder ligger begravda i öknens sand.
Men det är inte rökelse som byggt det nya Oman, utan en annan fyndighet - oljan. I huvudstaden Muscat går det knappast att ta sig någonstans utan bilen, och de amerikanska och europeiska lyxbilar är många. Breda och moderna motorvägar slingrar sig mellan huvudstadens olika delar. Att leva och tanka bensin kostar en spottstyver.
Då den nuvarande sultanen Qaboos bin Said tog makten från sin far 1970, befann sig landet i ett kritiskt läge, isolerat från omvärlden och försvagat av inre stridigheter. Det var då ett underutvecklat land med bara tre skolor och två sjukhus. Utrikeshandel och resor var i det närmaste förbjudna.
Kamelkapplöpningen är höstens händelse för beduinerna i Wahiba öknen. Som jockeyer används barn i lågstadieåldern.
I dag är Oman, i likhet med de övriga oljestaterna vid gulfen, präglat av den snabba ekonomiska utvecklingen. Men sultanatet har, i motsats till de flesta andra gulfländer, medvetet skyddat och bibehållit sin kulturella identitet. Bakom hela den moderna världens yttre fasad är det omisskännligt omanskt. Inga människor är klädda i västerländska kläder. Männen bär dishdasha och turban eller den karakteristiska kimah - en rund kalott med broderier. Kvinnorna är klädda i den långa och oftast färgsprakande dräkten med en brokig sjal runt huvudet.
Typiskt omanskt är tillönskningarna om frid och välmående. De nyfikna leendena värmer en frusen nordisk själ, och de finns överallt på gatorna eller exempelvis i stadsdelen Mutrahs gamla souk - den mest välfyllda och ursprungliga basaren på hela den Arabiska halvön. Där i människovimlet bland guld och sandaler skimrar ännu den tusenåriga arabiska civilisationens själ.