Familjevänliga Skiwelt och lyxiga Kitzbühel, Österrikes största respektive Österrikes mest kända skidsystem i hjärtat av Tyrolen. Men bästa? Hur är det med snötillgången? Här handlar det ju om lågalper med högsta åkhöjder på bara 2.000 meter och med ganska osäker tillgång på snö. Svenska skidarrangörer har länge varit tveksamma till att våga satsa på resor till dessa de mest näraliggande och mest lättillgängliga skidorterna. Med ett undantag: Söll som envist hankat sig kvar i Sportresors utbud ända sedan början av 70-talet.
- Men intresset börjar nog svänga, båda Kitzbühel och andra orter i närheten är klart värda att titta på, säger till exempel STS Alpresors vd Peter Johnson. Anledningen är enkel, problemet med osäker snötillgång finns inte längre. Alla backar i området har köpt på sig snökanoner och upp till 90-procentig möjlig täckning med konstsnö som grund och därmed garantier för en lång säsong. Problemet med Kitzbühel är att hitta vettigt boende till att bra pris.
Många svenskar tar sig ändå hit. De flesta på egen hand i bil eller med flyg och hyrbil. Några svenska arrangörer, som Sembo, hyr ut lägenheter. Annars är det ganska lätt att själv hitta boende på Internet.
Fyllda av minnen från sent 70-tal med ymniga snöfall i Söll men också fyllda av farhågor inför dystra snörapporter när det gäller österrikiska Alperna rullar vi av Autobahn i hyrbilen från flygplatsen i München. Det platta sydtyska jordbrukslandskapet övergår tvärt i Österrikes dramatiskt uppskjutande berg och djupa dalar. Det är få landsgränser som så tydligt markerar skillnad mellan två stater som just gränsen mellan Tyskland och Österrike här där Alperna börjar.
Redan två dalgångar in ligger målet: Brixen im Thale. En av åtta småbyar som tillsammans bildat Österrikes största sammanhängande liftområde: Brixen-Westendorf-Hopfgarten-Itter-Söll-Scheffau-Going-Elmau. Så här långt inte skymten av snö. Vi passerar Söll, vi passerar Hopfgarten, Westendorf och närmar oss Brixen. Samma grönskande dalar med åkrar och träd visserligen i vila men ändå utan den där riktiga känslan av vinter.
Vi går till sängs den första natten med viss oro.
Vi vaknar nästa morgon till ett förvandlat Brixen. Nattens snöfall har lagt 30 centimeter nysnö som ett tjockt dunbolster över bilar, hustak och granar. Det är märkligt hur en alpby kan ändra karaktär över en natt. Plötsligt känns det helt naturligt med människor i färgglada dresser med skidor på axeln på väg till kabinbanan upp mot Hohe Salve, den högsta toppen i systemet.
Väl uppe på berget visar sig våra farhågor helt obefogade. En meter natursnö och hjälp från snökanoner på utsatta ställen gör hela systemet tillgängligt.
Backarna i Skiwelt är i bästa mening ett paradis för nybörjare och familjer men klarar ändå att tillfredställa mer kräsna åkare. Här tog jag mina första stapplande skär på utförsåkningsskidor med skruvade stålkanter och fångrem i läder på 70-talet, här hittar jag fortfarande nya utmaningar i backar med mycket varierande svårighetsgrad. Med det enormt väl utbyggda skidsystemet med ett hundratal liftar kommer man lätt hela tiden vidare till nästa by, och nästa.
På varje topp finns samlingspunkter med restauranger och liftar upp från alla håll. I varje by finns kabinbanor upp igen om man väljer att äta lunch i någon av byarna istället för i någon av alla små eller stora ställen uppe på fjället.
Hela systemet är välskyltat och väl sammanknutet med liftar. Perfekt för att våga släppa loss tonåringar som vill åka på egen hand. Alla hittar snabbt sin favoritbacke. "På förmiddagen åker vi i 72:an och så ses vi till lunch på Zinsberg". "Vi kör 23:an några gånger till innan vi åker ner till Söll". Alla hittar lätt tillbaka hem igen.
Snabbt blir tonåringarna de som vaknar först på morgnarna, går ut till bageriet i Brixen och köper färskt bröd för att hinna komma med första kabinen upp i backen.
Det är lätt att vara på skidsemester i Skiwelt. Brixen är en liten by med en lång bygata med en imponerande kyrka, några livsmedelsbutiker, en handfull restauranger och två riktigt bra afterskiställen direkt vid kabinbanan. Allt inom promenadavstånd. Nöjeslivet i övrigt är inte mycket att skryta över.
Vill man ha lite mer väljer man istället Söll. Här bor de flesta charterturisterna. Det finns några större hotell men de flesta bor i små familjepensionat med halvpension. Söll är också en liten intim by men restaurangutbudet är större, det finns en fin simhall med utomhusbad även vintertid och det finns ett par diskotek som till exempel klassiska Whisky mühle som ser precis likadant ut i dag som för 30 år sedan.
Men framför allt finns i centrum det lika klassiska Post som i hundratals år fungerat som samlingsplats med hotell, restaurang och enklare ölserveringar. Post är ett självklart afterskiställe för en kall öl eller en värmande "heisse chokolade mit rom". Här trängs engelsmän och skandinaver, många stamgäster som kommer tillbaka år efter år.
I båda byarna går det ännu att hitta stall med klar doft av djur inne i samhället. Sympatiskt.
Kitzbühel är något helt annat. Blott tio minuters bilväg bort från Brixen förändras atmosfären totalt. Det är svårt att parkera bilen, vi borde ha tagit tåget som stannar precis vid kabinbanan. Det är högre liftpriser, ett dagkort får räcka. Det är plötsligt vargskinnspälsar och Mercedesbilar som dominerar på gatorna och i kafeerna blir man snabbt ruinerad på en kopp kaffe och en apfelstrudel.
Men det är fint ändå. Det finns en känsla i Kitzbühel av genuin skidort som få platser kan visa upp. Nästan allt handlar om skidåkning, allt är tillrättalagt för att locka så många som möjligt till byn. Och det är väl kanske där problemet ligger. För det är verkligen många skidturister i Kitzbühel. Det driver upp priser, det skapar trängsel i backar. Och inte minst i liftsystemet som inte riktigt hängt med i svängarna.
I Kitzbühel kan man fortfarande på några transportsträckor uppe på fjället råka ut för långsamma enstolsliftar med träsitsar med oändligt många färglager från årtiondens nötning. Att sitta i dessa stolar och med stela fingrar själv fippla med den kätting som ska spännas som säkerhetsanordning är möjligen något för riktiga 50-talsnostalgiker men hedrar knappast en modern skidort.
Nedifrån byn är det inga problem med liftarna, stora kabiner lyfter snabbt upp massor av skidåkarna till Hahnenkamm där färden vidare in i systemet börjar. På många ställen finns det också nya stolliftar för tre eller fyra personer. Men också några riktiga liftköträsk som snabbt skulle behöva byggas ut. Nästan alla fastnar några gånger under en skiddag i det värsta av dem alla, Melkalm. Här går flera backar från Steinbergkogel och Eherenbachhöhe ihop i en gryta där bara en lift åt vardera hållet leder upp igen. Här samlas lätt tusen skidåkare i halvtimmeslånga eller längre liftköer. Inte så kul.
Men väl uppe på till exempel Steinbergkogel får man snabbt tillbaka glädjen igen. Här ligger några av de bästa, och brantaste, backarna. Breda välpistade med lagom lutning så att även en avancerad åkare känner utmaningen.
Från toppen ser man ut över imponerande toppar som Kitzbühler Horn och Grossglockner. De lite vildare delarna av Alperna är inte långt borta.
Men det är ändå bara ett tiotal liftar som ska betjäna åkarna i systemets centrala delar. Vill man undvika köer kan man förstås dra sig mot systemets utkanter, mot Kirchberg eller på en skisafari bort mot Jochberg och Pass Thurn. Det går att hitta sin egen favoritbacke utan köer någonstans bland de drygt 50 liftarna i och runt Kitzbühel.
Min egen favoritbacke är inte den berömda störtloppsbacken.
Förlåt oss Ingemar Stenmark! Förlåt oss alla som tyckte att du såg stel och väl passiv ut den där gången du skulle fösöka dig på störtlopp i Kitzbühels Hahnenkammrenne för att samla kombinationspoäng.
Förlåt oss! Nu vet jag bättre. Inför "Mausfalle" står jag totalt handfallen. Där det borde ha varit en skidbacke ser jag bara ett stup. Redan 75 meter efter starten på loppet flyger störtloppsåkarna i fritt fall i värsta fall 50 meter i luften innan de tar mark igen för den fortsatta färden mot mål i den synnerligen branta, smala och tekniskt mycket svåra banan. Mer än en gång tänker jag att här kan väl ingen människa frivilligt åka skidor, och särkilt inte i motorvägsfart.
Som tur är finns det en turistväg ner också som slingrar sig ut i skogen ned för de värsta stupen. Men vägen ner är lång och smal och trång och isig och slaskig och ger värkande lår och en lätt panikkänsla mer än en gång.
Det är då man med igenkännandets glädje återvänder "hem" till Söll eller Brixen.
Det bästa med Söll och Brixen är att man faktiskt inte måste välja. Det går utmärkt att bo billigare i någon av de mindre skidorterna i Skiwelt som bas och att ta någon eller några dagar i Kitzbühel. Efter en dag i Hahnenkamms brant och i liftköerna vid Melkalm är det skönt att komma tillbaka till lokala bierstuben igen där weisbieren flödar och den prisvärda rumpsteken gott och väl täcker tallriken. Kvällen blir snabbt svart och de flesta i den lilla byn somnar relativt tidigt inför ännu en lång skiddag uppe på Hohe Salve.