- Men det är för tidigt än att säga om det här blir ett bra vinår eller inte, konstaterar han, för att sedan bjuda hem oss till gården för en improviserad vinprovning.
Skörden sker i månadsskiftet september - oktober, även om det som ska bli alkoholfri druvsaft plockas redan i augusti och de druvor som ska bli Eiswein, traktens eftertraktade specialitet, inte plockas förrän efter den första riktiga frostnatten, som kan komma när som helst i oktober eller november.
Besökare får gärna vara med och skörda:
- Vi brukar ha turister som hjälper till, men de brukar inte orka mycket mer än en förmiddag medan vi andra jobbar mellan sju och fem, skrockar Rudolf Egermann.
På en dag plockar den som är van fem till sex tusen liter druvor. Allt görs för hand, trots att fälten är så flacka att det mycket väl skulle gå att skörda med maskiner. Men handskördade druvor ger bättre vin och dessutom är vinbönderna runt Neusiedler See ett konservativt släkte, som håller på traditionerna.
Vid inflygningen till Wiens internationella flygplats cirklar vi över Neusiedler See i väntan på vår tur att landa. Sjön påminner från luften om mer exotiska platser - mina tankar far i väg till Tiwiöarna utanför Australiens norra kust och Orinocoflodens delta. Vattenytan glittrar mjölkigt olivgrön, prickad av små vita segelbåtar. Stora områden täcks av flera meter hög vass, som man brutit kanaler igenom för att båtfolket ska kunna nå land. Sjön har inga stora till- och utflöden och vattnet är därför lite salt. Den är mycket grund, på de flesta håll bara en meter djup, sträcker sig drygt tre mil från norr till söder och är mellan två och åtta kilometer bred.
Podersdorf am See är den enda orten runt sjön som ligger alldeles vid stranden. Andra orter har en gammal kärna någon kilometer inåt land och en liten fritidsbåtshamn och ett bad där vassen röjts undan. Podersdorf am See lever på badturism, som numera inte bara betyder bad utan också många kite- och vindsurfare. Det grunda vattnet och en stadig bris är perfekt för dem. Att någon däremot vill bada i Neusiedler See är svårförståeligt.
Jag vadar ut från stranden nedanför vårt hotell. Strand och strand förresten, den består av en cykelväg, en smal gräsremsa och sisådär tio centimeter sand innan vattnet tar vid. Redan när det ljumma vattnet går över fotknölarna kan jag inte längre se botten, vattnets olivgrå färg kommer sig av alla små lerpartiklar. Sen går jag längre och längre ut, lerbotten sviktar under fötterna och sediment silar mellan tårna. Några jolleseglare passerar ett par meter i från mig, snart är jag långt över hundra meter ut. Då ger jag upp - vattnet når fortfarande inte upp till badbyxornas nederkant och jag känner mig mer lerig än blöt.
- Jag skulle aldrig bada här. Det är för smutsigt och så känns det som fiskarna nafsar en i tårna. Jag föredrar poolen, säger Marlene Schmidt, en kvinna i 20-årsåldern från provinsen Burgenlands huvudstad Eisenstadt - jag borde ha lytt hennes råd.
Då är cykelturer på oftast bilfria vägar runt sjön en större njutning. Cykelvägarna slingrar sig över vinfälten, genom alléer av körsbärsträd och förbi saltträsk som fylls av flyttfågel vår och höst, framför allt många gäss. Cykeluthyrare finns det gott om och i priset, 130 kronor per dag för vuxna, 80 för barn, ingår både hjälm och cykelkarta.
I nationalparkcentret strax norr om Illmitz på östra sidan av sjön berättar man om det rika fågellivet, men också om var man ska cykla för att se förvildade hästar och en flock udda åsnor - helvita med blå ögon.
I dag råder ett ruralt lugn här, men området stod i fokus flera gånger under decennierna då järnridån reste sig mellan öst och väst. Över bron vid Andau, en dryg mil öster om Illmitz, strömmade tusentals flyktingar över till väst efter den misslyckade Ungernrevolten 1956 - i dag står här ett minnesmärke. Och i Fertörákos på den västra sidan av sjön röjdes de allra första taggtrådshindren undan sommaren 1989 när järnridån började falla samman. Burgenland fylldes då av östtyskar, som officiellt rest på semester till Ungern, men som tog chansen att fly till väst genom minfälten och över den tidvis obevakade gränsen.
Nu passerar vi snabbt den sömniga gränsen till Ungern som liksom Österrike är EU-medlem. Efter första världskriget delades Österrike och Ungern upp i två självständiga stater och efter en folkomröstning valde delar av det dåvarande Burgenland att tillhöra Ungern. Provinshuvudstaden Sopron hamnade där och österrikarna valde att göra sömniga lilla Eisenstadt till ny provinshuvudstad i stället. Sopronborna hann säkert ångra sitt val av nationalitet under kommuniståren - både av politiska och ekonomiska skäl - men i dag ser staden välmående ut och stadskärnan innanför ringmuren med sin blandning av gotik och barock är ett behagligt stopp. Från toppen av det gamla brandbevakningstornet intill stora torget, Föter, har man fin utsikt över takåsar, torg och omgivningarnas grönska.
Många österrikare kommer dock till Sopron av andra skäl än för att titta på utsikt och gamla hus, hur väl de än renoverats. De kommer för att renovera sina egna kroppar i stället - det finns åtskilliga tusenlappar att tjäna för den som gör sin plastikoperation här i stället för i Wien en dryg timme norrut.
På Wabi Beauty Center ser vi en nyopererad österrikisk grevinna tillsammans med sin gamla mor. Grevinnan, som är i femtioårsåldern, har just skönhetsopererat benen och haltar runt i stödstrumpor och en knallrosa prinsessklänning. Tidigare lyftningar har satt sina spår och hon lyckas inget vidare med sin 25-åringslook. Själva nöjer vi oss med en espresso medan vi studerar prislistan - en botoxbehandling går på 600 euro och en bröstförstoring 3.900 medan bröstförminskning bara går på 2.800, aningen billigare än ansiktslyftet.
I flera hundra år dominerade familjen Esterházy regionen och deras största palats, färdigt 1776 med Versailles som förebild, ligger i Fertöd, några kilometer in på ungerskt område öster om sjön. Släktens Esterházy finns fortfarande, men deras feodala makt är för länge sedan bruten. Släktens förgrundsfigur är nu mera Joe Esterhasz, som skrivit Hollywoodmanus till bland annat filmen "Basic instinct".
Slottet i Fertöd fick förfalla under flera generationer, men nu har stora pengar lagts ner på renovering av byggnaderna och den stora trädgården och nu finns det dagliga guideturer. Här, liksom i släktens palats i Eisenstadt, uppförde Josef Haydn (som var anställd av familjen) sina verk på 1700-talet.
Haydn, som undervisade både Mozart och Beethoven, har i dag hamnat lite i skuggan av sina elever, men sommartid fylls Eisenstadts konsertlokaler av hans musik. I Eisenstadt finns också hans grav, och hans hem är nu ett museum som knappast intresserar andra än hängivna fans, då nästan inget i det är original. Då imponerar Schloss Esterházys Haydnsaal desto mer, med sina målningar med scener från den grekiska mytologin från golv till tak.
Den lilla staden Rust ligger nära den ungerska gränsen. Ska man bara stanna på ett ställe runt Neusiedler See så är det här. Tar man sig upp i tornet på Fischerkirche intill Rathausplatz är vyn över den runda lilla staden med omgivande vinfält förvillande lik de svartvita bilderna tagna vid sekelskiftet. På ett par minuter har man cyklat från ena änden av stan till den andra. På vart och vartannat Bürgerhaus tronar ett stort storkbo, de allra flesta med både storkmamma och unge i.
Den romantiska skönheten förstärks ytterligare om man tar in för natten på Mooslechners Bürgerhaus, ett borgarhem där både huvudbyggnad och stall byggts om till hotell för ett par år sedan. Alla de eleganta rummen med sina vackra valvtak är fyllda av eleganta detaljlösningar. På innergården serveras gourmetmat och utsökta lokala viner i stearinljusens sken och på morgnarna lyxiga frukostar. Makarna Mooslechner driver också ett nästan lika elegant hotell vid Rathauzplatz.
Ett alternativ till aningen högre pris är Taubenkobel i grannbyn Schützen. Men Taubenkobel är inte bara fint boende utan också en av Österrikes i särklass bästa restauranger.
Vi slår oss ner i dess eleganta trädgård och njuter av en avsmakningsmeny med utsökta viner till - att de kan göra bra vita viner i Burgenland överraskar inte, men att en del av de röda är så bra kommer som en glad överraskning. Lättmarinerad laxforell med mangosallad, parmesansoppa, vaktel med gåslever och som avslutning en mascarpone med finfina jordgubbar. Som sig bör på riktigt fina restauranger tillkommer flera oannonserade för- och mellanrätter. En måltid att minnas.
Vår sista förmiddag i Rust träffar vi Alfred Ratz, vars släkt varit vinmakare i 300 år.
- Men efter mig är det slut. Barnen har flyttat till Wien och satsat på annat, berättar den fryntlige mannen.
Han har sex hektar vin och det han producerar - bland annat några utsökta trockenbeernauslese - lagrar han i sin egen källare. Den är inte djup, knappt en meter, eftersom grundvattennivån är så hög.
Nästan allt han producerar säljer han på sin egen Buschenschank, det tyska namnet på böndernas egna vinprovar- och matställen.
- Jag gjorde ett försök att komma in på svenska Systembolaget, men det är ju helt hopplöst, säger han och skickar en spark åt det vinmonopol som är mer eller mindre oåtkomligt för så här små producenter.
Men Systembolagets beslut kanske också påverkades av efterfrågan på österrikiskt vin. Den har varit dålig länge nu - sedan vinskandalen för 20 år sedan, då avancerat fusk med de finaste vinerna avslöjades.
- Det här var en katastrof för alla som producerar vin i det här landet. De som fuskade hade sötat sina viner med dietylglykol, helt ofarligt, men absolut förbjudet. Men pressen blandade ihop det med vanlig glykol som det vore direkt hälsofarligt att dricka och under ett år kunde vi nästan inte sälja något vin alls.
Fusket var begränsat till en stor släkt på östra sidan av sjön. De producerar fortfarande vin, men sönerna har fått ta över.
På en Buschenschank måste man så klart prova viner. Några trevliga torra korkas upp av Alfred Ratz, men det är de söta som höjer sig över mängden. Jag fastnar för en Welschriesling Ausbruch, på druvor skördade på senhösten 1995. En mycket bra årgång för ädelsöta viner i Rusttrakten - fyllig sötma full av smaksensationer. För 120 kronor får jag med mig en halvflaska hem - det bästa minne som tänkas kan från Neusiedler See.