Ischgl är Österrike när Österrike är som bäst. Genuin alpby, alldeles utmärkt skidåkning och dessutom hela skalan av after ski-aktiviteter från rustika stockhusrestauranger till moderna lyxhotell med stora badanläggningar.
Tre stora kabinbanor lyfter skidåkarna från byn upp till mellanstationen Idalp. De tre kabinerna går från olika delar av byn och tar snabbt åkarna upp till vidare skidåkning. Ingen enda morgon tvingas vi stå i kö.
Men så fort man kommer upp över trädgränsen till Idalp, samlingsplatsen för de tre kabinbanorna förstår man vart alla människorna från byn har tagit vägen.
Det är här det börjar, här ligger restaurangerna, här ligger skidskolorna och här möts alla grupper vid de stora pistkartorna på stortavlor inför dagens gemensamma pistvisningar.
Alltså börjar nu dagens svåra beslutsvånda: hur ska vi snabbast ta oss bort från Idalp? Till vilket hörn av systemet ska vi dra oss undan för att undvika liftköerna?
Men lugn, det finns gott om alternativ.
Ett av de vanligaste är att ta sig över bergskammen till den schweiziska sidan. Den så kallade "Smuggelvägen" till Samnaun leder till betydligt mindre belastade backar.
Långa slingrande löpor slutar till sist i den schweiziska gränsbyn som förutom restauranger specialiserat sig på att sälja skattefri sprit, tobak och parfym till skidåkare från andra sidan.
Rätt många ryggsäckar ser misstänkt nedtyngda ut vid återresan men det är en smuggelväg som ibland kan straffa sig, de schweiziska gränstullarna gör stickprov för att kolla om ransonerna håller sig inom gränserna.
Vi nöjer oss med pizza och pasta och de fördelar som skidåkningen erbjuder. Det är lite glesare bland skidåkarna i Samnaun vilket inbjuder till glassåkning i breda och nästan uteslutande mycket lätta röda och blå pister. Kul ett tag men inte den mest utmanade delen av systemet.
Om man stannar på den österrikiska sidan men ändå väljer en avskild dal är Höllekar- och Vesilsystemen under toppen Palinkopf bra alternativ. Lite färre åkare än vid Idalp och en rik variation på backarna. Här ligger fem sex av de svartaste pisterna men också många röda och blå.
Familjens tonåringar fastnar ändå för en pist i Idalpsystemet med det olycksbådande pistnumret 13. Den ligger lite avsides även om den börjar på systemets högsta topp, Greitspitz på 2.872 meters höjd, och ligger mitt i det mest intensiva skidområdet i Ischgls backar.
Men den svarta branta inledningen avskräcker många och när väl den första biten är avklarad är det fritt fram i en lång lagom brant slinga tillbaka ner till Idalp. En backe att åka om och om igen. Här delar man dessutom lift med snowboardåkarna som har ett eget område med "funpark". Trots att det ligger mitt i Idalps system är det få som åker här.
Andra avsides backar går i Velilltal. Backen går i botten av en ravin mellan två otillgängliga vita bergsväggar men kan ibland vara avstängd om lavinfaran är stor.
En av nackdelarna med Ischgl är avslutningen på skiddagen. För att komma ner till byn igen är man hänvisad till en halvtimmes kanande på ofta isiga, smala och branta skogsvägar. Kommer man dessutom just när liftarna slutat gå är det trångt och inte särskilt roligt. Många väljer därför att ta någon av kabinbanorna även nedför fjället.
Väl i Ischgl igen är det nära till allt trots att byn är rätt stor. Men en investering i rullband och rulltrappor i sprängda tunnlar gör att skidåkare snabbt kommer tillbaka till sina hotell trots promenaden i otympliga pjäxor. Tunnlarna gör dessutom att mycket av biltrafiken i byn flyttats bort från de centrala delarna och fotgängare har företräde.
Variationen i nöjeslivet är stor. Från stålrör och neon i barer och diskotek till rejäla stockväggar i äldre restauranger som Kitzloch och Nikis Stadl. Från färgglada drinkar och glassar till jätteportioner av revbensspjäll.
Afterski genomförs ganska grundligt i Ischgl. Vid alla tre kabinbanornas dalstationer kantas de små torgen av såväl inomhus- som utomhusbarer. Öl och glühwein åker ner i rätt strida strömmar och på hotell Elisabeths utebarer dansas det ibland på borden av inhyrda dansflickor. När skidåkarna äntligen drar hem till hotellen med skidorna på axeln känns det skönt att gatorna är bilfria, för det vinglas betänkligt i en del pjäxor.
Men att säga att Ischgl är ett rent partyställe för ungdomar är fel. Utbudet är stort och publiken blandad och både barnfamiljer och äldre gäster som vill ha det lite lugnare hittar sina ställen.
Ischgl är på gränsen till att bli en riktigt mondän skidort. Inte minst prisnivån på de nya flottare hotellen och restaurangerna anger det. Men det är inte värre än att det fortfarande finns familjeägda småpensioner och smårestauranger med hyggliga priser och ännu är det en genuin alpby där doften av urin från nötkreatur i lador näst intill byns huvudgator utgör en påminnelse om att det finns ett liv i byn även efter skidsäsongen.