Vill man uppleva Alperna när festen är som störst ska man ta sig till Kitzbühel när Hahnenkammrennen äger rum. Tävlingen har körts i 66 år, och ingen annan alpby kan mäta sig med Kitzbühel den lördag när säsongens farligaste och mest publikfriande störtlopp äger rum. När Maier, Strobl, Järbyn och de andra dödspiloterna kör nedför Streif och passerar Mausefalle, Steilhang och Hausbergkante i jakt på den finaste av triumfer exploderar byn, på gott och ont.
Aldrig har man väl sett så många stupfulla människor på en och samma gång. Men heller aldrig så många glada. Kitzbühels gator är ett enda stort party med ölstånd och utklädda fans som alla firar grundligt före, under och efter det klassiska störtloppet. Söndagens slalomtävling når aldrig riktigt samma intensitet i firandet, publiken har då redan gett sitt bästa på lördagskvällen när alla i byn deltagit i gatufesten och lämnat drivor av plastmuggar, flaskor och vimplar efter sig.
Vi väljer att följa festen på plats men att ändå bo i grannbyn Kirchberg. Dels för att det är lättare att hitta hotellrum där, dels för att prisnivån ligger en hel del under Kitzbühels, såväl när det gäller hotell som restauranger och skidhyra.
Ett ännu viktigare skäl är att skidåkningen är bättre åt Kirchberghållet, liftsystemet är detsamma. Man kan välja på två kabinbanor, antingen Fleckalmbahn eller Pengelstein 1 för att nå topparna Ehrenbachhöhe och Pengelstein direkt. Man är då på bästa åkhöjd och har ett trettiotal fina nedfarter att välja på.
Vill man vidare är det bara att ta den långa kabinen 3S-bahn över till Jochbergsystemet så väntar ytterligare ett tjugotal fina backar.
Ingenstans i Kitzbühel är skidåkningen särskilt svår. Mest är det mjuka lättåkta backar för den som tycker om att stå på. De svarta backar som finns kan även den medelgode åkaren ta sig ned för. Men utmaningen finns där ändå för alla typer av åkare. Den som vill kan ju alltid pröva störtloppsbanans Mausfalle. Jag har provat och gör inte om det. Vid tävling är den utjämnad och brant, resten av säsongen nästan alltid pucklig och brant eftersom den är svårpistad. Ett försök räcker.
Favoritbackar blir i stället de som går ner åt Kirchberghållet. Röda och blå och långa breda nedfarter ned till byn som tillåter fritt svängrum. Här ligger också ett par perfekta lunchställen om man inte vill utsättas för topprestaurangernas stordrift.
Vi äter gulaschsoppa och kaiserschmarren (strimlad pannkaka med massor av florsocker och sylt på toppen) på uteterrassen vid en solig sydvägg, där farmor tar emot beställningen, sonen tappar upp ölen eller apfelsaften och barnbarnen bär ut maten till bordet.
Kirchberg är inte särskilt likt Kitzbühel. Här finns inte de exklusiva butikerna, inte nattklubbarna. Däremot en mysig alpby, ett par skiduthyrare, ett fåtal afterskin, en handfull krogar och pubar. I övrigt mest små och lite större hotell där grundtanken är att gästen ska bo med halvpension. De flesta hotellgästerna i Kirchberg äter på hotellet, det gör att nattlivet är betydligt lugnare på den här sidan berget.
Svenska alpina skidlandslaget bor alltid i Kirchberg när de tävlar i Kitzbühel. Det amerikanska damlaget har sin bas här hela säsongen. Kirchberg är en by som skidåkare trivs i.
Vill man ändå börja eller sluta dagens skidåkning inne i själva Kitzbühel vid Hahnenkamm går det gratis skidbussar mellan orterna.
Ett givet avbrott i skidåkningen är ett besök på Kitzbühels badhus Aquarena. Med liftkort får man ett par euro rabatt på priset. Simhall och rutschkanor i all ära, men det bästa är ändå ett besök i saunaavdelningen. Gemensam bastuavdelning med kalla/varma fotbad, turkiskt hamam, vilrum, kallbassäng och ett otal olika bastur att välja bland. Skönt för slutkörda armar och ben, men se upp för "aufgussen", den basturitual som innebär ett extra hett bastubad med badmästare som sprutar het ånga och snärtar handdukar i ansiktet på badaren. Och som man dessutom inte kan lämna innan seansen är slut. Avslutas alltid med en applåd för badmästaren - om man överlever.
Det har hänt något med Kitzbühel som skidort. Det gamla slitna liftsystemet har på senare år långsamt börjat förnyas. Fler kabiner tar åkarna upp på topparna från byarna i dalarna runt Kitzbühel. Fler släpliftar har ersatts med snabbare bekvämare sittliftar med ökad kapacitet.
Men det viktigaste är att ett par nya liftar i systemet helt verkar ha byggt bort de irriterande liftköer som nästan alltid uppstod vid ett par känsliga punkter. Allra värst har det tidigare varit i grytan mellan Hahnenkamm, Ehrenbachhöhe och Steinbergkogel där man kunnat få köa i mellan en halvtimme och en timme om man råkat hamna där. Vilket nästan alltid varit av nöden tvunget eftersom alla som kommer upp med kabinbanan från Kitzbühel varit tvungna att passera just det nålsögat för att ta sig vidare.
Ytterligare en sittlift upp till Ehrenbachhöhe för sex personer planeras att vara färdig denna vinter vilket förbättrar läget än mer.
Någon enstaka gammal lift finns ändå kvar, som enstolsliften upp till de bästa svarta backarna från Steinbergkogels topp. Men det kan man stå ut med. Att någon enstaka gång få sväva upp för branten alldeles själv med sina egna tankar är inte så dumt, även om trästolen med metallram modell trädgårdsstol från 1950-talet sett sina bästa dagar.
Flera svenska charterbolag har tidigare dragit sig för att ha med Kitzbühel och byarna närmast i sitt vinterprogram just på grund av det ålderdomliga liftsystemet. Kanske får de tänka om nu?