En svensk i Flachau! Det var trevligt. Jag trodde vi danskar var ensamma om att ha upptäckt den här pärlan.
Han glider plötsligt upp jämsides i en sänka vid Jandlalm. En medelålders skäggig dansk, klädd i urtvättad sliten anorak och ett par skidbyxor som liknar ett par sladdriga långkalsonger. Vi betraktar båda en scen där en helikopter just ska lyfta bort en skadad skidåkare med benbrott. Hur någon kan ha skadat sig så illa just där verkar vara en gåta.
- Vi danskar åker hit för att skidåkningen är så vänlig, den passar oss låglandsbor, funderar han eftertänksamt och kastar sig utför. Det ser yvigt ut, det ser vingligt ut. Men det går.
Flachau i Salzburgerland kunde ha varit vilken liten österrikisk alpby som helst. Om det inte vore för Hermann Maier. En typisk sömnig liten by i kanten av Alperna, bara en halvtimmes körning från Salzburg, ytterligare en timmes bilväg från München. Möjlig att nå från Danmark på en dag. Lågalper med backar som varken skrämmer eller imponerar.
På sommaren en vandringsidyll, på vintern många Salzburg- och Münchenbors närmaste resmål för ett stilla pensionatshelg med skidåkning mycket och god mat.
Men så plötsligt ändrades allt. Byns son, unge Hermann Maier, satsade allt som föråkare i en tävling 1996 när världsstjärnorna för första gången kom på besök till Flachau. Hermanns tid skulle ha gett honom en tolfteplats i världscuptävlingen och han virvlade in i världseliten och österrikarna och Flachauborna i synnerhet hade fått en ny hjälte.
Dubbla OS-guld i Nagano 1998, VM-guld, världscupvinster och den förste österrikiske totala världscupvinnaren på decennier fick fansen att gå i spinn. När världscupen kom tillbaka i januari i vintras hade byn begåvats med ett antal nya plakat och statyer av Hermann.
Så stor är Hermann att kommande vinter är hela världscupavslutningen förlagd till hans hemby. Undra på att hela bygden höll andan den där sensommardagen för ett par månader sedan när Hermann med sin motorcykel körde rakt in i sidan på en bil på hembyns gator när en bilist inte lämnade skidkungen företräde. De första rapporterna om svåra benbrott tydde på att Hermann kanske aldrig mer skulle kunna åka skidor. Senare steg hoppet och nu talas det rent av om att Hermann kan stå på startlinjen igen - åtminstone lagom till OS i Salt Lake City. Hela byn hoppas.
För lika fruktad som Hermann är av konkurrenterna, lika älskad är han hemma i byn. En gata bär hans namn, byns stora skidskola likaså. Ett Hermann-museum finns, längst in i Hermann-butiken.
Men har då all uppmärksamhet förändrat Flachau som skidby?
Nja, egentligen inte. Det är fortfarande en by utan riktigt stora hotell. Även om det finns ett par tusen turistbäddar är det fortfarande pensionatlivet som regerar. Stora och små typiska alphyddor. De stora med restauranger för gästerna, badavdelningar, några med pool. Även de stora är familjeägda pensionat, som familjen Fischbachers där vi bor, som i hundra år serverat mat och frisk luft.
Att boka ett hotellrum över en helg visar sig svårt, ett par veckodagar betydligt enklare. Att bo med minst halvpension är en självklarhet. Hotellchefen Johann Fischbacher tar själv emot under porträtten av föräldrar och farföräldrar som drivit hotellet före honom. Vid måndagskvällens stora välkomsttal med bubbelvin hälsas veckans nya gäster välkomna innan vi alla går till bords samtidigt.
Den familjära känslan går igen också i baren där det efter skiddagarna serveras te med kakor eller varm choklad med rikligt med vispgrädde. Alla gäster har inte åkt i backarna, några har åkt i de preparerade spåren eller bara promenerat längs bygatan. Några har hållit sig hemma och badat bastu eller simmat i den uppvärmda poolen som genom en lucka i väggen leder ut i en utomhusavdelning med höga snödrivor längs bassängkanterna.
Vi känner direkt skillnaden mot de stora charterskidorterna. Här finns inte de stora gängen som åkt till fjälls bara för att festa. Här sker till och med afterskin i huvudsak på hotellen och de små pensionaten, utom vid ett par tre större ölställen mitt i byn eller vid liftstationerna.
Det bästa och mest besökta ligger vid den övre liftstationen i byn, nära Hermanns skidskola. På Hofstad underhåller dragspelsvirtuosen Hias Kirchgasser. I en brunmurrig timrad salong fylld med uppstoppade djur, gamla skid- och jordbruksredskap stiger stämningen successivt. Sången och glädjen flödar i kapp med ölet.
På Kitsloch längs huvudgatan går det lite lugnare till men stämningen är uppsluppet högljudd som det ska vara efter en fin dag i skidbacken.
Skidåkningen då?
Jo, det är inget fel på den. Med över hundra liftar och minst lika många pister finns det att välja på. Liftkortet gäller även i de omgivande byarna och man behöver sannerligen inte åka i varje backe mer än en gång och ändå har man att göra under en hel vecka. Breda, välpreparerade pister. Högsta åkhöjd är inte högre än runt 2.000 meter men längsta pist är ändå fem sex kilometer lång.
Vi börjar i backarna rätt upp från byn där kabinbanan Achter-Jet snabbt ser till att det inte hinner bildas några långa liftköer. Här i de närmsta backarna håller skidskolorna till och här är det minst yta per åkare. Vi fortsätter ned till grannbyn Wagrain och tar kabinbanan Flying Mozart upp igen.
Vi byter dal och åker upp till systemets högsta topp, Gamskogel på 2.188 meters höjd, med lite tuffare backar på väg ned till nästa lilla by Zauchensee.
Men vi återvänder hela tiden till ett speciellt ställe. En gryta högst upp i Flachaus eget system vid toppen Saukarkopf. Där finns bara en lift och två backar, men den ena av dem är systemets enda svarta backe och vi är märkligt nog nästan ensamma. Här tillbringar vi halva dagen, flera dagar i sträck, med att åka upp och ned, upp och ned. Inte en minuts väntan i liftkö. Ingen trängsel på de tre små mysiga restaurangerna i låga timrade trähus som kan nås endast med lift.
Här njuter man dessutom bäst av solen eftersom restaurangerna ligger i sydläge medan snön i backen ligger hård hela dagen i sitt nordläge. Som gjort för att köra sig svettig i ett par timmar och sedan få koppla av med en gulaschsoppa och en kall öl lutad mot en varm trävägg i lä.
De finns nog de som skulle säga att backarna i Flachau är väl lätta. Men vad är det för fel på att skidåkningen är en ren njutning, även för nybörjaren och den medelgode åkaren? Och, som sagt, de duger att åka världscupen i. Med eller utan Hermann Maier på startlinjen.