Plötsligt står hon där framför oss i slottets vinterträdgård. Lutat mot baren tillsammans med sin stilmedvetne pojkvän. Men hon överglänser även honom: Hon är verkligen balens drottning. En sval ung italienska, smal som en vidja, graciös som en hind, klädd i balens vackraste kreation, lager på lager av fluffig krämfärgad tyll.
Vi befinner oss på Kejsarbalen på slottet Hofburg i Wien. Snart klämtar klockan midnatt och alla ska skåla in det nya året i dyra droppar sekt, eller ännu dyrare droppar champagne. Runt om i slottets salar dansas det till allsköns levande musik: Wienervals, zigenarkapell, tyrolermusik, marschpomp, bossa nova, tyskschlagers, dixieland, storband, rock'n'roll ...
Den tretusenhövdade publiken är en salig blandning av wiensk bourgeoisie, europeiska helgturister och globala jetsetare - alla utstyrda i den påkallade uniformen: Aftonklänning för damerna och frack eller smoking för herrarna. De enda som bryter dresskoden är japanskorna i kimono och skotten i kilt.
Samtliga har dock ett gemensamt - en lust att för en kväll gå på bal i kungens stora sal. Alldeles, alldeles underbart, som Askungen skulle säga.
En kväll som denna lyckas man verkligen förtränga det faktum att habsburgarna bryskt kastades ur sadeln för över 80 år sedan. Överallt flörtas det med rojalistiska attribut och vid entrén hälsas alla gäster välkomna av skådespelare föreställande siste kejsaren Franz Josef och hans gemål Elisabeth - ett par som i det verkliga livet fullständigt misslyckades med uppfylla myten om trohet och lycka.
Men vad gör det, vi köper myten.
Precis lika medgörliga är vi några timmar tidigare på Wienfilharmonikernas klassiska nyårskonsert på Musikverien. Ni vet den där konserten som sänts på tv före backhoppningen i Garmisch så länge man kan minnas.
Precis som på tv är podiet fullt av blommor från San Remo. Och precis som på tv spelar orkestern tuggvänligt Straussgodis. Och precis som på tv håller halva salongen på att somna innan kvällens dirigent Nikolaus Harnoncourt avslutar konserten med en publikvänlig version av Radetzkymarschen. Vi får vara med och klappa takten - precis som på tv.
Till saken hör bara att det inte är oss hela världen kommer att se i sina burkar på nyårsdagen. Det här är bara ett genrep inför den riktiga konserten i morgon, en konsert som bara årsabonnenter och orkestermedlemmarnas närmaste får biljetter till. Att kamerorna surrar redan i dag förklaras med att det kan behövas några inklippsbilder till utsändningen.
Men vad gör det, vi köper myten. Och det är härligt.
För många av våra medresenärer på denna traditionella nyårsresa till Wien är konserten den absoluta höjdpunkten. För andra är Kejsarbalen det bästa. Ytterligare andra framhåller de olika guidade utflykter som bjuds under den sex dagar långa resan, bland annat till det magnifika sommarslottet Schönbrunn, naturprakten i Wienerwald och det festliga Hundertwasserhuset.
Själva uppskattar vi mest våra egna vandringar i caféernas, konstutställningarnas och kökens Wien. Efter tre middagar i rad med paradrätten Tafelspitz - kokt kalvkött med grönsaker och pepparrot - vill vi bara ha mer.
Men vi fäster oss också vid något annat - det folkliga nyårsfirandet som har gatan som scen.
Delar av det får vi uppleva under eftermiddagen, timmarna innan det blir dags att klä upp sig för kvällens begivenheter.
Gatorna är knökfulla av människor som trängs runt stånd som säljer grillat, sött, blött och de säregna nyårssouvenirerna - alla i form av skära små grisar, till och med mössorna. På Rådhusplatsen dansas det Wienervals och på andra torg rock och reggae. Visst är det lite Vattenfestivalen över det hela, men med betydligt större känsla och kraft, mer som en trotsig medeltida karneval.
Det blir vi varse när vi vid tvåtiden på natten lämnar Kejsarbalen, helt uppfyllda av lyxen av att för en kväll ha fått valsa oss sanslösa i en glittrande spegelsal i kristallkronors sken.
Längs stadskärnans kullerstensgator vinglar glada gamänger. En bit bort hörs 70-talsdisco. Utanför ett för kvällen nattöppet bageri är det party mitt i gatan. Vi köper oss var sin mugg glüwein och rockar loss bland ungdomarna, balklänning och gubbsvid till trots. Men det gäller att se upp - hela marken är fylld av krossat glas. Här ute i de skära grisarnas stad har ett hejdlöst firande pågått medan vi lekt påfågel och pingvin i kungens stora sal.