En knapp timme in i vandringen passerar du Seine via Bic Hakeim-bron, och nu stannar du till för att pusta.
Snett framåt vänster reser sig Eiffeltornet. Till höger i fjärran höjer Frihetsgudinnan triumferande sin fackla mot skyn.
Frihetsgudinnan? I Paris?
Till tjusningen med att vandra i Paris hör att ständigt påminnas om det man glömt eller aldrig vetat.
Morgondimman lyfter över Boulogneskogen, och här, några steg från Porte Dauphines t-banestation, börjar din vandring.
Frankrike är världens oöverträffade vandringsland. Ingenstans är kartorna lika välritade, lederna lika täta och antalet vandrare så stort som här. Få sätt att uppleva Paris kan mäta sig med att en tidig söndagsmorgon vandra genom staden.
Och så står du några meter över Seine och betraktar en ganska småvuxen Frihetsgudinna – skänkt till Paris år 1869 av dess amerikanska koloni som tack för det original som Frankrike samma år givit USA.
Staden börjar vakna. Ännu så här dags sover tiggare och fattiga turister under Eiffeltornet, men så möter du rika stadsbor i morgonrockar som rastar sina välfriserade hundar, och stånkandet från morgonpigga joggare blandas med fågelsången.
Snart ska tidningskioskerna öppna. Snart fylls gatorna av människor med baguetten under armen och tidningen demonstrativt synlig i ytterfickan – Le Figaro för samhällets konservativa stöttepelare, Libération för den lagom radikala vänstern, Le Monde för socialdemokratiskt anstrukna karriärister.
Paris är lysande teater.
Den led du vandrar kallas ”tvärleden nummer ett”. Den går från väster till öster genom Paris, från Boulogneskogen till Vincennesskogen, och den mäter knappt två mil. Om du hellre vill gå lika långt från norr till söder väljer du ”tvärleden nummer två” som leder från Villette till Montsourisparken.
Båda är mödan väl värda.
Varför inte i stället välja någon av stans sightseeingbussar? Nu går du genom Marsfältet, förbi morgonöppna brasserier, sätter kurs mot Invalidkyrkans guldgnistrande kupol, och svaret är givet.
Turistbussar är utmärkta för den som utifrån vill betrakta Paris. Men om man vill känna sig som en del av staden, om man vill uppleva den med dess ljud och dofter, är det bara att snöra på sig kängorna och gå.
Du följer de gula och röda markeringar som visar var leden går. De är inte alltid särskilt lätta att hitta, och risken att gå fel är ständigt närvarande.
Att gå fel i Paris är roligare än på många andra platser i världen. Men ännu roligare är att gå rätt, och det är klokt att bära med sig den med kartor försedda handbok som beskriver de båda tvärlederna.
Den heter ”Paris à pied”. De större bokhandlarna säljer även dess engelska motsvarighet, och de är väl värda den dryga hundralapp de kostar.
Här, kan du läsa, bör du rikta blicken uppåt och avnjuta en ovanligt vacker fasadutsmyckning. Här ligger en nedlagd biograf med urgamla rötter och intressant arkitektur.
Du vandrar genom Luxembourgträdgården mot Place Contrescarpe, och just den vägen tog på 1920-talet den unge Ernest Hemingway för att låta sig utspisas av de barska men generösa damerna Alice B Toklas och Gertrude Stein.
Kulturminnesmärkena står som spön i backen.
Allt man ser längs leden är inte vackert. Avsnittet öster om Place Contrescarpe är tidvis en ren transportsträcka, och vissa bitar är direkt fula.
Men när vandringen är över har du upplevt Paris på gott och ont – en stad så mångsidigt beskriven som man kan föreställa sig och som du inte ser genom turistbussarnas fönster.
Det är värt besväret.