– J’adore ce passage, jag älskar den här passagen! utbrister kvinnan som flanerar med sin väninna längs skyltfönstren i Passage du Grand Cerf där det går att köpa alltifrån ekologisk tvål till designade smycken. Solljuset silas genom glastaket ovanför och lägger sig i ett nytt mönster över det gråa rutmönstret som redan pryder marken sedan snart två sekel tillbaka.

Entréerna till Paris passager är ofta diskreta och inte alltid helt lätta att upptäcka. Men när man väl stigit över tröskeln får man känslan av att likt Alice ha ramlat ned i kaninhålet, in till en okänd värld.

De flesta av de här innergatorna anlades under första halvan av 1800-talet, nära de stora boulevarderna. Det var här som dåtidens rika parisare bodde och det var här de spenderade pengar. På de övertäckta gatorna kunde de strosa runt mellan butikerna i skydd för både regn och blåst.

Paris kanske mest kända passage är Passage des Panoramas, favorittillhåll för Nana i Emile Zolas berömda roman med samma namn. Numera är det en stillsam innergata med filatelister på ena sidan och restauranger på den andra.

Och medan staden utanför förändrats i rasande fart har tiden i viss mån stått stilla under glastaken. Passagerna är inte bara ofta välbevarade och omsorgsfullt renoverade. Till och med utbudet i butikerna är i viss mån fortfarande detsamma som när passagerna utgjorde höjden av modernitet och urban lyx. Skillnaden är bara att det som då var nyutkomna praktband och moderna kopparstick nu är samlarobjekt i antikvariatens och antikvitetshandlarnas skyltfönster.

Vissa passager är ändå något mindre museala. Kanske inte lika vackra, men mer levande. Som Passage Choiseul, där konstnärsateljéer samsas med kinarestauranger och lågprisbutiker med rosa innetofflor. Eller Passage Pardo, där man både kan köpa billiga jeans och få afrofrisyren fixad.

Men alla bär de på det där tidlösa lugnet, känslan av paus från det vanliga livet.