Glöm baskrar, baguetter och Mona Lisa. Tänk beroendeframkallande mosaiker, doftande myntate och bedårande bakverk i bjärta färger. Det muslimska Paris är värt en resa för sig.
För länge sedan köpte jag en väckarklocka i form av en minimoské i guldig plast i de svarta afrikanernas kvarter strax norr om Sacre-Cœur. Många morgnar har jag väckts av ett skrällande böneutrop: ”Allahu akbar”, Gud är större. I verkligheten hör man inga böneutrop från den stilfullt vitkalkade minareten i Paris 5:e arrondissement, men chansen att möta arabvärldens och den muslimska kulturens olika ansikten i det mångkulturella Paris är stor. En alternativ värld till bilderna av integrationskris, massarbetslöshet och förorter i krig.
En resa genom islam och arabisk kultur med franska förtecken börjar med fördel vid det imposanta L’Institut du Monde Arabe som tronar vid Seine på 1, rue des Fossés-Saint-Bernard (Métro Cardinal Lemoine). Det är en av Paris absolut vackraste byggnader. Huset invigdes 1987, ritades av en grupp superarkitekter med stjärnan Jean Nouvel i spetsen, och smälter elegant samman en känsla av arabisk ornamentik med modern teknik. I synnerhet den södra fasaden, som består av tusentals ”objektiv” av silvrig metall som kan öppna och sluta sig beroende på ljuset, kan man knappt se sig mätt på.
Arabvärldsinstitutet med sitt magiskt silande inneljus härbärgerar utställningar, bibliotek och forskningssalar. Högst upp finns en dyr restaurang med Mellanösternprägel och en stor, öppen terrass med svindlande utsikt över centrala Paris.
L’Institut du Monde Arabe organiserar också kulturpromenader i de historiska arabkvarteren runt institutet (lördagar under sommarhalvåret), då man bland annat får titta på de gamla universitetsbyggnaderna där arabiska lärdes ut redan på 1700-talet, liksom den uråldriga kyrkan Saint-Julien-le-Pauvre som varit säte för kristna araber.
I närheten ligger Paris stora moské, La Mosquée du Paris (2, place de Puits-de-l’Ermite). Den fyller ett helt kvarter och byggdes redan på 20-talet som ett slags tack för hjälpen till den arabiska minoriteten i Frankrike för att arabiskättade soldater stupade sida vid sida med infödda fransmän under första världskriget. I ena hörnet finns kafé och restaurang med en grönskande terrass där man kan sippa sitt sockriga myntate ur ornamenterade glas och äta smältande goda, orientaliska bakverk späckade med honung, mandel och pistasch.
Via restaurangen kan man slinka in på moskéns badhus, hamam, och tvaga sig och besöka moskéns minisouk. Ytterligare ett gatuhörn senare finns ingången till själva moskén. För 3 euro får man gå en tur förbi den enorma bönesalen kantad av skor som de barfota, bedjande männen lämnat utanför och se den fina trädgården med springbrunnar, växter och makalös havsgrön mosaik. Ett lugn strålar ut från den öppna platsen och den tutande Paristrafiken känns långt borta. En av moskéns kvinnliga anställda kommer förbi och berättar vänligt att hennes son också heter Elias och att jag kanske inte visste att det är ett muslimskt namn. Nej, faktiskt inte.
En träkolsdoftande couscous royal på detta, hos till exempel anrika Chez Omar på 47, rue de Bretagne (Métro Temple), så är man beredd att se det mångkulturella Paris som den strålande möjlighet det kan vara, och inte bara som svarta tidningsrubriker.