Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Bländande natur bland inkafolkets berg

Passet Punta Union, 4.760 meter över havet med Taulliraju, 5.830 meter över havet i bakgrunden.
Passet Punta Union, 4.760 meter över havet med Taulliraju, 5.830 meter över havet i bakgrunden. Other: Claes Grundsten

Tillsammans med indianen Agripino står jag under en väldig blomma och känner mig pytteliten, ungefär som när man möter en fullvuxen elefant på nära håll. Puya som den kallas, är världens största ört och tio meter hög, och trots att den reser sig som ett träd och ser ut som en pelare, kolonn, obelisk eller någonting däremellan, har den inga vedceller. Nära marken finns ett spretigt klot med taggiga blad och från det pekar en timmertjock blomstjälk rakt upp i himlen. Att den dessutom är en av världens mest sällsynta örter, gör inte intrycket mindre imponerande.

I mitten av 1800-talet "upptäcktes" denna mastodont i floras rike av Antonio Raimondi, en italiensk naturforskare som reste mycket i Peru, senare hyllad med växtens vetenskapliga namn - Puya raimondii. Efter sin upptäckt skrev han: "En resande botanist som har välbehaget att överraskas av dessa främmande och beundransvärda växter när de blommar, måste stanna och i extas begrunda detta vackra spektakel ." Det är så sant som det är sagt, man tappar hakan. Örten tillhör familjen ananasväxter och är troligen en relikt från dinosauriernas era. Varje planta blommar bara en gång efter cirka hundra år av tillväxt, därefter dör den. Mellan 8.000 och 10.000 små blommor med grönvita kronblad trängs på den höga stjälken. Dessa drar till sig pollinerande kolibrier som fladdrar som fjärilar kring en fallos. Växtplatsen är punan, en vidsträckt ödesmättad högslätt nedanför Andernas toppar, och de rikaste förekomsterna finns i nationalparken och världsarvet Huascaran. Bara det en orsak att resa hit.

De mest lättillgängliga bestånden av puya står i Pachachotadalen, sex mil söder om staden Huaraz och ett tjugotal mil norr om Lima. Vi har kommit hit med taxi för att få en glimt av denna biologiska sevärdhet. Senare fortsätter vi att utforska Huascaran, ett världsarv med många extrema företeelser. Att vandra den populära Santa Cruz-trekken står på programmet och under den första etappen går vi genom en parkartad skog med krokiga quënaträd, inte olika våra fjällbjörkar, med stammar som flagnar i tunna genomskinliga ark. De kan växa på högre höjd än något annat trädslag i världen, och i nationalparken ligger trädgränsen så högt som 4.500 meter över havet, även det ett världsrekord.

Under följande natt lämnar vi tältet i mörker för att kunna nå passet Punta Union samtidigt som solen går upp. Vi går i pannlampornas sken och följer en stig genom dalen Hauripampa. Stillheten är bedövande i den becksvarta skogen. Inte ens mot himlen kan vi ana konturen av de höga bergen runt omkring. Få ord utbyts under dessa tre timmar. Nattlugnet och vårt raska tempo gör oss tysta, och jag känner mig inkapslad i ett dåsigt tillstånd av förväntan. Den tunna luften hjälper till.

När gryningsljuset övergår i ledsyn tecknas skuggbilden av berget Taulliraju. Kartan är rik på läckra quechua-namn som är svåra att uttala. Ofta beskriver de terrängen och Taulliraju (uttalas taudirasju) betyder "lupinens snötopp". Täta bestånd av ståtliga lupiner växer mycket riktigt i dalarna häromkring, även de en botanisk upplevelse. Nu är berget vårt blickfång och en allt klarare kristall som får färg, först i svagt persikogult, sedan mustigare som bärnsten. När vi kommit ännu närmare passet glider ett tunt rosa moln som tyll över klippan. Den höga höjden, 4.700 meter, tvingar oss att gå sakta och till slut stannar vi för att beundra skådespelet.

En gryning på tropiska berg är ingen utdragen historia. Ljuset kommer lika handfast som när en lampa tänds. På bara några minuter suddas stämningen bort och landskapet blir ett gnistrande rum i blått och vitt. Plötsligt måste man kisa för att se härligheten. Söderut kan vi redan betrakta en radda eleganta snöfjäll som badar i solglans. Taulliraju har mer av tungsint katedral i sin gestalt, med klippväggar randiga av rimfrost som driver blicken uppåt.

Under en färd längs Santa Cruz-trekken är Taulliraju det dominerande berget, men i området har det en biroll. Nationalparken Huascaran omfattar den utdragna bergskedjan Cordillera Blanca som är arton mil lång och reser en två mil bred vågkam av toppar. Topografin är typisk för Anderna som sällan breder ut sig till ett väldigt hav av berg likt Himalaya. Cordillera Blanca delas naturligt upp i flera massiv mellan djupa kanjonliknande dalar, så kallade quebradas. Några av dessa har bilvägar. Topparna är spetsiga och celebert snöprydda, och är utan jämförelse de högsta i tropikerna. Flera har blivit berömda som Huascaran, den näst högsta toppen på västra halvklotet 6.768 meter över havet, Alpamayo, utnämnd till världens vackraste berg, och Chacraraju, alpinisternas tuffaste utmaning. Men Taulliraju som "bara" når upp till 5.830 meter är också värt en mässa.

Den sista backen till passet Punta Union är stigen stensatt och verkar uråldrig. Agripino säger att den troligen är från långt före inkafolkets hegemoni. Människor rörde sig tidigt i Andernas högalpina terräng, och de äldsta spåren efter en sydamerikansk kultur har påträffats i dessa nejder. Här levde Chavin-indianer tusentals år före Kristus födelse. Deras viktigaste säte låg vid foten av berget Huantsan, på den bördiga östra sidan av södra Cordillera Blanca, i dag strax utanför världsarvet och en av kontinentens mest värdefulla arkeologiska platser med spår efter en pyramid. Den snöprydda toppen som vakade över dem tillbads som de livgivande flodernas moder.

Chavin-indianernas kultur spred sig med tiden till stora delar av centrala Anderna, men i norra delen av bergskedjan, vid staden Yungay inte så långt från där vi går, har man funnit spår efter en kultur som existerade redan 2.000 år före Chavin-indianerna. Kanske är stenarna vi trampar på utplacerade av dessa människor, en hisnande tanke. Anderna har också gott om lämningar som visar att inkafolket inte drog sig för att bestiga de höga bergen, oftast av rituella orsaker. En gammal grav har påträffats på toppen av Chachani 6.075 meter över havet i sydvästra Peru.

Passet Punta Union är ett uthugget hack i den smala klippryggen som löper bort mot Taulliraju. Hacket är några meter brett, lika djupt och ett tiotal meter långt. Vi har just kommit in i denna trånga vallgrav genom klippan och jag har nätt och jämnt hunnit rigga kameran mot landskapet på andra sidan, när Agripino ropar: kondor. I en snabb reflexrörelse kastar jag mig mot packningen för att plocka upp teleobjektivet när den jättelika rovfågeln sveper någon meter ovanför vallgraven. Med sitt väldiga svarta vingspann släcker den bokstavligen ljuset under en trolsk sekund för att sedan, överraskad av vår närvaro, kränga i en tvär lov och snabbt komma utom synhåll. Ingen bild fick jag, men en ruggig illusion av ett flygande monster från dinosauriernas era satte sig på näthinnan. Kondoren är ganska vanlig i Cordillera Blanca, men sällan kommer man den så nära som vi.

På bergsryggen ovanför passet sitter vi länge och betraktar det nymornade landskapet, och jag försöker förstå vad det är som skiljer denna bergskedja från alla andra jag vandrat i. Temperaturen kanske. Luften känns angenämt mild trots att höjden är hög. Förutom det utmärkta vädret beror det på läget. Vi befinner oss endast åtta breddgrader söder om ekvatorn. På samma höjdnivå i nordligare bergskedjor blir det sällan lika varmt. Runt om ståtar vita och smäckert formgivna toppar, varav ett trettiotal i bergskedjan som helhet överskrider den magiska gränsen 6.000 meter över havet.

Molnmassorna som pumpas över dessa höjder från Stilla havet och Amazonas fäller stora mängder nederbörd. Topparna tar emot så mycket blötsnö att det kan bildas glaciärer i avsevärt brantare positioner än vad som är möjligt i de flesta andra bergskedjor. Det gör glaciärerna extremt sprickiga, och snön hänger som gräddmos på topparnas sidor. En mer bländande natur finns knappast på jorden. Den höga glaciationsgränsen gör dalglaciärer ovanliga. Istungorna kan nå ned till cirka 4.500 meter, men många har dragit sig uppåt och smält ned under det senaste seklet. Här ser vi samma effekt av jordens uppvärmning som i de flesta andra nedisade områden världen runt. Det mest iögonfallande draget är snöbalkongerna som hänger på bergens västvända läsidor som en grandios stuckatur. All detta förklarar namnet Cordillera Blanca - den vita bergskedjan. Även bergarten som bygger upp snöfjällen är samstämmigt ljus och består vanligen av granit.

Landskapet vi ser är sanslöst vackert men också hotfullt. Snön som ger topparna en sådan tjusig accent sätter livet på prov. Anderna är inga oskulder. De har avlats av jordplattor som fortfarande rör sig. Den sydamerikanska plattan pressar med oerhörd tyngd och kraft ned Nascaplattan mot jordens inre. Jordskalv och vulkanutbrott är legio. Vid jordbävningar kan stora snö- och ismassor skaka loss och bilda enorma laviner som rutschar i väg med förödande kraft. Den lilla staden Yungay drabbades 1970 av en jättelavin. Klippor och is från den översta delen av Huascarans nordtopp släppte under en kraftig jordstöt. Den väldiga materialklumpen störtade nedför bergets stupbranta västsida och föll drygt 4.000 meter på några få minuter. Nere i dalen var kraften så stor att lavinen blev luftburen och i praktiken hoppade över en kulle som troddes skydda Yungay. Stadens gator och bebyggelse dränktes under åtta meter lera och is, och 18.000 människor ljöt en ögonblicklig död. I andra städer längs floden Rio Santas omkom ytterligare 60.000 personer till följd av den katastrofala jordbävningen.

Någon dag senare går vi
in i återvändsdalen Quebrada Arhueycocha och jag gör en solotur upp till en moränvall för att betrakta berget Alpamayo. Namnet betyder "lerig älvs källa", inte direkt vad man tror. Denna topp blev 1966 utnämnd till världens vackraste berg i en omröstning som den tyska tidskriften Alpinismus lät genomföra bland världens då mest framstående alpinister. Alpamayo placerades före K2 i Karakoram, och de följdes av en rad andra välkända skönheter som Matterhorn och Mont Blanc i Alperna, Ama Dablam och Machapuchare i Himalaya med flera. Värdet med en sådan rankning kan förstås diskuteras, men säger ändå en hel del om bergets kvaliteter.

Det berömda och mest avbildade perspektivet på "världens vackraste berg" är från norr. Över ett fundament av kaotiskt sprucken glaciäris ser man Alpamayo höja sig till en geometriskt perfekt utformad pyramid, helt inbakad i snö som slätar ut sidorna och bildar bulliga hängdrivor på de sylvassa kanterna, maffiga som enorma bakelser. I min synvinkel från söder ser toppen mera ut som ett genomsnittligt berg i Cordillera Blanca, tilltalande förstås men fokus tas snabbt över av andra drabanter som Artesonraju, mera symmetrisk i formen och helt ensamstående, ett av de vackraste berg jag sett. Eller Piramide, en upphetsande spjutspets av snögarnerad granit.

Under en ganska utdragen väntan på solnedgången sitter jag mest stilla och betraktar molnens scenväxlingar över bergen. Och jag funderar över en observation vid sjön Lago Arhueycocha på vägen hit. Denna knappt kilometerstora och turkosa vattensamling fyller kitteln nedanför de väldiga branter som omger den. I sjön kalvar en glaciär som vräker sig ned från det mäktiga massivet Pucajirca, och små isberg ligger utspridda på vattnet, först som det verkar helt orörliga, sedan hopfösta till ett vitt pussel av en byig vind.

Landskapet är spektakulärt, men vid sjön avdramatiseras oväntat vildmarkskaraktären. Den höga moränvallen som dämmer upp vattnet, är genomskuren av ett konstgjort dike i dess lägsta punkt. Diket är förstärkt med betong i sidorna och försett med dammluckor. Sjöns utflöde regleras med andra ord och Agripino berättar senare att man har gjort detta för att kunna tömma sjön om den snabbt fylls på med vatten. På så sätt kan man hindra att den svämmar över med svåra översvämningar nere i den tätt befolkade dalen Rio Santas som följd.

Det lilla ingreppet är förstås lätt att acceptera, men tonar onekligen ned den jungfrulighet som landskapet till en början utstrålar. Denna blygsamma anläggning i betong är inte den enda i sitt slag i området, och alla lär oss att platser med berg som verkar ointagliga, inte givet är en orörd vildmark. Cordillera Blanca kan man snarare betrakta som ett gammalt kulturlandskap med tuff terräng.

När vi avslutar turen några dagar senare har jag på kort tid sett ett tvärsnitt av detta skimrande världsarv som alltjämt nyttjas som betesmark av quechuaindianerna. I Santa Cruz-dalen, möter vi några traditionellt klädda vaqueros, boskapsfösare och herdar, som för sina hästar och kor till de begärliga ängarna högre upp. En syn som får tiden att stanna upp.

Fakta/Huascarans nationalpark

Resa dit: Flyg med KLM från Stockholm till Lima från 8.300 kr t/r, med Lufthansa 9.400 kr. Bästa tid att besöka Huascaran är maj-september. Utgångspunkten för vandringar är Huaraz, dit det tar 8 timmar med buss från Lima. Två bolag, Cruz del Sur och Mobil, erbjuder dels reguljära bussresor med många uppehåll för 120 kr, dels turistbussar nonstop för 220 kr med lunch. I Huaraz är det lätt att ordna egen guide. Vandringen är inte svår men den höga höjden kan vålla besvär. Diamox är en medicin mot höghöjdsbesvär. Svenska Äventyrsresor erbjuder vandringar i Huascaran för 7.700 kr för en åttadagarsresa från Lima till parken (exkl. flyg från Sverige).

Information: Researrangören Explorandes i Lima har en bra hemsida på www.explorandes.com och South American Explorers har bra info och länkar på www.samexplo.org.

Världsarv: Huascarans nationalpark är ett av Perus tio världsarv.

Bild