Kort innan mongolerna skulle storma in genom Krakows portar hördes gälla trumpetstötar.
Året var 1241. Vakten i tornet på stadens Mariakyrka hade upptäckt de annalkande trupperna. Gång på gång sände han ut varningssignaler tills uppskrämda stadsbor lyckades stänga stadsportarna, bara sekunder innan mongolerna skulle ha intagit staden.
Så berättas det. Till det vi med säkerhet vet är att berättelsen inte är sann.
Men legenden lever, kärleksfullt bevarad i den stad som av sina medborgare gärna kallas ”Polens själ”.
Dagen gryr över Krakow. Nu speglas solljuset i Mariakyrkans torn, och det väldiga marknadstorget – Rynek Glowny – som omger kyrkan vaknar till liv.
Med klingande klockor intar de hästdragna turistdroskorna sina platser. Blomsterstånden vecklar ut sig. Stadsbor på väg till jobbet stannar till för att småprata med varandra, ackompanjerade av en grupp skrålande festare på hemväg, ty dagens början och dagens slut samsas obehindrat på marknadstorget.
Om Krakow är Polens själ är marknadstorget stadens hjärta. Hit kommer amatörpoeter och teatergrupper från hela Polen för att visa upp sig. Musikgrupper spelar, jonglörer jonglerar, helbrägdagörare utlovar evig ungdom, och den som anser sig behöva köpa eller sälja en uttjänt kantstött kaffekanna kan tryggt bege sig till torgets loppmarknad.
Räknar man snällt är Krakows marknadstorg Europas största torg. Helt säkert är att knappast något torg i Europa på ett så självklart sätt tjänar som mötesplats och evenemangsarena.
Marknadstorget är ett äventyr.
– Den här vägen in, mitt herrskap, lockar inkastarna utanför torgets krogar, ty klockan har blivit halv ett, och det är dags för lunch.
Ur krogarna strömmar de dofter som gör det polska köket så omisskännligt polskt. Mest doftar det kål. Sniffar man noga urskiljer man dessutom doften av stekt gås, eller kryddiga korvar, eller ugnsbakade fläsklägg, eller de ljuvliga pastaknyten som kallas pierogi eller andra av det polska kökets skatter. Det är kul att vara hungrig i Krakow.
Det finns förvisso även annat att uppleva i Krakow än marknadstorget. I 500 år, fram till 1700-talet, red Polens nykrönta kungar genom staden för att inrätta sig i Wawel-slottet i den södra änden av gamla staden, och slottet är ännu landets obestridliga nationalsymbol. Stans kyrkor och museer tillhör Polens främsta kulturskatter. Man kan ströva i timtal i den gamla stadens gränder, med dess små butiker och vackert åldrade fasader och fika på kaféer med välstärkta, uniformerade kypare och tidig 1900-talsatmosfär.
Men till slut finner man ändå att man är tillbaka på marknadstorget, och så stannar man till för att kolla läget eller för att lyssna och se medan exempelvis stans brandkårs blåsorkester framför sina nyinlärda musikstycken.
Nu dalar solen i väster. Mariakyrkans torn kastar sin skugga över folklivet. Människor på väg hem möter människor på väg att inleda en krog- och nattklubbssväng. Klapprande hovar och klirrande klockor anger att hästdroskorna har gjort sitt för dagen.
Och en ny sorts förväntan lägrar sig över torget.
Än en gång ljuder legendens trumpetstötar från kyrktornet, så som de gör varje timme på dygnet. Mitt i en halvton tysnar plötsligt signalen, till minne av den likaledes ihopljugna skrönan om att medeltidens trumpetare under sitt frenetiska tutande träffades av en mongolisk pil och dog.
Polackerna skiljer i sin historiesyn ogärna på teater och verklighet. Krakow är den polska historiens oöverträffade teaterscen.