Jag tar fram en bunt medhavda artiklar och läser om ett annat mörker. Under kommunisttiden hade Krakow den sämsta luften och den högsta cancerfrekvensen i Europa. De gamla medeltida byggnaderna smälte bokstavligt talat samman av allt det syrahaltiga regn de fick utstå.
I en annan artikel läser jag om det historiska och kulturella Krakow. Om den gamla kungastaden, om svenskarnas härjningar på 1600-talet, om frihetskämpar och stadens stora författare. Den nyutnämnda nobelpristagaren Wislawa Szymborska är bara den senaste i raden.
En av hennes föregångarna är Joseph Conrad som växte upp i Krakow. Hans roman "Mörkrets hjärta", om den vite mannens härjningar i kolonialismens Afrika, kom att förebåda den rasideologi som fullbordades i Auschwitz ett halvsekel senare.
I Krakow sluts cirklarna: Knappast någonstans manifesteras balansgången mellan civilisation och barbari tydligare än här. För den tillfällige besökaren blir detta helt uppenbart redan när man stiger in i hotellobbyn.
Den statliga turistbyrån Orbis arrangerar två halvdagsutflykter till platser som finns uppförda på FN:s världsarvslista. Den ena är saltgruvan i Wieliczka, ettmästerverk i ingenjörskonst som startades 1290 och fortfarande är i bruk. Den andra är förintelsemuseet i Auschwitz-Birkenau.
Ett möte med Krakow av i dag börjar ändå bäst i gamla staden, även den på världsarvslistan. I dess mitt ligger Rynek, Europas största medeltida torg, kantat av kyrkor, borgarhus och nu också av västliga märkesvarubutiker.
Rynek är fortfarande stadens kulturella och kommersiella centrum. Nästan jämt är här fullt med folk - shoppande, flanerande, fikande, på väg till eller från gudstjänster, affärsöverläggningar eller allsköns nattsudd.
Mitt på torget ligger stans äldsta varuhus, Sukiennice, byggt på medeltiden och renoverat under renässansen. I pyttesmå konstfärdigt utförda trästånd säljs nu bärnstenssmycken, kristallglas, träsniderier, dockor och allehanda konsthantverk.
Den andra dominerande byggnaden vid torget är Mariacki-kyrkan. Den grundades 1220, revs av tatarerna 1241 och började återuppföras 1355. Ett pampigt gotiskt bygge med hela den atmosfär som tillkommer en kyrka i en stad vars förre ärkebiskop hette Karol Wojtyla, påven Johannes Paulus II.
Vid ingången finns ett kapell tillägnat den svarta madonnan i Czestochowa, polackernas speciella skyddshelgon. Här stannar flertalet kyrkobesökare för en stilla andaktsstund på det blankslitna golvet framför altaret.
Vid tolvslaget drar sig många besökare fram till altarskåpet i koret som då öppnas i all sin prakt. Det skapades 1477-1489 av den tyske mästersnidaren Veit Stoss och är det största i sitt slag i Europa, 11x13 meter. De utsökta relieferna i lindträ berättar om jungfru Marias liv.
Varje heltimme dygnet runt kan Mariacki och Rynek också bjuda på en märklig ceremoni. Från sin plats högst upp i ett av kyrktornen blåser en trumpetare sin hejnal, en melodi som ska ha spelats av den vaktman som först upptäckte tatarernas anstormning. Trumpetslingan avbryts på exakt det ställe där han ska ha tystats med en tatarpil genom halsen.
Egentligen är det ett under att Rynek och den gamla staden fortfarande finns kvar. Inte bara tatarer, utan också svenskar, ryssar, fransmän, österrikare och tyskar har dragit förbi här på härnadståg. Allra störst var hotet i slutskedet av andra världskriget. Den tyska ockupationsmakten hade då döpt om torget till Adolf Hitler Platz. Icke desto mindre hade man planerna klara på att spränga hela den gamla staden i bitar, precis som man gjorde i Warszawa.
Men Krakow skulle besparas detta barbari. I stället lät sig tyskarna nöjas med att tömma staden på dess konstskatter. Uppe på Wawelkullen kan man beskåda de dyrgripar som hittat vägen tillbaka.
Det kungliga palatset, renoverat på 1500-talet av florentinska arkitekter, är fyllt till bristningsgränsen av allsköns beställningsjobb och krigsbyten: Storslagna flandriska gobelänger, italienska renässansmålningar, persiska bönemattor och turkiska tält sida vid sida med svärd, pikar, lansar och klubbor vars mordiska kraft fullständigt tar andan ur betraktaren.
I den ganska oansenliga katedralen ligger ett flertal av Polens kungar begravda, bland annat Kazimierz den store (1333-70) och Zygmunt III Waza (1587-1632).
Den sistnämda, som ju i Sverige är mer bekant som Sigismund, Gustav Vasas sonson, är en djupt missaktad person här i staden. Inte nog med att han förde ut Polen i en rad misslyckade krigsäventyr. Dessutom var det han som flyttade kungasätet till Warszawa.
Kazimierz, däremot, räknas till stadens stora civilisationsbyggare. Det var han som grundade universitetet, efter Prag det äldsta i Centraleuropa. Huvudbyggnaden Collegium Maius ligger i gamla stan och är fortfarande i bruk. Det var här astronomen Mikolaj Copernicus drog upp sina revolutionerande teorier om vårt solsystem.
Det var också Kazimierz som fick i gång gruvdriften i Wieliczka på allvar. Och det var han som garanterade judarna fulla rättigheter att bo och verka i staden.
Ett besök i saltgruvan i Wieliczka bör väl betraktas som ett måste för Krakowturisten, även om två timmar i underjorden kan fresta på krafterna.
Den 700-åriga gruvan består av sammanlagt 200 kilometer underjordiska gångar och sträcker sig 327 meter ned i backen. Den guidade turen stannar vid 130 meter. Nedanför den nivån pågår saltbrytning som förr.
Under guideturen hinner man passera branta nedgångar, smala schakt, underjordiska sjöar innan man når fram till vandringens klimax: en kyrksal som huggits ut i berget på över hundra meters djup.
Den magnifika salen är 50 meter lång och 12 meter hög. Initiativet till bygget togs av arbetarna själva i slutet på 1800-talet. Sammanlagt har 22 000 ton saltsten huggits undan och forslats upp till ytan. Ett tecken så gott som något på att detta är ett gudfruktigt land. Besöket i Wieliczka avslutas med något så gastkramande som en uppfärd i en fullpackad gruvhiss i totalt mörker.
En annan sorts mörker möter mig i Birkenau, förintelselägret. På vägen dit berättar taxichauffören Mariusz att Brzezinka, som platsen heter på polska, betyder "liten björkskog". Men av denna idyll blev en slaktplats där uppemot två miljoner människor miste livet. Mestadels judar, men också polacker, ryssar, zigenare. Ibland så många som 60.000 om dagen.
Det första som slår mig är skalan, storleken. Trots att nazisterna rev de fyra gaskamrarna och merparten av de drygt 300 barackerna innan de gav sig av, förmådde de inte dölja någonting. Skorstensstockarna står kvar. Var och en vittnande om att här har tusen sinom tusen människor lidit och dött.
I huvudlägret Auschwitz några kilometer bort är skalan en annan, mindre. Ändå var det här i de gamla polska armébarackerna som Förintelsen inleddes. Nu är här museum. I glasmontrar som fyller hela rum förevisas skor, kläder, koffertar och kokkärl som tagits från offren. I en monter finns tonvis med människohår, ämnat för framställning av väv.
När jag står där och försöker begripa, fylls rummet plötsligt av unga flickor ochpojkar insvepta i israeliska fanor och judiska bönesjalar. Några faller i varandras armar, andra går sammanbitet fram till glasrutan. När de lämnar rummet är rutan fuktig av deras tårar.
För chauffören Mariusz är detta vardag. Flera gånger per år kommer han hit med sina kunder. Ändå är han allt annat än cynisk.
Detta är en realitet, också för polackerna. Hans morfar dog i koncentrationsläger i Tyskland. Hans farfar satt två år i Auschwitz. Själv bor Mariusz i Nowa Huta, en stadsdel som byggdes i utkanten av Krakow på 50-talet. Dels för att det behövdes bostäder, dels för att kommunisterna ansåg att det behövdes fler arbetare i denna akademiska stad.
Den största arbetsplatsen var Leninverket, ett jättelikt stålverk som årligen spydde ut över hundra tusen ton svaveldoxid i luften. Och som starkt bidrog till att Krakowborna hade den sämsta hälsan och flest cancerfall i Europa.
Nu har både arbetsstyrkan och utsläppen minskat, men ännu har 18 000 sin försörjning från stålverket. Och fortfarande bor nästan en tredjedel av Krakows 850 000 invånare i denna havererade Stalindröm.
Mariusz tar mig med till stadens mest anmärkningsvärda byggnad - "Arca". Det var vid denna arkliknande kyrka som demonstrationerna började under de stormiga Solidarnosc-åren på 80-talet. Då när stålverkets arbetare vände sig mot sina kommunistiska herrar. Nu har andra herrar kommit i deras ställe. Det märks inte minst på de sofistikerade restaurangerna inne i Krakows gamla stad.
På Hawelka Rynek möts man av en burgen sekelskiftesstämning och på Jama Michalika av jugend in i minsta detalj. Den mest omtalade krogen är dock Wierzynek, som hållit öppet sedan år 1364.
En betydligt större utmaning är det dock att äta på den nyöppnade Chlopskie Jadlo på Agnieszkigatan strax söder om gamla stan. Här lagas välsmakande och rikliga portioner ur det polska bondköket. Vad sägs om sill inlagd i äpple, sur grädde och lök? Eller kumminkryddat revbensspäll? Eller grisflott med små späckbitar i att bre på brödet?
När man tagit sig igenom detta kan man lyssna på förstklassig polsk bebop eller gå på technoparty i något av gamla stans många medeltidsvalv.
Mitt starkaste minne från Krakow blir dock ett annat. Sista kvällen går jag på klezmerkonsert på Szerokagatan i de gamla judekvarteren i Kazimierz.
Före kriget bodde det cirka 60.000 judar i Krakow. Nu finns bara några hundra kvar. Och trots att flera av synagogorna nu rustas upp vågar ingen egentligen hoppas på en judisk renässans i staden.
Men när Trio Kroke spelar sin sorgsna men livskraftiga musik känns mörkret ändå lättare att bära.