Västra Polens åkerlandskap sluttar mjukt mot himlen, solen värmer, hästen doftar. Jag väntar på galoppen. Precis som jag alltid gjort, genom barndomens ridhus och vuxenlivets uteritter: När kommer galoppen?

Man kan sitta i paddocken och snitsa sig igenom skänkelvikningar och bakdelsvändningar, ändå är magen, armarna och benen bara beredda på den där galoppen, den som ska ta en till himlen - när man plötsligt får flyga fram, hästkrafterna exploderar, vinden drar i håret och det kan bli farligt.

Men här får jag gott vänta.

Vi är tolv personer som anländer en lördagseftermiddag för "slottsritt i Polen" i trakterna runt Poznan. För en gammal stallflicka med numera rätt sladdriga skänkelmuskler lät prospektet lovande: Sex dagars ridning på mjuka vägar mellan fem olika slott. Goda hoppmöjligheter längs vägen. Pigga polska halvblod. Samt: möjlighet för den uttröttade att sitta i medföljande vagn.

Jag och fotografen Beatrice både ryser och gottar oss innan: "Milslånga galopper på skogsstigar." Nu är vi inne på tredje dagen och väntar ännu. Så har vi tittat i stället: på prunkande åkrar, sädesfält toppade av kaxig vallmo, storkarna i sina bon, svampplockarna i skogen och en liten krum gumma med tre kor i vall.

Arrangören kräver enligt katalogen ridvana för denna ritt, men har givit olika bud till medlemmarna i gruppen. Så finns här hela spektrat: Från Christina, som ridit en gång i veckan i 20 år och sitter som en vässad penna i sadeln, till otränade gamla stalltjejer som jag och tränade nybörjare som Marcus - som skumpar i sadeln men inte klagar en sekund över stumma muskler. Tre i sällskapet har börjat rida efter fyllda 50. En av dem är Ingrid Strøm från Oslo, som blivit så biten att hon köpt en egen häst där hemma.

- Jag är uppvuxen på landet, men där kom ingen på tanken att sitta upp på hästarna. Ridning sågs bara som en överklassport.

Så är det ännu i Polen. Länge har ridhästen förknippats med kavalleriet eller överklassen, säger hästägaren Zdzislaw "Zet" Czajkowie på sin vänliga men knaggliga engelska, och det förklarar också reaktionen när vi rider genom de små byarna, med sina grå hus och spetsgardiner för fönstren - barn och vuxna strömmar till och tittar, så glor vi nyfiket på varandra.

I varje by ståtar köksträdgårdar med perfekt ordning, blomkål på led jämte en och annan trädgårdstomte som hälsar glatt med sejdel i handen. På andra ställen grått, grått, grått och flagande husfasader. Överallt hundar som skäller ut oss efter noter.

Fast det gör inget, högt uppe på hästryggen är man trygg, och mycket mycket större än de små fiatar och lador som smyger förbi på landsvägen med sina finklädda och invikta passagerare.

Vi rider på led, gungar i skritt längs åkerkanterna eller rider lätt i traven mot de polska militärsadlarna, som uppenbart ger flera av hästarna skavsår. Längst bak i ledet kör Zet bagagevagnen och ropar order till ridledaren Marcin i täten. Unga tjejer springer med vattenflaskor, lunchmackor och öl serveras vid stopp i tallskogen.

Vår första anhalt är en herrgårdsliknande byggnad, Palac Witoslaw, som tidigare tjänat som statlig skola, men som för tre år sedan köptes och renoverades av en veterinär, som utöver hotell och konferenser bedriver biodling. Allt går i biets tecken; från barpanelens intarsia till den klunsiga björnstatyn i parken. Sjön anas nedom de trevånings bikupor som står på parad i parken. Inomhus serveras honungsbrännvin och trerätters i vackra salar, samt massage av klatschmodell för 60 kronor.

Nästa morgon efter frukost väntar vi, som vi kommer att vänta varje dag: Allt är omhändertaget på denna ritt, hästarna leds fram sadlade och tränsade fram emot lunchtid, stallpersonalen hjälper en upp och trär till och med på stigbygeln. Det är "good service", säger Zet stolt, men de flesta av oss i gruppen lider. Uppvuxna som vi är i ett land där ridkulturen bygger på lika delar kel och sport - här ska vi bara komma och ta. Följden blir också att vi denna vecka nästan umgås mer med människor än med hästar.

Efter en dag längs mestadels skogsstigar kommer vi till jaktslottet Gola, byggt i slutet av 1700-talet med pampiga matsalar, målningar med jaktmotiv och ett stort vildsvinshuvud som välkomnar i entrén. Dörrmattan är fet nog att snubbla på. Högst upp tronar troférummet, med väggar tryfferade av olika horn. I konferensrummet intill finns öppen spis, de allra största hornen och ett gäng skinnfåtöljer för konjak och cigarr efter en lyckad jaktdag.

Här har adeln och därefter den kommunistiska överheten jagat genom åren. Vi gapar över slottsfaten och dricker medköpt taxfree-sprit i de mjuka skinnsofforna. Ändå är rummen relativt spartanska. På morgonen går strömmen och vattnet tar slut.

Efter en delvis regnig och ganska händelselös dag längs asfalterade vägar kommer vi fram till ett Riktigt Slott med torn, vallgrav och pampig entré. Slottet Rokosowo uppfördes 1850 ovanpå grunden till en renässansborg. Nu är det dunka-dunka i alla salar. Vi äter kycklingaladåb till Britney Spears. Dagen därpå får vi, efter visst tjat ("Det här är ett hotell, inget museum!") se oss om i biblioteket, salarna i rött och guld och de extravaganta sviterna.

Denna dag gör vi en galopp efter lunchpausen, annars är det skritt och trav. Fram mot eftermiddagen rider vi in i sovstaden Rydzyna; här glänser välputsade Mercor på villauppfarterna.

Slottet ligger i utkanten av samhället och är det största i hela Wielkopolska-regionen. Dess historia visar tydliga årsringar bakåt, men själv börjar jag känna mig ordentligt mätt på slott. Att bara leka överklass utan att ens få en chans att ta in - och ta ställning till - vilken historia som skapat dessa herresäten gör mig lätt illamående.

För historien finns ju där, hela tiden. Som på slottet i Rydzyna: Efter första världskriget var här folkskola, därefter Hitler Jugend-skola. 1945 sattes slottet i brand av ryssarna. Med början på 1970-talet har det återupprests ur 1400-talsruinerna. Intendenten guidar oss genom salarna; balsalen med sina stuckaturer och takmålningar, riddarsalen med tappra riddare i guldram och Kapellet, där den oturlige kan möta Vita Frun vid midnatt.

Denna dag blir den bästa riddagen. Vi börjar i ett fantastiskt och uppiggande skyfall, sedan rider vi in på de perfekta ridvägar prospektet talat om: mjuka sandspår mellan ljusa björkar, mossbelupna stigar i doftande sagoskog som ändar i ett ljushål och där! - öppnar sig plötsligt landskapet i ett stort och generöst leende. Här vill vi skritta, trava och galoppera mera och mera.