Också ombord på Polferries bilfärja "Ragulin" i Oxelösund är det polskt som gäller. Den som inte är förberedd på den specifiktpolska märkningen av herr- och damtoaletten med triangel respektive cirkel riskerar att gå fel redan på båten. Assietten medsmakfullt preparerad grovriven rödbeta, vitkål och morot som serveras som tillbehör till den goda och bastanta maten i matsalen återkommer vid nästan varje måltid på resan.
Att nordöstra Polen under sekler fram till krigsslutet 1945 till övervägande delen var en tysk region med tyska ortnamn och gatuskyltar märks inte alls.Utanför de stora hotellens receptioner behärskar folk i gemen bara några enstaka tyska glosor och ännu färre engelska, vilket kanresultera i oförutsägbara situationer för den som inte behärskar landets språk. Likaså är det spännande att välja från matsedeln som,utom på större restauranger, bara finns på polska. Det kan visa sig att den goda soppa man beställt "zuppa" är ett utmärkt och billigt
lunchalternativ) när man detaljstuderar en parlör visar sig vara gjord på komage, vilket får somliga, dock inte mig, att blekna.
Det är på det hela taget intressant att färdas här och det finns många goda skäl att resa hit. Polen ligger nära och det är lätt att ta sighit, inte minst till Gdansk med omnejd. Priserna är låga på mat, öl och bensin. Sist men viktigast: det finns mycket att se, upplevaoch förvånas över.
Staden Gdansk, till att börja med, en av Östersjöns märkvärdigaste städer som i år firar sitt 1000-årsjubileum. Gdansk är samma historiemättade gamla Hansastad som en äldre generation känner under namnet Danzig och det är många som slagits om herraväldethär. Till slut var det Preussen som tog kommandot och i Versaillefreden 1919 blev Danzig fristat under Nationernas Förbunds beskydd.
Det var vid Westerplatte längst ut i hamnen som de första skotten i andra världskriget föll. Tyska slagskeppet "Schleswig-Holstein"besköt den polska befästningen som höll stånd i en vecka. På platsen har rests ett anskrämligt nationalmonument mittemot Polferriesterminal. Inte mycket att se, men en båttur ditut från stadskärnan (knappt två timmar fram och åter) genom den påfallande tommahamnen är uppfriskande i soligt väder.
I maj 1945 blev Tredje rikets Danzig polska Gdansk, en stad i ruiner. 90 procent av stadskärnan och 60 procent av förorterna var utraderade.Några år därpå började återuppbyggnaden och den gamla Hansabebyggelsen rekonstruerades in i minsta detalj.
Går man längs paradgatan och flanörstråket ulica Dluga eller kryssar bland försäljarna av bärnstenssmycken på det angränsandetorget Dlugi Targ och tittar upp mot de utsirade Hansafasaderna rad på rad i dova pastellfärger är det till att börja med svårt att troannat än att de stått där i sekler. Men allt är fejkat, också Stadshuset (som inrymmer ett litet historiskt museum) från sent trettonhundratal i ena hörnet av torget
Lika anslående och burget, lite doftlöst insmickrande är kajpromenaden längs Motlawakanalen, ett turisstråk där många talar tyska,somliga amerikanska eller svenska. Viker man av på en av gatorna in i staden går det knappast att undgå att efter några kvarter stötapå den jättelika Mariakyrkan, enligt uppgift den största tegelkyrkan i världen, imponerande som huskropp men arkitektoniskt knappast ett mästerverk. Roligare är att ströva runt i den lilla saluhallen en bit bort och på blomstermarknaden bredvid, där gubbaroch gummor säljer purjolök, persilja och buketter med liljekonvaljer, pingstliljor och förgätmigej.
Centrala Gdansk är litet, och den som är någorlunda idog hinner se flertalet sevärdheter på en dag. Vardagslivet pågår på annat håll, inte minst mittemellan dehistoriska husen på stora öppna gårdar där tvätten hänger och barnen leker. På några ställen möter man Gdanskborna inuti minnesmärkena. Det gamla vapenhuset Arsenal inrymmer ett modernt snabbköp, Stora kvarnen (Wielky Mlyn) på samma gata, byggd på trettonhundratalet, har invärtes gjorts om till elegant köpgalleria.
Tio minuters promenad därifrån leder fram till den tillbommade huvudentrén till det nedlagda Gdanskvarvet (Stocznia Gdanska); det var i slutet av 80-talet som Lenin fick utgå ur namnet. Det som en gång var Solidaritets knutpunkt framstår som en avkrok. En storsvart rosett är fäst över den låsta grinden där också bilder av påven och Svarta madonnan satts upp. Ett rostfritt monument vanpryder platsen framför. Några sloknande buketter vid dess fot, en stängd kiosk med Solidaritetssuvenirer och på en bänk vid hyreskasernen bredvid fyra skinnskallar i samspråk. Men kanske är detta ett livligare ställe andra dagar än den då jag var där.
Värd ett besök är förorten Oliwa några kilometer norr om centrum. Inte i första hand för att Lech Walesa är bosatt här, inte heller för atthögtidlighålla freden i Oliwa 1660 mellan Sverige och Polen. Utan för katedralen, en ovanligt tilltalande kyrka som på ett lättsinnigtsätt lyckas smälta samman element av gotik, rennässans, barock och rokoko. Intill kyrkan finns en lummig park med dammar, litetvattenfall och palmhus där det är fullt av kringstrosande barnfamiljer en solig söndag.
Ytterligare en bit norrut ligger Gdansks drabantstäder Sopot och Gdynia. Gdynia byggdes upp i rask takt under 30-talet för att Polen skulle få en hamn när Danzig låg utanför landets kontroll och är helt renons på gamla minnesmärken, om man inte dit räknar de många bevarade funkishusen i stadskärnan. Sopot är en fin gammal badort vars främsta dragplåster är den långa träpiren rakt ut i bukten. Men vattnet lär vara förorenat så pass att den inbjudande långa sandstranden inte är tillrådlig att använda till annat än solbad.De badsugna gör i stället en båttur från Gdansktill den smala halvön Hel eller tar en buss till förorten Stogi bara ett par kilometerfrån stadskärnan med en familjevänligt inbjudande strand där vattnet påstås vara riskfritt.
Bara en kort bit utanför Gdanskområdet öppnar sig det gröna Polen, ett lantligt och fridfullt landskap. Vi färdas på småvägar med skog på ena sidan och sjö på den andra, under majskira lövvalv genom kilometerlånga alléer, längs kusten till oglamorösa fiskelägen, söderut in i byar och småstäder i Kasjubien. Ett par mil mil från Gdansk ser vi vår första stork som står och spejar i sitt bo på en telefonstolpenär vi far förbi på en liten avtagsväg från den stora Warzawaleden; det blir många fler storkar längre fram.
Då är vi på väg till Sztutowo, en dammig småstad intill kusten i vars utkant tyskarna 1939 började bygga koncentrationslägret Stutthof, vackert beläget i björkskogen. Det är inte alldeles lätt att hitta, skyltar som visar dit finns inte och ortsbefolkningen skakar på huvudet när vi försöker göra oss förstådda och pekar åt fel håll i tron att vi menar campingplatsen när vi talar om koncentrationslägret.
I juni 1944 byggdes anläggningen ut till ett förintelseläger. Fram till maj följande år då Röda armén anlände dödades 65.000. Dödsorsak: de fruktansvärda livsbetingelserna, avrättningar genom hängning, skjutning, fenolinjektioner, misshandel, tortyr och gasning. Gaskammaren och krematoriet finns kvar, och i den centrala delen av lägret står de bevarade eller återuppbyggda barackerna där verksamheten dokumenteras med fotografier och dokument på skärmar, i föremål och modeller. Det är i all sin vidrighet en mycket välordnad utställning som tyvärr förlorar i pedagogik genom att alla texter som vanligt uteslutande är på polska. Men det finns informativa guider på engelska och tyska i skjulet brevid parkeringsplatsen.
Inåt landet ligger ett annat tyskt minnesmärke som dock inte väcker lika starka känslor: den jättelika tegelborgen Malbork, mer kändsom Marienburg, Tyska ordens residens under 1300-talet och fram till 1457. Här vimlar det av skolklasser som springer runt överborggårdar och nedfällda vindbryggor. Antagligen får de ut mer av besöket än jag. Den riddarromantiska stämningen vill inte riktigtinfinna sig, kanske har det att göra med besöket nyss i Stutthof.
Guideböcker och broschyrer lockar med två medeltidsstäder längre österut, Elblag och Frombork. Bägge bombades sönder och samman 1945, fast i lillaFrombork står den mäktiga gotiska katedralen kvar oskadd. Elblag är en halvstor och halvmodern provinsstad där man kan flanerapå vardagliga affärsgator. Men det märkvärdiga med Elblag är uppbyggnaden av den gamla utplånade stadskärnan runt denrestaurerade katedralen. Här bygger man för fullt men förhåller sig friare än man gjorde i Gdansk, där de gamla husen kopierades i
detalj. Principen verkar riktig men resultatet är tveksamt i mina ögon, de lättpastischerande husen med postmodernistisk toucheförefaller vagt hållningslösa och inger inte förtroende.
Vad jag främst kommer att minnas från Elblag är annars en sen spökdiné i fina hotell Elzams restaurang. Inte så mycket för maten som för miljön, den ödsliga matsalen med skära väggar och tunga ljusgredelina gardiner för fönstren, ett glåmigt ljus från det högataket och en ung men tjock kypare bistert vaggande fram och åter mellan egendomligt spegelklädda pelare. Det var som att sitta i dekoren till en film av Marie-Louise Ekman.
Åt ostsydost går vägen så småningom in i Masurien, ett vidsträckt sjödistrikt med gott om vilt och fåglar i djupa skogar. I våtmarkerna finns ätbara grodor. Vi passerar distriktshuvudstaden Olsztyn och far vidare till den lilla turistorten Mikolaji intill Sniardwysjön
Nu är vi mitt inne i vad som före kriget var tyska Ostpreussen, något som främst märks genom alla turisbussarna med tyska pensionärer som tar sig hit för att uppleva barndomstrakterna. Men det inte bara nostalgitripper för det forna herrefolket som regionen erbjuder, utan också kanotpaket med inkvartering, segling, ångbåtsutfärder, ridning, skogsexkursioner och, inte minst, fågelskådning.
Vår utmätta tid tillåter inga vidlyftiga utflykter. Vi bestämmer oss för att åka runt den vidsträckta sjön där man längs norra stranden passerar en liten fågelsjö i vilken en av Europas största kolonier av svanar lär husera. Den smala vägen dit är så utomordentligt usel och knagglig att den är ett lidande att köra.
Efter en halvmil ser vi en svenskregistrerad bil parkerad invid vägkanten och kliver ur och hälsar på Ingrid och Sven Jarnbjer från Helsingborg som talar om att fågelsjön ligger precis här, dold av grönskan. Ingrid och Sven är ornitologiskt intresserade och är entusiastiska över vad Masurien har att erbjuda. Jag ger mig in på en stig i skogen, når fram till denlilla sjön, kliver upp i ett utkikstorn, lyckas inte se en enda fågel men hör hur det kacklar överallt i vassen. Vi kör vidare runt Sniardwy, i tolv mil ungefär, men ser just ingenting alls av sjön.
Däremot syns andra blanka sjöar med gula vassband runt, mycket grönska och mycket skog, och visst är det vackert men knappast märkvärdigare än det vackra man får syn på i svenska landskap. Det är bara att konstatera att ett besök i Masurien kräver mer tid ochhelst också speciella intressen. Men ingen av oss är fågelskådare, kanotist eller gammal ostpreussare. Vi drar tillbaka mot Gdansk.