- Jag tror faktiskt vi att får ge upp och vända tillbaks, säger jag till sonen David, 14 år, ute på fjällvandring för första gången i sitt liv.
- Men jag vill fortsätta till toppen. Det här är kul, svarar han.
Så jag tvingas köra den där "jag vet bättre för att jag är vuxen och har mer erfarenhet"-tonen och förklara riskerna med snabba väderomslag, ännu sämre väder, och att ta sig ner för ett tvärbrant berg i regndimma. Inte för att det här övertygar David, men han ger i varje fall med sig och vi vänder åter.
Då känns det lite snopet att det ut ur dimman kommer en polsk familj, mer klädd för söndagspromenad i skogen än för regniga bergstoppar. Mamma, pappa och en pojke i lågstadieåldern. Mamman tycks dock ha det jobbigt på de hala stenarna. Inte så konstigt kanske då hon bara har ett par tunna gymnastikskor på fötterna.
Polackerna älskar verkligen sina berg och inget barn är för ungt och ingen vuxen för gammal för att ge sig ut och vandra. Och när den enda riktiga bergskedjan - Tatrabergen - bara sträcker sig ett par mil på den polska sidan av gränsen mot Slovakien blir det ofta tämligen trångt ute i bergen, trots de många markerade vandringslederna.
Centrum för den polska vandringsturismen är Zakopane, drygt två timmars bussresa söder om världsarvsstaden Kraków. Zakopane är ett namn som många äldre svenskar fortfarande förknippar med VM i längdskidor 1962, då Assar Rönnlund, Sixten Jernberg och herrarnas stafettlag knep guld före norrmän, ryssar och finnar. Det finns både bra längdspår och fina slalombackar i bergen runt om staden, men sommarturismen är snäppet viktigare för regionen. Kanske beror det på att vandring, till skillnad från utförsåkning, är ett billigt semesternöje som dessutom inte kräver speciellt mycket förkunskaper, utan bara en skopa sunt förnuft och en stor dos ork.
Många av vandrarna och en hel del semestrare, som nöjer sig med att bara beskåda bergen på avstånd, rör sig ständigt upp eller ned för Zakopanes huvudstråk, gågatan Krupówki. Den sträcker sig från den södra utfarten av staden åt Kuznicehållet, varifrån kabinbanan tar en upp till Kasprowy Wierch på nästan 2.000 meters höjd, och dalstationen för bergbanan upp till toppen av den mer kulliknande höjden Gubalówka. Därifrån har man ett fint panorama över bergen. Är man lat kan man ta bergbanan ned igen. Annars finns lätta promenadvägar tillbaka till stan, eller möjlighet att åka med någon av sittliftarna som faktiskt inte bara körs vintertid.
Gågatan kantas av rustika polska restauranger, fik, hantverkstånd och rader av affärer specialiserade på utrustning för vandring, klättring och skidåkning. Där emellan mer vardagliga affärer för de många bofasta. Här bor knappt 30.000 personer.
Sedan finns det också åtskilliga små stånd ute på gatan som säljer vad vi först tror är vackra bakverk: olikformade, sirligt mönstrade gula cylindrar i olika storlekar. Men damerna bakom diskarna är för det mesta snabba med att bjuda på smakprov av traktens kulinariska specialitet nummer ett - oscypek - varvid sötsaksteorin snabbt självdör. Oscypek är nämligen en hållbar rökt ost, perfekt i en vandrarpackning om man tilltalas av röksmaken och den ibland ganska gummiliknande konsistensen. Komplettera med gott polskt bröd, en bit läcker korv, någon liter vatten och en chokladkaka som egenmuta när tröttheten sätter in. Matsäcken är fixad.
Vår första vandringsdag styr vi kosan mot det i särklass mest populära målet i bergen - den vackra fjällsjön Morskie Oko.
Vi blir inropade i en av de många minibussar som kör den halvtimmeslånga resan från stan till bilvägens ände nedanför sjön. Som alla andra transporter i Polen kostar resan nästan ingenting. Fyra kronor för cirka 15 kilometer svider inte direkt i plånboken.
Redan när vi kliver av anar vi vad som väntar. Vår proppfulla buss tömmer sin last vid en stor p-plats, full av bilar och bussar. En bit bort står kärrorna på rad - alla dragna av två stora starka hästar. Kuskarna, klädda i bergsbornas typiska filtkläder med broderier, organiserar snabbt femton personer per vagn och så bär det av upp för backen.
Det är nio kilometer kvar till sjön och en stigning på 400 meter - en inte oansenlig sträcka. Ändå är de som går hela vägen många gånger fler än de som valt att betala drygt 60 kronor för hästskjutsen. Och det är inte utan att det känns lite märkligt att rulla förbi barnfamiljer där treåringar pinnar på uppför medan mamma rullar barnvagn med en nyfödd i, grå åldringar i prydliga kavajer, och till och med en och annan som haltar uppför med käpp.
Men efter ett tag tänker vi mer på träsmaken i baken. Och även om vi kompenseras med en del vackra vyer, när den annars täta, höga granskogen öppnar sig, så blir den makliga farten till slut lite väl maklig. Många gående rör sig minst lika fort uppför som oss.
De sista två kilometrarna till sjön får dock alla gå och inte förrän precis när vi kommer fram till stranden ser vi det som lockar alla vandrare: i det klara vattnet speglar sig väggen av snöfläckade taggiga berg och molnen på himlen som ömsom släpper fram, ömsom skymmer solen. Topparna runt sjön, 1.400 meter över havet, drar i väg ytterligare tusen meter, nästan rakt upp. Här finns bland annat Polens högsta berg, Rusy, 2.499 meter, med en tvärbrant vandringsled ända till toppen. Där uppe finns Tatrabergens enda tillåtna gränspassage ute i terrängen mellan Polen och Slovakien, inklusive passkontrollanter med en minst sagt spektakulär arbetsplats.
Vi fortsätter runt Morskie Oko och tar oss upp ytterligare ett par hundra meter, över trädgränsen till en mindre fjällsjö. Därifrån ser vi hur leden slingrar sig upp på berget som ser skräckinjagande ut även nerifrån.
Dessutom har damen i turistbyrån sagt att snön på toppen gör en gränspassage mycket svår. Så vår plan att vandra mellan de två länderna - det finns gott om markerade leder som skulle göra detta möjligt om det bara var tillåtet - bara är att slå ur hågen.
Vi vandrar tillbaka ned till Morskie Oko och tittar på de många fjällfiskarna som lockas nära stranden av folk som slänger i bröd. Sedan tar en öl respektive läsk vid värdshuset.
Området runt Zakopane är fortfarande glesbefolkat. Betesmarkerna för kor och får klättrar mellan skogsdungarna på bergssidorna och överallt sticker toppiga höhässjor upp. De påminner lite om Påsköns berömda stenstoder där de står på prydliga rader. I skogarna finns både björn, varg och lo och i bergen gulliga alpmurmeldjur och på klippor balanserande gems. Chansen att få se något av av dessa djur är dock liten för den tillfälliga besökaren.
Bergsbönderna i trakten kallas górale. Männen går än i dag i sina traditionella gråvita kläder av filttyg med revär på byxorna, och hattar prydda med ett band av snäckor när något ska firas och till söndagsmässan i någon av de många kyrkorna. Många polacker går i kyrkan varje vecka och när vi passerar flera av dem på söndagsförmiddagen trängs byborna på träbänkar utanför - alla får inte plats där inne.
Området var länge bortom allfartsvägarna, svårframkomligt och fattigt. Det ledde till att många górale emigrerade till USA och fortfarande är det vanligt att resa över Atlanten ett par år för att tjäna pengar innan man fortsätter sitt liv i bergen.
Zakopanes utmärkta klimat uppmärksammades av polska läkare på 1870-talet och det började locka hit besökare från städerna, bland annat många tuberkulospatienter. Men den riktiga boomen för bergsturismen kom inte förrän med järnvägen 1899 som kraftigt förkortade restiderna.
I slutet av 1800-talet föddes också den så typiska Zakopane-arkitekturen, trähus med branta tak, många vinklar och vrår och mycken snickarglädje. Stilen utvecklades av Stanislaw Witkiewicz, en av de många intelektuella som sökte sig hit och som bland annat bidrog till att bevara och utveckla traktens rika musikliv.
En rad vackra trähus från den tiden finns bevarade och den dagen vi tvingats ge upp toppbestigningen på grund av regnet tar vi en tur till några av de mest berömda, som Willa Koliba, nu museum ägnat åt just arkitekturen. Muzeum Tatrzanskie är också värt ett besök, även om alla informationsskyltar tyvärr bara är på polska. Här finns gott om fotografier från 1860-talet och framåt och dessutom en fin reliefmodell av bergen, som många besökare hänger över för att kolla vandringsvägar.
Vi har valt att bo på vad som visar sig vara stans bästa hotell, Litwor, mitt på gågatan. Ett dubbelrum med balkong och bergsutsikt, stadig frukostbuffé och tillgång till inomhuspool och bastu går på 900 kronor natten. Hotellet visar sig dessutom ha en superb gourmetrestaurang där vi till mycket humana priser bland annat avnjuter frasiga potatispannkakor med forellrom och rökt lax, fasanfilé fylld med skogssvamp, grillade grönsaksspett och mäktig äppelkaka.
En rätt svettig tre kilometers promenad efter den stadiga frukosten tar oss till kabinbanan upp till Kasprowy Wierch. Vi får vänta i en och en halv timme medan kön sakta rör sig framåt. Till slut klämmer vi in oss i kabinen med tjugo andra och så bär det i väg högt över granarna och de vandrare som valt att gå hela vägen upp. Halvvägs blir det byte och sedan svävar vi ut över hisnande branta stup. Knappt en kvart senare är vi uppe på toppen.
På bergskammen västerut, tillika nationsgräns, slingrar sig stigen som med jämna mellanrum markerats av målade vita fyrkanter genombrutna av en röd rand. Några steg i Polen, några i Slovakien och så in i Polen igen.
- Polen och Slovakien är de länder som jag varit flest gånger i, konstaterar den vittberesta 14-åringen efter ett tags vandrande och innan dagen är slut gissar vi att vi korsat gränsen mer än hundra gånger.
På sydsluttningarna tar sig dvärgtall ända upp till toppkammen och vi ser allt från gullviva och maskros till typiska fjällblommor och späda örter. Förvånansvärt många av växterna känner vi igen från hemmavid.
När det blir extra brant och svårframkomligt får man ta det försiktigt och jag tvingas från och till förmana sonen att ta det lugnare. Men ofta är vandringsleden väldigt välbyggd och i och med att solen skiner förblir stenarna torra och ger bra fäste, utom där det rasat ner löst grus.
Efter flera timmar passerar vi under toppen på Kondracka Kopa och kommer sedan ner i en sadel mellan den toppen och dagens mål - Giewont. Det berget reser sig näst intill rakt ovanför Zakopanes västra förorter - tusen meter utan några avsatser.
Vi människor gillar ju att kontrollera och besegra naturen och det arton meter höga korset på toppen är väl ett uttryck för detta. Korset syns milsvida omkring och lockar horder av vandrare - nunnor i full mundering, tjejer i hotpants och flipflops på fötterna, svettiga män med ölmage utan t-shirt och herrar i manchesterkavaj.
Att ha bra vandrarkängor på fötterna är snarare undantag än regel och det förvånar faktiskt. För de sista hundra meterna till toppen är rejält branta och har enkelriktade vägar upp respektive ned, båda försedda med rejäla kedjor att greppa tag i där passagerna är som mest riskfyllda. Köerna blir ibland långa eftersom alla får anpassa farten efter de som är räddast för höjden och sämst utrustade för berget.
Runt korset högst upp trängs över hundra personer. Vi njuter av utsikten i solen, äter jordnötter och dricker vatten och ljummen läsk. Långt där nere ligger Zakopane, nu är det bara några timmar ned - på ojämna stentrappor ned för gräsklädda berg och så småningom genom tät skog längs porlande bäckar. Oj vad det ska sitta fint med ett svalt polskt fatöl sedan. I värmen, tusen meter längre ned.