Warszawa finns. Det kanske låter självklart, men raka motsatsen vore mer sannolik. När de tyska trupperna marscherade ut ur staden 1944 lämnade de en grushög efter sig. Och en befolkning som decimerats med två tredjedelar.
Detta var straffet för invånarnas sista heroiska uppror. Inför den tyska riksdagen kunde Hitler konstatera att Warszawa hädanefter bara var ett namn på kartan. Inget mer. Nu kan man vandra längs ändlösa boulevarder och blicka upp mot grå massiva funkiskåkar och nybyggda skyskrapor.
Och över alltihopa tronar Stalins gåva till det polska folket Kulturpalatset. Likt en ofantlig spettekaka sträcker sig detta smaklöshetens monument självsäkert mot himlarna. Man kan inte låta bli att imponeras. Allra mest förstås av Gamla stan.
Efter en halvtimmes vandring längs kullerstensgatorna i detta sällsamma och högst levande friluftsmuseum, kommer jag plötsligt på mig själv med att jag går med munnen vidöppen. Hur länge har den varit det? Sten för sten, gata för gata, hus för hus har 1600-talsstaden återskapats. In i minsta detalj. Till och med de sirliga fasadmålningarna är på plats.
Det enda som avslöjar att detta är något annat än vad det ser ut att vara är de alltför räta vinklarna. Och byggåren som står angivna här och var på fasaderna: 1953, 1956, 1958.
De allra vackraste husen och den mest imponerande vyn möter man vid gamla torget. Om jag inte visste bättre skulle jag faktiskt kunna svära på att det är äldre än Rynektorget i Krakow, som jag besökt dagen innan.
Och fortfarande tycks restaurationen pågå. Vid vallgraven som avgränsar Gamla stan från Nya stan ställs ett medeltida utsiktstorn i ordning. I Nya stan, som ursprungligen inte var särskilt mycket nyare än den gamla, är tidskänslan ännu starkare. Hit har varken souvenirförsäljarna eller turistströmmarna hittat.
Här ligger bland annat det återuppbyggda dominikanklostret, det största i Polen. Under upproret bombades det sönder och samman av Luftwaffe, eftersom det då tjänade som fältsjukhus åt motståndsmännen. Men det finns också ett Warszawa som aldrig kommer att byggas upp igen: det judiska. Innan kriget bodde här 380.000 judar, en tredjedel av hela befolkningen. Nu finns bara några tusen kvar.
Vid ett monument som hedrar kämparna i gettoupproret 1943 möter jag den pensionerade historieläraren Binjamin Kaznelson och hans son Isaac. För några dagar har de återvänt till det gamla landet från kibbutzen i Israel.
Strax före kriget flyttade Binjamins far till dåvarande Palestina. Det blev hans räddning. Resten av släkten har aldrig hörts av igen. Vi slår följe till den judiska begravningsplatsen, enligt Binjamin det enda ställe som vittnar om att hans folk en gång levat här i stan.
Och visst finns de där. Sten efter sten talar om för oss att det funnits ett helt vanligt liv - och en helt vanlig död - för judar också i Warszawa. Men avsaknaden av blommor och ljus på gravarna talar också om att ingen finns kvar som kan hedra de döda.
Bara skogen av lönn, björk och sly som långsamt är på väg att sluka också detta sista minne.