Ni kanske har ätit lunch i Seixal på Madeira. Minibussarna står i rader och väntar på turister och pampar. Lunchen kostar lika mycket som veckolönen för hantlangaren vid bygget tvärs över gatan.
Det måste man stanna ett dygn för att få veta. Till Seixal på Madeiras nordkust kommer linjebussen två gånger om dagen. Jag anlände på eftermiddagen i ösregn. Hotell Brisa Mar - Havsbrisen - låg inpiskat långt nere vid hamnen där vågorna slår volter mot svarta lavaklippor och en pir som skyddar ett halvdussin små blårödvita fiskebåtar.
Inte en människa rörde sig. Det var kallt och rått. När regnet upphörde gick jag ut. Mötte två karlar i hamnen. Fiskare? Nej, journalister vid lokala teven.
- Vi bevakar Socialistpartiets kongress i Porto Moniz åtta kilometer bort och har tagit en paus.
- Vad är den stora frågan?
- Att vinna valet.
På Maderia har socialdemokraterna sextio procent av rösterna, socialisterna trettio och den kristdemokratiska högern tio. Ändå ger ön ett storborgerligt och bondestarkt intryck. Men de flesta vinodlare har bara en hektar mark som de odlar med handredskap. Just från Seixal kommer den druva som ger det torraste Madeiravinet - Sercial.
I ett svåröverskådligt gytter av små hus satt en ensam gumma stilla i en koja. En annan tvättade på gatan i ett bykfat. Bland husen låg inklämda små prunkande trädgårdar. En vit hund med stora svarta prickar linkade förbi. Byggnadsarbetare bar plank och cement till ett bygge mitt i byn.
Vid landsvägen, högt ovan hamnen, var kyrkan tillbommad. I det angränsande dagcentret, Centro Paroquial Seixal, sysslade några gamlingar med träslöjd. Klockan sju skulle ungdomen träna karate.
Två karlar i grova kläder med hackar och spadar kom med raska steg över landsvägen och klev in på en bar. Det stod 109 flaskor på hyllorna. Ett glas öl kostade fem kronor.
I den oansenliga köttaffären, eller köttskjulet, fanns ett dussin stekar i en disk. Men ingen innanför disken.
Jag sökte ett centrum men det fanns inget. Här var det var plats för sig. Byns minsta butik var också den mest välförsedda. Inuti, utanför och ovanpå fanns allt från färg till sopkvastar, leksaker, tv-antenner, apparater och kassettband. Ägaren stod på andra sidan vägen och pratade med en annan karl.
- Vad kostar bykkaret?
- Elva tusen escudos.
Fem hundra kronor.
- Vad väger det?
- Åttio kilo.
För tungt att ta med sig till Sverige. Tro dock inte det var antikt. Karet var nytt, komplett med tvättbräda och eldstad.
På fina restaurang Aquaria berättade ägarinnan att hon bott i London men återvänt för att hålla krog. Även hon hade 109 flaskor på hyllorna. Brännvinet aguardente dricks på morgonen av fiskare och bönder. Rödvinet från trakten dricks också på morgonen men också mitt på dagen och kvällen och natten och i stora mängder.
Vad vi kallar Madeiravin dricks bara vid fester. Aldrig på begravningar?
- På begravningar! utbrast hon. Då skulle dom tro man var tokig. Här går alla hem till sig efter begravningen.
Nästa hak hade förutom 109 sorter en avdelning för livsmedel. Jag köpte ett äpple och hälsade på några fiskargubbar. Ingen gick ut på havet i det här vädret.
- Badar ni i havet?
- Ja, när det är lugnt. Då badar vi överallt.
Nästa bar hade en teve i taket som visade en såpa med kvinnor i rosa klänningar och män i ljusblå skjortor.
Det mörknade. En sned liten hund kom lufsande och försökte bita mig i benet. När det inte lyckades bet han sig fast i mitt paraply. En gubbe som plockade rovor ur sin skåpbil gav hunden en straffspark. En doft av kolbrand vindlade mellan husen.
Nästa kafé hade sina 109 flaskor samt neonljus, tombackar, elspisar, kylskåp, barnvagnar, kassetter till salu. Och en plastomspunnen festkorg med whisky, konjak och choklad.
En gubbe i ett hörn rökte, hostade och drack "tonica" - det mörka ölet som påminner om "mild" i gamla England och S:t Eriks Lager med blå etiketten i gamla Stockholm.
I nästa kyffe sköttes ruljansen av en tjej och hennes mamma. De visade stolt sitt vinlager i källaren och bjöd på aguardente - starkt som attan och bra för halsen, sa mamman. Hon ställde också fram lokalvin. Ta bara, det kostar ingenting.
- Jobbarna kommer sju på morgonen och dricker aguardente. Men inte i morgon för då är det helg.
I nästa hus låg en fin restaurang där en liten servitris bar omkring bröd och soppa till tystlåtna engelsmän och italienare i smakfulla fritidskläder och hyrbil.
Nere på hotell Brisa Mar åt små satta herrar middag i ett hörn. Grabbar spelade fotbollsspel. Vid tio var det tyst. Vinden ven, havet slog. Enstaka strålkastare for fram på den vindlande vägen längs bergssidan.
Sju på morgonen var det kolsvart ute. Regnet öste ner. Inte en fiskare i hamnen. Båtarna låg kvar. Klockan halv åtta passerade den skramlande bussen.
I matsalen satt tysta turister och åt frukost. Jag gick ut och stötte ihop med några barn som visade mig in i ett hus. Mamman hälsade. Smått och prydligt. Andra barn anslöt sig. Snart hade jag alla barnen med mig. Vi travade i regnet till försäkringskassan. Den var stängd. Barnen stod kvar och ropade.
Utanför byn mötte jag karlar med stora knippen på ryggen och en svag doft av höst, ungefär som i en koloniträdgård. Från vingårdarna på den branta slänten ner mot havet kom knipsljud och hugg och slog små hål i ljuden från havet, trafiken och porlet från bergen.
Vid elva kom fiskbilen med högtalare och en skrällande, melankolisk melodi. Klockan tolv kom fruktbilen med sitt budskap i högtalaren. En lastbil passerade med vinkande barn på flaket.
På bänken vid vägskälet satt en gammal man med den tjocka stickade mössa som är så karakteristisk på Madeira. Bredvid honom på muren stod skrivet PSD, socialdemokratiska partiet.
- Men jag röstar på socialisterna, sa han bestämt.
Längre bort höll en av byns välbärgade vinodlare och dennes brorson på med att rengöra ett vinfat, rymmande 640 liter. En kladdig målare cyklade förbi med mobiltelefon och cigg i mungipan. I den minsta och mörkaste butiken kostade en kaffe garott (med mjölk) tre kronor. En tuggummituggande flicka i tolvårsåldern tittade på. Hon förstod inte ett ord engelska.
Desto bättre engelska talade en 23-årig hantlangare vid hygget mitt i byn. Han tjänade trettio engelska pund i veckan. Betydligt sämre än det ordinarie jobbet som diskare vid Leicester Square i London med 130 pund i veckan.
- Men jag har mamma och syster här. Jag kommer hit då och då och sliter ett par månader på bygget även om det är kärvt, förklarade han.
Vid halv två var lunchklirret i full gång på hotell Brisa Mar. Tre rätter med vin, kaffe och likör för hantlangarens veckolön. Jag hämtade väskan och gick uppför den långa backen till landsvägen. Flera små minibussar väntade på turister. På taket till butiken som säljer allt stod ägaren och langade ner långa rör på ett lastbilsflak.
En bil med rusande motor och skrikande däck visade sig vara ambulansen med blåljus men ingen sirén.
På restaurang Aquario satt en högborgerlig syjunta och hävde upp höga skratt ju mer vin som dracks. Sedan stegade damerna skrattande ut till sin väntande minibuss.
Tuppen gol. Hönorna kacklade. Strax efter halv tre kom bussen. Den stannade inte. Först då jag rusat ut i gatan och vinkat bromsade den in. Och fortsatte sedan i hög fart mot San Vicente på den kurviga hårnålsvägen.