Ute på 25 april-bron över floden Tejo har vi knappast tid att titta på utsikten ner mot Lissabon. De sex filerna är fullpackade och det går undan. Det enda vi hinner kasta ett öga på när vi närmar oss andra flodstranden är Christo Rei-statyn på sin 80 meter höga sockel och med de utsträckta armarna vakande över oss här nere. Vårt mål är världsarvsstaden Èvora, 15 mil rakt öster om Lissabon.
Ringmuren påminner om Visbys, och innanför den hittar man en förnämlig, välproportionerad arkitektur. Likt Gamla stan i Stockholm är stilen enhetlig - här dock mest med trevåningshus. Alla hus har balkonger med utsirat smidesjärn, färgerna är vitt och gult.
På 1500-talet var Èvora landets viktigaste stad. Universitetet stärkte denna kulturellt starka epok. När sedan all akademisk verksamhet i mitten av 1700-talet flyttade norrut till Coimbra blev Èvora bara en provinshuvudstad. Det tog över 200 år för universitet att öppna igen, 1978. Nu läser 7 000 studenter här i månghundraåriga salar.
VI TITTAR PÅ DIANATEMPLET ända från Romimperiets dagar och beundrar utsikten åt alla vädersträck. Èvora ligger perfekt placerad på en hög kulle med den platta slätten nedanför. Vi tar också en promenad till det rätt så oansenliga palats som sjöfararen Vasco da Gama fick i gåva när han funnit sjövägen till Indien. Det byggdes av kung Manuel I, mannen som på 1500-talet gav namn åt den i Portugal typiska manuelinska arkitekturen. Fönsterbågar och kolonner pryddes med svällande tropiska frukter, ankare och sjöstjärnor.
Runt om Èvora breder det stora slättlandet ut sig med mörka korkekar och gröngråa olivträd mot den röda jorden. Planícies täcker nästan en tredjedel av Portugals yta. Vi lämnar IP2, huvudvägen söderut, stannar bilen och travar rätt ut i en åker. Under en ek sätter vi oss med vår matsäck. Det är svårt att, under vilostunden som följer, låta bli att tänka på tjuren Ferdinand, han som varje julafton sitter under sin korkek och bara luktar på blommorna . . .
Ju längre söderut vi kommer desto vanligare blir citron- och apelsinlundarna. Lika vanliga som våra äppelträd är de röda och gula frukterna i privata trädgårdar. I Algarve tar vi av till Europas sydvästligaste udde. Pousadan i Sagres får bli vårt nattkvarter.
Att bo på pousada är något särskilt som verkligen kan rekommenderas. De ägs av staten och ligger alltid i natursköna omgivningar samtidigt som de ofta har ett speciellt kulturhistoriskt värde. I hela landet finns 62 pousador.
På återresan norrut stannar vi vid en av de milsvida sandstränderna och badar i en lagun. Längs hela kustlinjen syns surfarna i sina våtdräkter, liksom fiskarna med sina långa spön. Antingen står de direkt på sanden eller högst upp på någon klippa med 30 meter långa revar. Och en tidig morgon när det är ebb får vi se skaldjursplockarna i farten på de frilagda stenblocken.
FISK OCH SKALDJUR är vår uteslutande meny på matbordet - vad annars! Vi prövar allt. Från tamboril - ett utmärkt mellanting mellan risotto och gryta innehållande vit fisk, musslor och räkor - till halstrade sardiner och en ganska äcklig räkgröt med uppblött bröd som bas. Gröna oliver, bröd och sardinpasta dukas alltid fram på ett portugisiskt restaurangbord.
Ända sedan Algarve har vi inte lämnat kusten. En timme väster om Lissabon ligger förr berömda badorter och fiskelägen som Cascais och casinometropolen Estoril. Men numera har de vuxit ihop och förlorat det mesta av sin charm. Bilavgaserna står inte Lissabon långt efter.
Nej, man måste ännu en bit ut för att hitta lugnet och skönheten. Till Sintra. Poeter och författare har i århundraden besjungit denna prunkande oas. Egentligen är Sintra, upptaget på världsarvslistan 1995, ett helt landskap som dräller av både kungliga och privata palats. Palácio National da Pena framträder med sin romantiska 1800-talssiluett högst uppe på en bergskam. Här finns ett museum och en vacker park, och hit bjuds statsöverhuvuden på besök.
I själva samhället Sintra märks busslasterna med turister. Porslin och kakel säljs i trappgränderna, hästdroskorna kör sina rundturer. Alla kommer för att på nära håll se det kungliga sommarslottet med sina två lustiga, trattformade skorstenar. Och för att vandra i de anlagda parkerna där den ogenomträngligt täta grönskan skapar skuggiga rum. Dimman, närheten till havet och nordvindarna har just här gett upphov till ett subtropiskt klimat där ovanligt många sorters träd och växter trivs. Vi tar en tur upp i bergen och varningstutar i hårnålskurvorna. Mjuk mossa och ormbunkar täcker höga murar på båda sidor om vägen. Vi känner oss i skymningen som förflyttade till en medeltida sagoskog där kungen och hans följe när som helst kan dyka upp med sina hästspann.
Évora och Sintra är två av Portugals åtta världsarv.