Madeira är en vulkanklippa med vatten strömmande från sluttningar och bergssidor. Därav dess frodiga växtlighet, dess medelvarma fukt, dess rika vinodlingar. Och inte minst dess levador.
Levador är smala smäckra vattenrännor som har dragits och byggts (ofta med slavars arbete) utmed slänter och sluttningar så länge någon människa har bott på Madeira.
Längs dessa levador går det alltid en liten mur. Den ska hålla vattenrännan på plats men också tjäna som plattform för rännpersonalen. Sedermera också för turister och vandrare.
Levadorna erbjuder den mest behagsjuke ett lystmäte av bekväm promenad i prunkande natur. Vill man klänga i berg, hänga i hacka, hoppa över stup och bestiga toppar finns det sådant också. Men framför allt finns de vänliga nästan vågräta vandringslederna som lutar svagt nedåt enligt rörledningsprincipen. Om man nu inte väljer att gå nedifrån och upp, förstås.
Källvattnen brukar hålla åtta grader. Utblandat med det ymniga regnvattnet är det ofta något varmare. Om man önskar ta ett dopp är det mycket grunt. Man riskerar att krocka med öringar som leker i virvlarna.
Ibland sitter en svart getabock i gräset.
Man kan vandra på egen hand eller i grupp. Med taxi eller buss kommer man till utgångspunkten, i detta fall Ribeiro Frio på 800 meters höjd. Där följer man den porlande levadan ner genom gröna lövsalar. Stigen är täckt av gula löv över hårda rotvindor och stenknotor. Vi passerar blåbärsplantor och liljekonvaljesnår höga som träd, azaleor och massor med växter man trodde bara trivdes i kruka.
Ibland befinner man sig bland hortensiahäckar för att nästa i ögonblick betrakta ett björnbärssnår. Stigen eller muren löper mjukt längs den porlande levadan, friskt och behagligt, varken för varmt eller för kallt, bara man har vandringsskor och inte för mycket kläder.
Man tittar ner i ett stup på trettio eller fyrtio meter och undrar hur bårbärarna tar sig fram när någon tar ett snedsteg och faller.
Ibland är det mycket smalt mellan klippblocken. Ibland får man balansera på hala stenar. Ibland har man en kalldusch över sig. Ibland strålar solen in bland lövverket. Ofta öppnar sig landskapet för en hänförande utsikt över vida, grönskande dalar.
Om det beror på vattenporlet är svårt att säga men behovet av toalett blir snart akut utan egentlig anledning. Då inser man att man har bäcken på ena sidan och stupet på den andra. Samt andra vandrare som kommer från båda hållen då man minst anar det.
Det finns en toalett vid Levadavaktarens stuga men då har man vandrat i två och en halv timme och dessutom är den stängd för dagen.
Efter drygt tre timmar kommer vi fram till en väg och en liten servering där man får öl, kaffe och konjak och madeiravin förstås och te och choklad och vatten.
Ingen är utpumpad men det känns ändå i kroppen som har fått vidkännas ständiga stötar i vindlingar och balanshållning.
Gå vilse gör man inte om man följer levadan. Den fortsätter själv i sin lugna bana ner till någon reservoar där den sprids till vinodlare och andra i trakten.