Där finns charterproffsen som vet att var man än befinner sig så måste man sätta väckarklockan på ringning tidigt för att gå ned till hotellpoolen och markera en solstol annars blir man utan. Sedan sover de en stund till, äter frukost på balkongen, smörjer in sina kroppar med solskydd och lägger sig i solen. Avbrott görs för lunch, middag och en kvällssväng på bargatan. En del gör dagsutflykter till närmsta strand medan andra ratar stränderna helt.
Det är synd, för Algarvekusten och även Albufeira har mycket att erbjuda av såväl god mat, nöjesliv, hantverk, historia och geografi.
Av kuststräckans 23 mil består 15 mil av ett 160-tal större och mindre stränder. Om man hyr bil och håller utkik efter vägskyltar som innehåller ordet praia (strand) så kommer man rätt. Det finns massor av mindre avfartsvägar. Praia de Rochas vid Portimão är ofta avbildad på vykort, men vill man hitta lite mer folktomma alternativ så kan man bege sig till västkusten alternativt till östra Algarve alldeles intill spanska gränsen.
På östra sidan, mot Spanien, är kusten låg med långa stränder och våtmarker. Västra sidan är mer klippig och utsatt för vind. Stränderna vid staden Lagos är perfekta för barnfamiljer, med undantag för att det kan bli varmt eftersom de skuggande klipporna saknas. Annars är de flesta kuststränderna omgivna av klippor men det finns ofta trappor ned till stränderna som gör dem relativt lättillgängliga för bad, vattensporter och dykning.
Vattnet från Atlanten känns svalkande, nästan kallt även under högsommaren. Den svala brisen under de soliga dagarna på stranden är skön men det är lätt att bränna sig.
Sanden är av den mjuka, finkorniga sorten som är så härlig att sila tårna igenom, men som man ofrivilligt får med till sängen i hotellrummet. Klipporna vid de populäraste stränderna är ockrafärgade och har ofta små skyddande inbuktningar och ibland grottor där man kan söka skugga.
Kusten erbjuder också 22 golfbanor, mysiga små byar och städer, borgar, slott och även naturskyddade områden som exempelvis Ria Formosa utanför Faro och bergsmassiv som Monchique som bidrar till kustens varma, behagliga klimat även under vinterhalvåret.
Algarvekusten har en brokig historia med romerska bosättningar, kända sjöfarare och handelsmän och slavhandel.
I dag arbetar cirka 70 procent av befolkningen inom servicesektorn och då framför allt med turism. Antal övernattningar är cirka 13 miljoner årligen.
Men Algarve har en särprägel från resten av Portugal. Det var den del av landet som låg under moriskt styre längst tid, under 550 år fram till mitten av 1200-talet.
Morerna, araber och berber från Nordafrika som enats under islam, gav kustprovinsen namnet Al-Gharb landet i väster och provinsen var betydelsefull i det moriska riket.
Men många byggnader raserades år 1755 när Europas kraftigaste jordskalv, som mätte 9,2 på Richterskalan, hade sitt epicentrum utanför Algarves kust. Städer som Lagos, Faro och Tavira ödelades under tre skalv och efterföljande stormar. Det gör att de gamla stadskärnornas bebyggelse inte är så gammal som den kan se ut, men alla historiska byggnader är inte förstörda.
Den moriska sandstensborgen i Silves är ett exempel. Där har legoborgarna sin förlaga. Arvet från morerna lever fortfarande kvar i Algarve trots att de följts av såväl västgoter, spanjorer, fransmän och engelsmän under århundradena.
Överallt på hustaken finns de smala skorstenarna med varierande, vackra genombrutna mönster.
Vissa ser enklare ut som små lakanstäckta spöken med stora ögon, andra är av mer prålig karaktär. Bruket av koriander, kummin och mynta i matlagningen och även det populära kokkärlet cataplana, som ser ut som två hopsatta pannor i koppar och som oftast fylls med havets läckerheter och grönsaker i tomatsås, anses ha moriskt ursprung. Den starka kafékulturen och de söta bakverken brukar också hänvisas till morerna.
Eftersom Albufeira ligger så strategiskt placerat nästan på mitten av kustremsan så är det lätt att göra bilutflykter och nå varierande utflyktsmål under en och samma dag.
Det går också bussar längst kusten och tåg från Lagos i sydvästra delen av Algarve till Vila Real de Santo António vid spanska kusten i öst.
De större vägarna i Algarve är bra och det finns även motorväg, men ovana bilförare blir nog lätt förskräckta över portugisernas höga hastigheter. I mitten av 1990-talet klassades huvudvägen 125:an som den näst farligaste vägen i Europa, men en hel del har gjort sedan dess för att öka trafiksäkerheten. Så låt er inte avskräckas från att köra bil, var bara vaksamma.
Att se romerska ruiner, gå på marknad, besöka vackra kyrkor med kakelmålningar, se hantverkare i aktion, gå på fik, promenera i slottsträdgård, strosa i gränder, och avsluta med en god fiskemiddag under en och samma dag gör man med lätthet. Totalt handlar det bara om körsträckor på 1015 mil.
Vi startar en tidig lördagsmorgon och tar oss ett par mil österut från Albufeira till marknaden i Loulé. På marknaden står äldre damer och herrar såväl runt det lökkupolsförsedda rosa marknadshuset som inuti. De säljer allt från glacerat lergods med stora solrosor för en billig penning till flätade väskor, fårskinnstofflor och tyg. Men självklart även kött, honung, bönor, frukt, grönsaker och fisk i massor och queijo, en mild inhemsk getost som bör avsmakas.
Väl ute igen beger vi oss ned i gränderna för att se kopparslagarna, men hettan är enorm och hantverkarna har lagt ned arbetet för dagen. I det lilla kapellet, Nossa Senhora da Conceicão, med bångliga trätiljor täckta av mattor, väggar dekorerade med vackra gyllene träskulpturer och handmålat blåvitt kakel finner vi svalka och en stunds ro efter det surriga sorlet på marknaden.
Ett par mil bort ligger de romerska ruinerna Milreu alldeles utanför Estoi. Romarna befann sig i Algarve under drygt 700 år fram till tidigt 400-tal e. Kr. Bland ruinerna av lantgården och den senare romerska villan hittar vi några vackra mosaiker med fiskmönster. Men resten av fynden finns på det arkeologiska museet, Infante Dom Henrique, i Faro och på Lagos Museu Regional.
I den lilla sömniga orten Estoi vandrar vi omkring en stund innan vi går in i det rosa rokokoslottets trädgård. Slottet får vi inte gå in i. Det ser övergivet ut bakom låsta järngrindar och taggtråd. Men trädgården är vacker med fontäner med statyer av lättklädda damer, guldfiskar, hibiskusträd, vackra balustrader, kakel med romantiska motiv. Under huvudtrappan, lite gömd, finns även en kopia av den italienska skulptören Canovas staty De tre gracerna omgärdad av snäckor och mosaik.
Utsikten mot havet är ljuvlig och träden ger svalka när man sjunker ned på stenbänkarna i trädgården. Ett brudpar som ska gifta sig i kyrkan på torget ska fotograferas i trädgården vid en brunn, men fotografen blir inte nöjd och en stund senare stöter vi på ekipaget igen, en knapp mil österut i Algarves viktigaste fiskestad Olhão.
Tidigt på morgonen är här full kommers med fiskemarknad, men så här på eftermiddagen vilar lugnet över Olhão. Vi möter en fiskare med en skottkärra fylld av musslor nere vid fiskebåtarna som han ska sälja och några fiskare som bjuder ut grillad bläckfisk.
På bakgatorna i byn finns vackra kullerstenslagda gator, utsirade smidesbalkonger och hus med allehanda färger. Vi passerar ett fönster där en grupp kvinnor sitter som trollbundna och lyssnar på en kvinna som lidelsefullt sjunger fadosånger till sitt gitarrackompanjemang. Hon sjunger vidare när vi stannar till utanför fönstret, men efter att sången klingat ut skrattar hon lite förläget och vi vandrar vidare.
Hungern gör sig påmind och fisk och skaldjur kan man visserligen få överallt längst Algarvekusten men man bör inte missa tillfället att äta det i Olhão där havets läckerheter är både färska och prisvärda. Så vi återgår till huvudgatan Avenida 5 de Outubro och slår oss ned på restaurang Kinkas. Vi beställer en skaldjurscataplana med krabba, havskräftor, musslor och räkor med lök, tomat och paprika kryddad med färsk koriander och vitlök. Det smakar ljuvligt. Maten, som ska, räcka till två kostar 190 kronor och skulle utan problem räcka till fyra personer.
Vi får stora förkläden på oss och duken ser ut som ett slagfält efter att vi ätit klart. Men restaurangägaren är mest bekymrad över att vi druckit vatten och inte portugisiskt vino verde till maten så han sätter fram en flaska när han ska fotografera oss.
Det är skymning och efter en bilfärd på cirka sex mil är vi tillbaka på hotellet i Albufeira trötta men belåtna.
Följande dag kör vi några mil snett inåt landet, västerut från Albufeira, till den moriska borgen i Silves. Vägen dit är ganska dålig men bedövande vacker med fikon- och citronträd och stora buskar fyllda med lila och blå blommor. Strax före Silves öppnar landskapet upp sig och den röda borgen tornar upp sig i fjärran.
Den ser ut som en äkta riddarborg, med sina taggiga torn, belägen på stadens högsta punkt. På en utsiktsplats längre fram längst vägen kan vi beskåda den vackra vyn med de blåaktiga bergen i bakgrunden av borgen och vindlande små vägar.
Silves erövrades av Abd-al Aziz år 713 e. Kr. och var under islamiskt styre till mitten av 1200-talet, med ett kort avbrott på två år i slutet av 1100-talet då kristna återtog staden.
Innanför borgens höga murar kan man promenera och blicka ut över landskapet. Vyn skiftar hela tiden. Trappstegen mellan tornen är nötta av alla fötter som vandrat innanför murarna genom århundradena. På marken innanför murarna finns inga rum och väggar. Där växer i dag stora träd och blommande buskar med rosa nerium som i en park.
Efter Silves ger vi oss upp i Monchiquebergen. Vårt första mål är Caldas de Monchique, en gammal kurort som användes redan av romarna. Det är den enda privatägda spa-anläggningen som fortfarande är öppen för allmänheten i Monchiquebergen.
Vi får veta av kvinnan i receptionen på anläggningen att det finns två gamla kurorter som man kan vandra till. Den ena heter Fornalha och är övergiven men vacker, enligt kvinnan, den andra är Malhada Quente, men den använder fortfarande lokalbefolkningen ibland.
Kurorten Caldas de Monchique hade också kunnat ligga öde. 1997 översvämmandes hela området inklusive fabriken där Algarves vanligaste källvatten tappas. Allt förstördes invändigt av vattenmassorna, såväl spa-anläggning som de vackra gamla villorna på kurorten. Men efter två år var anläggningen renoverad. Nu är den öppen året om för allehanda termiska bad och behandlingar och inte bara på sommaren som tidigare.
Det finns såväl restaurang, kafé och hantverksbodar på området, men på vägen upp till kärlekskällan med sitt porlande vatten sitter portugisiska familjer vid stora utsatta stenblock och stubbar som fungerar som stolar och bord och spisar sin helgpicknick omgivna av porlande vatten, hortensior och stora lönnar. Vi tittar avundsjukt och önskar att vi varit lika kloka.
Efter en vindlande färd upp till den högsta bergstoppen Fóia på 902 meter, beger vi oss vidare till Sagres och udden Kap S:t Vincent, så långt sydväst man kan komma på den europeiska kontinenten. Där tror man att prinsen Henrik Sjöfararen hade sin navigationsskola på 1400-talet.
I navigationsskolan samlades vetenskapsmän och sjöfartsexpertis från hela Europa och sedan prövades teorierna i praktiken med de portugisiska karavellerna som åkte på upptäcktsfärd över världen från Sagres och hamnstaden Lagos några mil längre österut på kusten. Efter Henrik Sjöfararens död rundades Godahoppsudden och 1497 fann Vasco da Gama sjövägen till Indien och handeln med kryddor kunde börja. Pedro Àlvares Cabral landsteg år 1500 i Brasilien och i mitten av 1500-talet kom man till Japan.
På udden är klipporna farligt branta och det blåser kraftigt. Vegetationen är karg med ljungliknande små buskar och sten. Det liknar nästan ett vulkaniskt landskap och här och var finns små grottor. Längst ut står en fyr och blinkar ut mot Atlanten. Det känns magiskt att stå här ute. De heta stränderna, alla turister och hotellets pool känns långt borta.
På kvällen stannar vi i Lagos, den mysiga intima staden med sin marina historia som påminner om Visby med sina smala gränder och mur. Men som också har ett sorgligt historiskt kapitel med slavhandel efter att sjöfararna återvände från den afrikanska kusten.
I dag är det en stad fylld av trevliga restauranger och barer och hektiskt uteliv.
Vår sista dag med bil ägnar vi åt huvudstaden i Algarve, Faro, och turistorten och den gigantiska marinan i Vilamoura.
Vilamoura är framför allt golfarnas paradis med tre golfbanor men det är en ganska charmlös plats. Det enda som är skoj för en ickegolfare i Vilamoura är att titta på de vräkiga lyxbåtarna i hamnen och att köpa en båtutflykt som tar en därifrån ut på fiske utanför kusten.
I Faro pågår det verkliga livet, många bra affärer att shoppa i och tempot på de kullerstenslagda gågatorna är hetsigare som det ofta blir i större städer. Men det mest bestående minnet blir det lätt absurda besöket i Capela dos Ossos som är ett litet kapell som ligger i den idylliska kyrkträdgården bakom karmelitkyrkan.
Kapellets innerväggar är helt täckta av skallar och benknotor från 1 245 munkar som flyttats från sina gravar då kyrkogården skulle krympas i början av 1800-talet. Dörrvalv och till och med altaret består av skallar och på det står blommor och ljusstakar. Vägg i vägg med kapellet ligger en förskola med rutschkanor och gungor. De flesta barn verkar ha vant sig vid den makabra synen, men de kikar in då och då genom dörrarnas fönsterrutor mest för att se turisternas reaktioner när de träder över tröskeln till kapellet.