När folk som promenerar i den trånga gränden hör spårvagnens gnissel hoppar de in i närmsta port för att inte bli nermejade. Marginalen till de slitna husväggarna är mindre än en meter.

I Lissabon, där den största sevärdheten
är staden själv, är spårvagn 28 den bästa
guiden genom de äldsta stadsdelarna. Färden går längs gator med bedagade vackra mosaikfasader, förbi gamla kyrkor och fadorestauranger och genom eleganta shoppingkvarter. De gula spårvagnarna är den portugisiska huvudstadens trotjänare. Sedan 1901 har de kämpat upp och ned för de branta kullarna.

Det första tvärstoppet kommer redan ett par kvarter efter starten vid Martim Moniz i hjärtat av Lissabon. En bil står parkerad på spåret och vi får vänta några minuter innan föraren kommer ut från kemtvätten med ett par inplastade kavajer i näven.

Spårvagnen är välfylld denna onsdagsförmiddag. Fyra tyska turister, en ständigt videofilmande amerikan och massor av äldre damer på väg hem med välfyllda matkassar. Jag sitter bredvid pensionären Maria Sampaio, som berättar att hon har åkt med 28:an i mer än 60 år. Först till skolan på 1940-talet, sedan till jobbet i en fiskaffär och nu för att hälsa på barnbarnsbarnen.

Gatorna blir smalare när vi börjar den första klättringen mot Graça. I vardagsrum och kök pågår tv-tittande och lunchförberedelser inför öppen ridå. En glad hund står med framtassarna mot en fönsterbräda och huvudet når nästan ända fram till den passerande spårvagnen. När vi fastnar på nytt i den intensiva trafiken kommer folk ut från butiker och verkstäder för att växla några ord med föraren. En kvinna från ett kafé ger honom en kaka i en rosa servett.

I Graça försvinner Maria Sampaio in i
ett hus med gjutjärnsbalkonger och blågrön
kakelfasad. På väg mot nästa kulle och den arabiska stadsdelen Alfama blir gatorna ännu trängre. Spårvagnen tar sig fram mellan gränderna på ett sätt som borde vara omöjligt.

Alfama är värt ett långt uppehåll. Jag kliver av spårvagnen vid Largos das Portas do Sol och letar mig upp till den gamla fästningsklippan. På Castelo de São Jorge finns spår från tre årtusenden och härifrån har åtskilliga härskarfolk tittat ut över sina erövringar. I dag är den lummiga borgruinen Lissabons populäraste utsiktsplats. Stadens kullar - betydligt fler än sju om man räknar förorterna - breder ut sig som en levande karta med tusentals röda tegelpannetak. Båtar far fram och tillbaka på floden Tejo som långt borta vid horisonten förenar sig med Atlanten. 25 april-bron är lika stilig som förebilden Golden Gate i San Francisco. På andra sidan floden står en kopia av den jättelika Kristusstatyn i Rio de Janeiro med utsträckta armar.

Efter kontroll och överblick vid Castelo de São Jorge följer ett trivsamt kaos. Gatunätet i Alfama härstammar från medeltiden och det är oundvikligt att gå vilse i virrvarret av gränder, trappor och lågt hängande tvättlinor. Många av de gamla husen är fallfärdiga, några få är lyxrenoverade och skiner som enstaka guldtänder i en skamfilad mun. Från sina burar i prunkande små trädgårdar för kvittrande kanariefåglar en ojämn kamp mot radioapparater.

Jag hittar efter några misslyckade försök fram till katedralen Sé och hör snart det välbekanta skramlet från spårvagnen. Resan går nedåt mot botten, Baixa, som är en tidig triumf för europeisk stadsplanering. Ordningen är total. Det rätlinjiga gatorna och prydliga låghusen byggdes efter den katastrofala jordbävningen 1755, då den tidigare bebyggelsen totalförstördes. I Baixa finns massor av butiker och skaldjursrestauranger, flera nyligen uppsnyggade torg och den breda skrytavenyn Liberdade.

När Baixa övergår i Barrio Alto är det dags för ett nytt uppehåll i de trendiga Chiadokvarteren. Många av byggnaderna på gågatan Rua do Carmo och Rua Garrett förstördes i en brand 1988 men är nu omsorgsfullt restaurerade. Här har Portugals internationellt mest kända designer Ana Salazar sin butik (och H&M, minsann). Jag är fikasugen och slinker in på A Brasileira. Kaffet är häpnadsväckande billigt för en svensk. Under tidigt 1900-tal var detta praktfulla art nouveau-kafé favoritstället för stadens intellektuella. Vid ett av borden på uteserveringen sitter författaren Fernando Pessoa staty.

Från A Brasileira tar det tio minuter - något längre om man stannar och beundrar vackra hus - att gå till Barrio Altos bästa utsiktsplats São Pedro de Alcântara. Vyn över Alfama och fästningen är fantastisk i solskenet. På tillbakavägen blir Portvinsinstitutet en oemotståndlig frestelse. Bartendern ger kompetent vägledning bland de många sorterna av nationaldrycken.

Nedanför den första branta uppförsbacken i Barrio Alto väntar nya svartklädda tanter med matkassar på 28:an. Kvarteren blir snabbt ruffigare och gatorna är inte längre raka. Barrio Alto lever upp när mörkret faller. I stadsdelen finns många barer och fadokrogar.

När vi kör förbi den välansade parken Jardin da Estrela är ändhållplatsen vid Prazeres nära. Jag bestämmer mig för att promenera tillbaka. Någon karta behövs inte. Det är bara att följa spåret.