Vi försöker glömma tröttheten, förtränga smärtan och blodsmaken som tränger sig på. Vi slår på viljan och kommer in i andra andningen.
Då kommer belöningen, ett lugn som gör det möjligt att njuta av kullarna runt omkring, med sina pinjeträd som liknar broccoli på långt håll. Vi springer förbi rader av citrusträd och jag lyckas rycka en apelsin i farten. Kaféet i den lilla bergsbyn Odeleite är målet. Fikat på kaféet den välförtjänta belöningen.
Vi – en 40-plussare som till och från springer ett par mil i veckan, och Hanna, 15, som före resan joggat en halvmil som längst – är på löparresa i Portugal med ett gäng träningsentusiaster.
Glädjen hos alla i kaféet som antingen sprungit eller stavgått upp- och nerför kullarna i en mil eller mer är påtaglig. Hanna som tvekade länge inför starten är mäkta nöjd med sig själv i mål.
– Jag har klarat en mil! Men det gör ont i helt nya muskler som jag inte visste att jag hade. Antingen har jag sträckt halsmusklerna eller så är jag förkyld.
Att löpa i den lilla bergsbyn tre mil norr om Algarvekusten är veckans höjdpunkt. Annars håller vi till i ett gigantiskt hotell vid stranden i Monte Gordo, alldeles vid gränsen mot Spanien. Träningsprogrammet är omfattande och valmöjligheterna många: löpning längs stranden i soluppgång och sen eftermiddag. Där emellan inomhuspass med allt från yoga och dans till boxning.
Många tar i rejält och späckar schemat. Malin Nordström från Täby haltar fram på stranden.
– Jag har ont i knät. Men bara när jag är stilla. Det blir bättre när jag rör på mig. Alltså måste jag träna ännu mer, säger hon med ett leende.
Hon har länge funderat på en träningsresa, men det är först nu när hennes barn är stora nog att lämnas hemma som hon kommit i väg. I Sverige tränar hon ett par gånger i veckan. Här har det blivit upp till fyra pass om dagen.
Odd Blakkisrud, som basar för resan, skakar på huvudet.
– Jag säger till alla att de inte ska öka träningsdosen här för mycket. Gör man det kommer skadorna. Men mina förmaningar hjälper inte alltid.
Med på resan är dock inte bara träningsnarkomaner. Hit kommer hela familjer, singlar, de som lämnat familjen hemma eller de med både barn och föräldrar.
Katarina Ståhl från Jämtland, som sprungit en tre fyra tävlingar i Sverige, är här med sin fyraårige son Theo och sin mamma Leena.
– Det blir en bra blandning: vi turas om att träna och så kan den andra sola och bada med Theo, säger Katarina.
För Medelhavsbor är vattnet på tok för kallt när de svenska löparnas resor går hit, tidig vår och tidig höst. Ett par från Oporto huttrar klagande. Men vi nordbor är mer än nöjda – herregud, 22 grader!
I den gamla fiskebyn Monte Gordo, som numera är en mycket större badort, är hotelljalusierna neddragna i väntan på kommande turistexplosion av portugiser, engelsmän, holländare, svenskar och danskar.
På de små stenlagda gågatorna runt torget blandas restauranger med småbutiker som säljer kläder, badprylar och de obligatoriska fotbollströjorna.
Att resa i grupp med någon gemensam aktivitet som förbinder – om det så är att se på fotboll, åka skidor eller springa – gör att resan kan bli till ett glatt vuxenkollo. Här peppar alla varandra och har alltid ett gemensamt ämne att börja ett samtal med: ”Vilket pass var du på?” ”Har du träningsvärk?”
Ett annat gemensamt samtalsämne är maten. Mat är alltid viktigt, men extra mycket under resa och väldigt mycket extra under träning och resa.
På hotellet finns inte tillstymmelse till kärlek eller stolthet hos kökspersonalen.
– Frukosten är okej, men de varma rätterna är värre än sämsta skolmaten, är Hannas betyg.
Nu har researrangören fått en egen matsalsdel och kallat in en svensk landslagskock för att förbättra maten. Men det känns som om de hade behövt ta hit Gordon Ramsey för att få bukt med det trötta gänget i köket.
Men löpare är ett tåligt släkte. Många ser maten som enbart ett näringsintag för att orka nästa träningspass. Eller så gör de som vi och väljer bort lunchen eller middagen som ingår i halvpensionen och lägger extra pengar på Augustinos bar på stranden. Fräscha råvaror direkt från havet är portugisisk mat när den är som bäst.
I källaren kickar ett av resans dragplåster, Blossom Tainton, i gång boxningspasset efter lunch. Hon är lagom hurtig och peppande, men kan också bita ifrån.
Jag har inte alltid lätt med koordinationen. När Blossom tar fram mig som instruktionsexempel på hur man ska träna boxning med gummiband lyckas jag inte få till det.
– Anders, för tusan! Var följsam, får jag som åthutning.
På kvällarna håller resans olika dragplåster föredrag. En salig blandning av managementfloskler och inspiration.
Veckan avslutas med ”Gissa tiden” – en genial löptävling utan att vara en tävling – där den vinner som lyckas komma sin gissade tid så nära som möjligt.
Hanna är peppad men när jag hinner upp henne viftar hon bort mig med handflatans ”jag vill inte prata”.
I mål är hon helt slut och ska aldrig springa mer. Men det beslutet ändras raskt när hon får veta att hon blir tvåa i tävlingen, bara tre sekunder från sin gissade tid.
Det ger blodad tand. ”Skaffa ett mål” var mantrat från en annan av resans tränare, triatleten Pasi Salonen. På väg hem är vi båda övertygade om att vi funnit var sitt mål: Hanna ska börja träna på Friskis & Svettis och jag ska inspirerad av triatleterna pröva Vätternrundan och kanske med det en start på en klassiker (Vätternrundan, Vansbrosimningen, Vasaloppet och Lidingörunt).
Väl hemma tvekar vi och undrar om vi kanske bara är sådana som Pasi Salonen kallar ”Nato” (No action, talk only).
Vi får väl se …