Molnen täcker São Miguels vulkantoppar denna ljumma sommarmorgon. Från Pico da Cruz i väster till den högsta, den 1 105 meter höga Pico da Vara i öster, hänger gråa moln från 400 meter.
Här ute på Atlanten, där vi studsar fram över vågorna i en snabb ribbåt i hopp om att få se valar, är vädret mer varierat. En bit ut syns ett skyfall och över oss moln som förvandlar havet till silver och lite senare sol som ger havet en intensivt djupblå kulör.
Fram till det att valfångsten stoppades 1986 var de stora däggdjuren en viktig inkomstkälla på Azorerna och många valfångare hämtade besättningar från de nio portugisiska öarna, som ligger utspridda 1 500 kilometer väster om Lissabon.
Jämfört med slakten i Antarktis var den azoriska valfångsten rätt småskalig och bedrevs – precis som dagens fiske – till största delen från öppna småbåtar. På en rad höjder står än i dag valspanarnas bunkerliknande hus kvar. Där satt erfarna män och spanande efter utblås och fenor. När de såg något larmades fångstbåtarna genom ett enkelt signalsystem. I dag finns radio och vår ribbåtskapten får hela tiden rapporter från land om var det lönar sig att färdas. De som spanar åt oss är äldre män som var med när valarna fortfarande jagades med annat än kameror.
Det första spanarna leder oss till är en stor flock på hundra djur av den art som kallas vanlig delfin. Många tänker sig delfinen som en art, men i själva verket finns det runt 30. Den här känns igen på gula fält längs sidorna, som syns när djuren leker och hoppar runt båten som fått sällskap av ett par andra. En av dem har passagerare med våtdräkter – de är här för att simma med delfinerna, som dock är måttligt intresserade att stanna.
Vi fortsätter längre ut och ser snart en stor flock Rissosdelfiner tillsammans med ett gäng gråsvarta grindvalar. Redan nu känns utdelningen god. Men när vi får besked om att en kaskelot väntas upp efter ett dyk en bit bort stiger spänningen. Azorerna är en av världens bästa platser att se valar, och en av de få där chansen att se blåval är god, dock bara under vår och höst. Men kaskeloterna, som är världens största tandvalar, finns runt öarna året runt och när vi hittar den mäktiga ensamma hannen genom hans karaktäristiska utblås snett framåt går kamerorna varma.
– Nu dyker han efter nästa andetag, säger kaptenen tvärsäkert, och mycket riktigt vrider valen kroppen rakt nedåt, stjärtfenan reser sig ur vattnet och så försvinner han sakta på ännu ett långdyk på jakt efter favoritfödan bläckfisk.
São Miguel lever verkligen upp till sitt portugisiska smeknamn Ilha verde – den gröna ön. Mustig djungeltät grönska varvas med illgröna beteshagar med svartvitbrokiga kossor. Och så all denna blomsterprakt, både vild och till stor del planterad. På sommaren dominerar hortensian, som planterats i mängder längs vägarna, men varje månad har sina blommor.
Ön, som är Azorernas största och folkrikaste, är stor nog för att ha mycket att bjuda, men liten nog (1,5 x 8 mil) för att man ska hinna runt hela på en semestervecka. Man kan åka på charterbolagets utfärder, hyra bil, rida eller vandra. Att ta sig runt tar tid – vägarna är kurviga, vyerna man bara måste stanna för är många och med ojämna mellanrum dyker sköna svarta lavastränder upp. Sommartid ligger havstemperaturen strax över 20. Men stranden i Ribeira Quente får värmeunderstöd från heta källor på sandbotten och vid Ponta da Ferraria på öns västspets finns ett dramatiskt klippbad där en het källa strömmar ut i en liten havsvik som nästan blir badkarsvarm vid ebb. Även uppe i bergen finns intressanta bad: I Furnas ryker, pyser och kokar det från underjorden på en rad ställen, svaveldoften känns lång väg och ortens speciella köttgryta kokad i vulkansand är berömd. Här anlades en stor privat botanisk trädgård på 1870-talet. I dag är den öppen för alla och en av extremt få turistattraktioner på ön som man måste betala inträde för att se. Azorianerna verkar tack och lov inte bry sig eller inse potentialen i öns alla sköna sevärdheter.
Där man i resten av Europa skulle ta inträde eller p-avgift finns i bästa fall bara ett ambulerande kafé att spendera sina euro på. Och kaffet är Västeuropas billigaste – en het espresso går på under sex kronor.
Att lägga fem euro på den botaniska trädgården får därför betraktas som dyrt om man bara vill se växterna. Men vill man bada i den rostbruna runda dammen med 38-gradigt järnhaltigt vatten har man fyndat – en unik upplevelse, även när solen gassar.
Strax norr om den dramatiska kratersjön Lago do Fogo, eldsjön som väldigt ofta skyms av täta molnbankar, finns en diskret skylt till Caldera velha. Gå en djungelpromenad omgiven av mäktiga trädormbunkar och snart når du ett vattenfall med varmvatten från en het källa uppströms. Ibland på helgerna är trängseln för stor, men på vardagar är besökarna få. I stort sett ensam är jag också under vandringen på kraterkanten ovan Sete Cidades i väster. När jag börjar gå på morgonen skyms de två kratersjöarna långt där nere av molnen, men en timme senare är de borta och vyn strålande. Men frågan är om inte själva promenaden, alla växter, fågelsången, bina som surrar och korna som råmar är ännu skönare. Möter bara två andra vandrare denna förmiddag plus ett par av böndernas typiska pickuper, som vanligt med några få mjölkkannor på flaket tillsammans med gårdens hund.
Till slut rinner svetten och en kall dricka sitter fint på en av kraterbyns få barer. Sitter i skuggan och funderar på kvällsmat – svärdfisk, grillad tonfisk, eller kanske en rejäl biff? På Azorerna är i stort sett all mat närproducerad.