Vädret växlar som i spanska Galicien på andra sidan gränsen som går längs floden Minho. Det är också namnet på hela landsdelen. Den präglas av stillsamt men intensivt jordbruk av ett ofta åldrigt slag med inslag av oxar, åsnor och hästskjutsar i trafiken. Denna är minst lika våldsam på de slingrande småvägarna häruppe som på motorvägarna söderut. Trakten har förutom vinkulturen bara två egentliga turistattraktioner, staden Braga med katedral och 35 kyrkor och den vidsträckta nationalparken Peneda-Geres. Här föddes dock en gång landet Portugal, i alla fall dess förste kung, Alfonso Henriques, i staden Guimaraes.
Man kan bo och utgå från Porto, återvända till kvällen då portvinsskyltarna - Sandeman, Dow, Taylor & Co - speglar sig festligt i floden Douros glittrande vatten. Det var engelsmän som exploaterade portvinet och bodde i villor på portvinssidan - Vila Nova de Gaia. På andra sidan, i stadsdelen Ribeira i själva Porto, gyttrade resten ihop sig. Där leker nu glada barn i en outsäglig slum som Unesco utnämnt till världsarv. Ribeira torde vara det världsarv som vimlar mest av ölsjapp och trånga krogkrypin. I vartannat hus finns en disk där det sitter rökande karlar och ugglar i halvljuset.
I världsarvet ingår också en osannolikt pampig gammal järnvägsstation, Sao Bento. Trots sin jugendläckra väldighet med blåvita kakelmosaiker på väggarna rymmer den bara fyra spår.
Det är med en känsla av privilegierad hedersgäst som man tar plats i tåget. Sedan stiger man av vid någon lämplig station där det finns en lunchkrog inom synhåll med vinkaraffer och egna varianter av tripas - komage, smakar bättre än det låter - eller bacalao - kabeljo, det vill säga torkad saltad torsk, smakar stundom också bra. Vänta in nästa tåg, åk vidare. Att åka tåg i Portugal är billigt, bra och punktligt. Särskilt gäller det bibanorna där tåget stannar i var och varannan trädgård. Stationerna är bemannade, perrongerna befolkade, tågen rätt långsamma så att man ser allt man far förbi. Eller får tid att läsa om det och känna en stilla fläkt av ett kolugnt resande av igår.
På en dryg timme kommer man från Porto till Braga, som brukar kallas Portugals andliga hjärta i kraft av det religiösa livet runt den rikt smyckade katedralen och de betydligt enklare kyrkorna.
På en timme kommer man också till staden Barcelos som lever upp varje torsdag då alla strömmar till den stora traditionella marknaden. Marknader blir sig med tiden rätt lika var man än kommer, det är folklivet som gör marknaden fräsch och evigt pånyttfödd. Såvida det inte regnar. Det gjorde det här.
Om det inte regnade så blåste det. Vi hade helt enkelt otur med vädret. Dåligt väder gör alla badstränder kalla, skräpiga och ogästvänliga. På andra sidan gränsfloden Minho strålade solen över spanska Galicien. Mot oss hade alla vädergudarna sammangaddat sig. Vi hyrde bil och tog oss till Viana do Castelo, en fin hamnstad med låg, vit palatsliknande bebyggelse.
Vi flanerade i staden, gick i butiker, besökte internetcafé och försökte klara paraplyet i blåsten. Sedan åkte vi upp på ett berg med en magnifik utsikt över nejden samt ett pompöst monumentaltempel, tillägnat Jesus heliga hjärta, nämnvärt för att det tog 58 år att uppföra, inspirerat av Sacre Coeur i Paris, omgivet av samma krimskramsförsäljare.
Vi fortsatte längs floden Lima och stannade i Ponte de Lima som har en bro från 1300-talet, en sån där fast sak som sätter igång fantasin och skvallrar om sin betydelse för bygden, trakten, människorna, särskilt under blåsiga regniga dar, nu som för 600 år sedan. På en trång och trivsam krog vid södra brofästet åt vi resans väldigaste matportioner och det vill inte säga lite. Portugisiska portioner är beräknade för två personer men räcker till tre eller fyra. En halv räcker till två. Hur portugiserna själva gör för att hålla sig slanka är en gåta. Kan det vara all konjak de häller i sig till kaffet och kakorna?
Här serverades maten på momangen som om den bara väntat på att vi skulle komma. Att portugiser kör bil som galningar är ingen hemlighet. Något av samma framfusighet finns bland kypare. De ska ha beställningen prompt, annars hänger de över ens axel och frågar och trampar och smackar och suckar och ser argare tills man beställer det billigaste för att få det gjort.
Vi gav upp mot vädret, avstod från nationalparken och åkte söderut till Coimbra, den romantiska staden som en gång var huvudstad och senare gav namn till en världsschlager med fadosångerskan Amalia Rodrigues. Coimbra har ett gammalt universitet med svartklädda studenter och ett antikt bibliotek - 300.000 skinnband under hisnande takfresker, kineserier och inredning av idel ädla träslag, men tyvärr ingen guide vid de sparsamt utmätta visningarna.
Det står inte en student i varje hörn och sjunger fado, men nästan. Den akademiska fadosången i Coimbra är stämd en halvton lägre än fadon i Lissabon. På restaurang Trobador i de branta gränderna upp mot universitetet åt vi middag till en fadokvartett. I nästa kvarter passerade vi ett galleri med vernissage och fadosång. Ett hundskall längre bort genljöd Stora Torget av en gällt sjungande fadokör i folkdräkt med dragspel och elbas. På andra sidan floden pågick en kombinerad varumässa och festival med ett myller av sjungande studenter. Ett storslaget fyrverkeri avslutade kvällen.
Halvannan mil söder om Coimbra, i Conimbriga, finns Portugals bäst bevarade romerska ruiner, omgivna av en lummig trädgård med servering samt teater, musik och andra evenemang om kvällarna. Vi bodde några dagar på en närbelägen så kallad pousada, ett av en rad statliga, stiliga men högborgerligt stela prestigehotell ofta inrymda i gamla herrgårdar och slott med magnifik utsikt. Allt är flott, propert, dyrt - men det finns budgeterbjudanden på nätet.
Pousadan låg i Condeixa, granne med ett slott, inramat av en hög hisklig mur. Den låg också på gångavstånd till en by som vi besökte på kvällen och drack kaffe som serverades med kanelstänger att röra om sockret med. Hela byn var på fötter till långt efter midnatt. Barn rusade över torget, gubbar och tanter belamrade bänkarna, mopeder knattrade, mobiltelefoner pep. Vi kände oss varmt välkomna utan att någon tog någon egentlig notis om oss. Ett osäkert kort som gav rik utdelning.