Huvudstaden heter Funchal, en lagom stor gammal hamnstad eller en förtjusande liten håla med en fantastisk historia som man kan tillgodogöra sig på olika sätt, inte minst med en bok i handen.
Nu hade jag med mig en alldeles nyutkommen bok, "Madeira - landskap och natur, historia och kultur" av Mats O Janson. Författaren är etnolog och delvis bosatt på Madeira.
Jag lät boken leda mig runt enligt en lösligt snitslad bana i Funchal. Boken har en karta över staden med siffror som hänvisar till siffror i texten. På så sätt kan man läsa sig fram. Lite tyngre att bära än en vanlig guidebok är den men samtidigt fylligare, mera personlig, en riktig bok helt enkelt.
Namnet Funchal härrör från funcho, fänkål, som växte på sluttningarna. Jag började min vandring vid hamnen mellan den stora S:ta Catarinaparken med lyxhotell, kasino och småbåtar som ligger uppdragna på land. Fortsatte sedan förbi det storslagna São Lourenco-palatset vid den förtjusande strandpromenaden med alla båtar som ligger förankrade bland krogar och serveringar och folk som flanerar såsom man bara flanerar vid Atlanten.
En tvärgata upp hade man tyvärr inhägnat den stora Sékatedralen, som renoverades. Som turist fick man trängas bland ställningar i murbrukslukten. Utanför brusade livet på den myllrande Avenida Arriaga.
Det var måndag så alla museer utom ett var stängda. På den smäckra stadsteatern tittade jag på gamla porträtt av svunna tiders skådespelare. I stadsparken vilade sig äldre par på bänkar bland blommorna. Inne på Adegas de São Francisco, kombinerat vinmuseum, lagringslokal och butik, satt ett svenskt par målmedvetet bänkat med sammanlagt tjugo glas Madeiravin framför sig och verkade få allt svårare att bestämma sig för vilken sort de skulle köpa med sig hem till Sverige.
Strövade därefter på smala, trånga gränder högt upp i staden till Quinta das Cruzes, en herrgård med prunkande park och anor från kolonisationens allra första tid vid slutet av 1400-talet. Här kan man sitta i sprakande blomdoft i parken eller vid en kopp kaffe på serveringen med vidunderlig utsikt och läsa om byggnader, bränder och den spirande vinhandeln. Och om de stängda museerna, såsom Elektricitetsmuseet, Sockermuseet, museet för kyrklig konst och det torntoppade Vininstitutet.
Strosade sedan åter ned i staden, förbi universitetet med slappande studenter och till saluhallen med långa, svarta, blanka fiskar på diskarna och vidare in på Rua de Santa Maria som löper mitt i den gamla staden där ciceronen Janson guidar läsaren från hus till hus, noterar enskildheter och balkongernas skiftande gjutjärnsglädje och inte minst den intrikata gatubeläggningen.
I slutet av gatan når man den högt belägna Santa Maria Maior -kyrkan. Lägre beläget är den ockragula São Tiago-fästningen, ett bastant byggnadsverk som grundades på 1600-talet och skyddade staden under flera hundra år, inte minst under Napoleonkrigen. Nu hyser fästningen stadens enda måndagsöppna museum med modern portugisisk konst på vindlande murväggar.
Nu vände jag och gick tillbaka en annan väg utmed kajen. Staden Funchal upptar en knapp tredjedel av boken. Resten har jag bara läst, inte promenerat, men ingenting talar emot att det skulle vara minst lika givande som stadsvandringen. Författaren berättar om odlingen av det nobla och tungt aromatiska Madeiravinet, som man kan prova i olika tappningar. Han tipsar om levadavandringar och många andra utflykter. Få öar innehåller så många möjligheter till friska promenader som Madeira.
Och vill man inte ha boken i handen så vimlar ön av bänkar och serveringar där man kan sätta sig ner och läsa.