Av Azorernas nio öar är det på den största, São Miguel, som de flesta turisterna hamnar. Ön mäter bara knappt 70 kilometer på längden och 12 på bredden. En munsbit som man snabbt kan beta av, kan tyckas. Men fågelvägen säger inget om de snirklande bilvägarna, om den medelhastighet på 30-40 kilometer i timmen som man kan uppnå eller om alla de vackra vyer och märkliga naturfenomen som i snabb takt förbrukar dagens timmar. Minst en vecka krävs för att hinna uppleva ön.
Ta sig runt på São Miguel kan man göra på många sätt. Det billigaste är att utnyttja det utmärkta bussnät som går till alla upptänkliga orter. En oplanerad eftermiddag i början av resan får tidtabellen avgöra färden. Det blir en kort resa på vinst och förlust över den smalaste delen av ön till byn Santo Antonio. Genom bostadsområden i Ponta Delgada som är både välbärgade och tämligen enkla, ut bland böljande smaragdgröna fält med betande svartvita kor, till höga stenmurar byggda av lavasten och byar där trottoarerna är så smala eller obefintliga att folk får trycka sig mot husväggarna när bussen passerar. Ombord är vi de garanterat enda turisterna. Snabbt uppenbarar sig havet på andra sidan och det går brant nerför. Vid ändhållplatsen i Santo Antoino är bara ett fåtal passagerare kvar.
Så står vi där villrådiga mitt i byn. Finns det åtminstone ett kafé? En byinvånare pekar uppåt gatan mot en liten butik med spretigt sortiment av öl, hushållspapper, lök, tvättmedel och vin. Mannen i kassan visar in till ett inre rum med kaffemaskin och en välsorterat alkohollager. Manuel Cabral, så heter han, visar sig kunna engelska. Åtminstone en del. Han har som så många här på öarna bott i Kanada. Det handlar om 22 år som stålarbetare i Toronto.
Fast engelskan står inte i relation till åren. En utvandrare som liksom så många andra bara lärt sig de nödvändigaste orden och hela tiden närt drömmen om att komma tillbaka. Vilket han gjorde för 16 år sedan.
- Affären och kaféet ger inte utkomst i förhållande till arbetet, säger han och visar en svart vaxdukspärm med alla inköp som gjorts på krita.
En pil i Santo Antonio pekar mot en utsiktspunkt där man från några bänkar kan blicka ut över den vida bukten vid Riberia Grande. Knappt har vi slagit oss ner förrän en äldre man i ett hus mitt emot vinkar oss till sig. Han bjuder på öl och sitt liv. Och börjar med att visa vilket stort operationsärr han har på magen. Så mycket vill han förmedla, fast så komplicerat det är att förstå. Lite spanska glosor är kittet som ibland länkar till det portugisiska språket. Men bästa hjälpmedlet är fotoalbumen, med frun, barnen och släkten i Amerika. Vi nickar när vi förstår och när vi inte gör det. Rart står Antonio Cunha och vinkar när vi hastar mot dagens sista tur till Ponta Delgada. Vilken händelserik dag tänker vi när busschauffören kör snabbt som en biltjuv på slingriga trånga gator. Vilket härlig inledning på en resa till en ö långt ute i Atlanten.
Dag två gör vi som 95 procent av Solresors kunder - åker på bussutfärd. Valet blir en heldagstur runt den östra delen av São Miguel bland annat för den utlovade informationen om öns natur. Två hela busslaster med turister hänger med.
Det blir en resa med vyer mot hav och gröna berg, genom pittoreska byar där mjölkkrukorna är klövjade på hästar, förbi banandistrikt och områden där majsen dominerar. Vi passerar ljusgrå sandstränder av pimpsten, trånga dalar och vägar där växtligheten bildar täta valv.
Vid Lagoa das Furnas, en av öns kratersjöar, följer vägen det gröna vattnet. Det ryker och bubblar ur marken. Tre till fyra miljoner år gammal är ön, men den mellersta delen, den mest aktiva, räknar bara 50.000 år. Här, i ett av Europas mest aktiva vulkaniska områden, tillagas maträtten cozido i heta kokgropar nere i underjorden. Fast en sådan provsmakning hör till en annan rundtur.
Bussen snirklar sig vidare till Povoacão som fram till 1950 bara kunde nås med båt. Byn klättrar på sluttningarna från en vulkankrater där ena hälften döljs av havet. I Povocão är det fikapaus och det för orten typiska bakverket fofa ska provas - en petitchoux-liknande bakelse fylld med vanilj och med en sträng av choklad-kokoskräm ovanpå. På Pastelaria Lorena vid torget blir det snabbt kö vid disken. Svart kaffe behövs för att moderera sötman.
Upp mot Tronqueirabergen börjar några märkliga barrträd med rödlätta stammar bli allt mer dominerande.
- Det är kryptomeria som togs hit från Japan för att man behövde virke, säger guiden Jenny Björklund. Tyvärr visade sig kvaliteten vara ganska dålig.
På många ställen vittnar spretiga avbrutna stammar om att vinden på ön inte är något som träden klarar att stå emot.
Men guiden kan berätta mer om växtligheten. Om kanonviskan till exempel som kom till ön i början på 1900-talet i form av två plantor till en blomsterutställning. Så bra var livsbetingelserna att den nu håller på att ta över hela ön. Överallt syns de gula blommorna.
Hon plockar in den lysande röd-orangea montbresian, den mer oansenliga mexikobinkan och Afrikas blå lilja i bussen så att vi får lära oss känna igen för ön vanliga blomster. Sedan kan vi alla från bussfönstet mer kunnigt spana in växtligheten i denna stora naturträdgård.
Längst i öster klättrar vi upp genom molnen. Över en viss höjd råder dimma med bara några få meters sikt, när bussen färdas lägre kan solen dyka upp. Men Pica da Vara, den högsta punkten med 1.103 meter vägrar visa sig.
Vid lunchpausen i Nordeste bänkar sig de två busslasterna i ett stort rum. Vi hamnar bredvid ett norskt par där han köpt resan i hemlighet och sedan skickat kryptiska mejl med ledtrådar till resmålet. Fast vart de skulle lyckades hon inte lista ut. Nu tittar vi lite trött på de halva grillade kycklingarna med ett par skopor ris som hamnat på tallriken. Hit kommer dessa turister aldrig mer tycks resaturangchefen tänka.
Till resans höjdpunkter hör i stället de hisnande utsiktspunkter som vi stannar till vid. Som Ponta da Madrugada och Ponta do Arnel. Vid Ponta da Achada är det bedövande vackert när solen för en kort stund bryter igenom dimman och skapar liv i den branta kustlinjen och får de liljeliknande blommorna att lysa. En buteo buteo rothschildi, öarnas egen speciella variant av ormvråk, seglar majestätiskt över oss.
Så avslutas turen med riklig information om skolväsende, sjukvård, EU-bidragens betydelse med mera. Öarna har autonomi sedan 1976 får vi veta liksom att korna är 110.000 stycken till antalet enbart på São Miguel, vilket skapat överproduktion. Kanske är det därför som varje måltid inleds med en rund färskost som endast får smak genom tillhörande pepparröra.
En massa ny kunskap utan att vi behövt anstränga oss, tänker vi nöjt och somnar med mäktiga vyer på näthinnan.
Dag tre blir valet hyrbil. Målet är Sete Cidades med de två vulkansjöarna Lagoa Azul (den blå sjön) och Lagoa Verde (den gröna sjön). Med oss är Solresors utmärkta skrift "Bilpaket" som beskriver olika färdvägar på ön. Med hjälp av instruktioner som "i första rondellen svänger ni till höger och passerar två bensinmackar, i nästa rondell kör ni till vänster" går det att hitta ut ur Ponta Delgada och hamna rätt på den väg som leder ständigt uppåt mot kratern.
Rikblommande häckar av hortensia kantar vägen, denna växt som mer än någon står som en symbol för ön fast den importerats från Japan. Så lätt är den att odla att det räcker med att sätta ner en kvist i marken för att den ska slå rot. Täta horensiahäckar används för att hägna in betesmarkerna. För ögat bryter de överdådigt mot de gröna fälten.
Vid utsiktplatsen Vista do Rei bjuds Azorernas säkert mest kända och kanske vackraste vy - över den gröna sjön och den blå och den omgivande branta vulkankanten. Fast båda sjöarna är ärggröna. Från parkeringsplatsen leder en smal väg längs kraterkanten värd att vandra för den som vill förhöja upplevelsen. Härifrån syns både havet och vulkansjöarna.
Ovanför utsiktsplatsen tronar ett jättelikt hotell som snabbt blev en flopp. En övertro på en turistisk potential. Nu står det övergivet som ett gigantiskt spökhus.
Nere i orten Sete Cidades, vid den blå sjön, verkar man i stället tro väl lite på turismens möjligheter. Det är svårt att hitta någonstans att äta. Men så dyker restaurang Lagoa Azul upp som serverar en av öns specialiteter - blodkorv med ananas för fem euro.
Byn Mosteiros vid kusten lockar på kartan med tecknet för strand. Här möter ett fantastiskt lavalandskap där röda solparasoller utgör färgklickar i allt det svarta. Och havet har format stora håligheter som bildar bassänger, badbara även när det blåser. I sältan är det en njutning att flyta omkring lätt gungad av de vågor som hittar in. De mer våghalsiga hoppar på huvudet från höga lavastoder. En höjdpunkt på resan ända tills det är dags att gå upp. Då träffar foten en sjöborre som måste opereras med en i Mosteiros diversebutik inköpt symaskinsnål. Det blir inget av den planerade avslutningen med havsbad vid Ferraria där varma källor flyter ut under vattenytan.
Skönt att färdas på egen hand, summerar vi, även om det ibland tar lite kraft att hitta rätt. Samt ny insikt om att badskor är att rekommendera i havets egna bassänger.
Dag fyra är det dags att prova ett fjärde sätt att uppleva denna gröna ö. Flera taxichaufförer kör runt som guider till timtaxan 14 euro. I den bok med tips från resenärerna som researrangören lagt ut på sina hotell finns många alterantiv. Vi väljer Ricardo Amorin som numera kört så många skandinaver att han delvis behärskar språket och till och med kan imitera en göteborgare och en skåning. I fyra timmar ska han köra oss runt och beställningen blir att visa sådant som man inte i första hand ser som turist.
Det blir en tur till små byar med smala gator dit man aldrig själv skulle våga ratta en bil. Men Ricardo behärskar millimetrarna med sin fina Mercedes.
Han tar oss till den förfallna valfångststationen i Capelas, använd fram till slutet på 70-talet. Betongfundamenten nedanför har blivit de lokala ungdomarnas badplats.
Han kör till öns fattigaste by, Rabo de Peixe, där alkoholismen är svår bland fiskarbefolkningen och barnantalet stort. Utanför barerna sitter många män sysslolösa, mellan de slitna husraderna leker massor av barn.
- Kanske skulle jag inte visa det här, säger han. Men ni ville se även andra sidor av ölivet. Nu satsar regeringen på att informera i skolorna om alkoholens risker.
I Ribeira Grande visar Ricardo den välbesökta nya poolanläggningen alldeles invid havet och ett kafé med utsikt mot en avlägsen horisont. Och så har han svar på de flesta frågor.
- För 40 år sedan fanns två bilar och en traktor på ön, berättar han som illustration till vilken enorm förändring ön genomgått. Vägnätet har utvecklats under de senaste 15 åren, med EU-bidrag.
Han behärskar svenska ord som "Blomman för dagen" när man pekar på en växt och när vi frågar om folkmusik tar han upp en munspel och underhåller oss med öarnas toner.
- Trettiofem procent av öarnas energi kommer från jordens innanmäte, berättar han när vi styr mot trakter där det ångar ur bergen. Regeringen vill öka andelen till 80 procent.
Under dagen har molnen färdats lågt. Men så höjer de sig plötsligt. Vilket avgör valet för hemresan, upp mot vulkankratern Lagoa do Fogo. Kanske lite av en turistfälla, åtminstone vid tidpunkter då många är här. Men en stig leder trettio meter upp till ett annat vattenfall dit få hittar.
Högst upp vid Eldsjön lyfter sig molnen så mycket av vi kan blicka ut över denna den vildaste vulkansjön. En stig leder ner till botten med inbjudande sandstränder. Så sänker sig molnen igen och nerfärden sker i mjölkdis.
- På två dagar skulle jag kunna visa er det mesta på ön, säger Ricardo och berättar om paret som varit flera gånger på Azorerna innan de tog en tur med honom.
- Åttio procent av det jag visade hade de inte sett.
Ett bra sätt att se ön summerar vi på kvällen. Kunnig guidning, lugnt tempo, stopp där man själv vill och ingen grupp att ta hänsyn till.
Men det finns fler sätt att uppleva Azorerna. Dag fem blir det till havs på en delfin- och valsafari. Trots att Atlanten är någorlunda lugn stöter det en hel del när de flatbottnade båtarna skjuter fart rakt ut till havs. Det dröjer inte länge förrän vi får träff. Vi har hamnat i ett stim av arten "vanlig delfin". Fascinerade hänger vi utanför relingen och ser de silvriga lena kropparna som simmar runt båtarna eller för korta stunder hoppar upp. Sedan bär det av igen. Så delfinrika är vattnen att det inte dröjer länge förrän en ny art visar sig - fläckig delfin, som anses sällskapligast. Nyfiket simmar de runt båtarna, hoppar upp så att ryggen bli synlig och dyker ner igen.
Länge låter oss kaptenen njuta av synen men så avbryter han plötsligt: "Nu är det dags för valarna." En utkik på land har fått syn på något. Båten kör i hög hastighet längs nästan hela São Miguels kust. Det är som vi vore på väg långt ut i intet. Men så börjar det gå lugnare. Närmare tio båtar tuffar nu runt i samma område. Och då får vi syn på den, kaskelotten. Den sprutar vatten, sticker upp nosen och simmar till synes orädd närmare just vår båt, så nära att det gäller att slänga av teleobjektivet för en vidvinkel. På mindre än tio meters avstånd passerar den innan den avlägsnar sig igen. Så vänds plötsligt den karaktäristiska stjärtfenan upp, ett tecken på att kaskelotten dyker. Ner till en kilometer kan den gå för att hitta sin föda. Den kommer inte upp till ytan igen på ett bra tag.
Så fort det gick! Så mäktigt! Det är först efteråt man riktigt förstår vad man varit med om. När båtarna dunsar mot vågorna under den snabba återfärden ger flygfiskar sitt bidrag till dagens skådespel. De hoppar upp framför båten och seglar elegant genom luften en långt stycke innan de åter försvinner i havet.
En upplevelse som knappast behöver någon summering.
Dag sex. Det långsammaste färdsättet är inte att förakta. Vi använder apostlahästarna för att utforska Ponta Delgada. Följer de mosaikmönstrade trottoarerna där svart lavasten och vit kalksten bildar ett till synes oändligt antal varierade former - slingor, stjärnor, fyrkanter och rundlar. Till stadshuset i lysande vitt med fönsterinramningar i lavasten. Klockan i tornet från 1724 ringde när invånarna behövde söka skydd. Till kyrkan São Sebastian med fantastiska träsniderier i jakaranda som hämtats från Brasilien. Eller till kapellet Nossa Senhora da Esperanca vid 5:e oktobertorget med en Kristusstaty som anses utföra mirakel. Sällan har kvinnors böner känts mer intensiva och bönfallade än inför just denna bild.
Längs Ponta Delgadas strandpromenad slår vi oss ned på ett av de små kaféerna med utsikt mot hamnen, tittar sedan in på grönsaksmarknaden där lokalt odlad ananas säljs i presentförpackningar. Men vi väljer i stället som souvenirer ett par paket Orange Pekoe från Porto Formoso, en av öns två teplantager, de två enda i Europa. Samt vin från grannön Pico - Frei gigante och Terras de Lava.
I kvällningen sänder fullmånen sin guldgata över hamnbassängen. Luften är ljum, brisen mild och folklivet livligt när vi styr mot Adega Regional, en restaurang med lokal prägel på Rua do Melo. Hit hittar också många azoriska familjer. Här har vi varit en gång förut och genom att återvända bestämt oss för att matstället är vår favorit. Enkelt, prisvärt, vänligt och gott utan överdåd. Den djärve vågar sig på att prova haj.
Dag sju återstår bara avfärden. På flygplatsen stöter vi samman med det norska par vi träffade i Nordeste. Hur var veckan frågar vi henne som inte visste vart resan skulle gå? Svaret duger bra som en sammanfattning av en resa till Azorerna.
- Det var kjempeflott, säger hon nöjt.