Kvinnorna ser ut som tunnor, männen är ofta magra eller rent av spinkiga.
En svag doft av kök får fartyget att likna ett mellanting av engelskt pensionat med heltäckande mattor och gamla "Baronessan" eller "Prinsessan" som en gång gick på Ålands hav.
Fartyget är byggt i början av 1980-talet. Hytterna har inga balkonger. Balkonger är senaste kryssningsflugan, vilket beklagas av engelska kryssningshabituéer.
- Man åker väl inte för att sitta på en hotellbalkong, utan för att träffa folk. Det är det som är det fina med kryssningen, säger en dam, 79, från Devon vid frukostbordet.
Hon och hennes väninnor har genom åren kryssat ihop ett stort umgänge.
Den engelska traditionen med fri placering vid frukost och lunch, det vill säga anvisad plats vid ett bord där det är ledigt, bidrar till att man lär känna många människor. Sedan hälsar man varje gång man träffas och önskar varandra en trevlig dag. Det skapar en familjär stämning.
Kryssare är ofta erfarna resenärer. Det är sällan de kommer med klagomål, berättar fartygets värdinnor vid den frukost för ensamresenärer där det bara är jag som deltar. Till lunchen för ensamresenärer infinner sig en ensam engelsk dam. Ändå är vi sammanlagt 25 ensamresenärer ombord.
Besättningen på 550 personer representerar 42 nationaliteter. De arbetar tio månader i sträck, sju dagar i veckan, tio timmar om dagen. De har en lön från cirka 6.000 kronor i månaden plus mat och husrum. Att sådana slavkontrakt kan skapa sådan arbetsglädje är en gåta. Men kanske går de bokstavligen i däck varje kväll när de drar sig tillbaka till mässen längst ner i båten.
Kaptenen är grek, kökschefen filippinare, rumsstäderskan ukrainska, servitrisen rumänska, pianisten ungrare, landgångsvakterna ghurkasoldater från Nepal.
I biblioteket kan man sitta före middagen och läsa in sig på nästa dags mål.
I La Palma, första anhalten, åker vi buss upp till regnskogen och vandrar under ledning av en myndig och kunnig tyskfödd guide. Alla är mycket intresserade.
- Vilka gödningsmedel används vid bananodlingarna? frågar en liten dam från Manchester.
- Hur bevattnas bananträden? frågar en liten herre från Newcastle.
- Bananen är en växt, inte ett träd, förklarar guiden.
Utflykten avrundas med romavsmakning på ett lokalt destilleri, där alla köper en flaska.
Att lägga ut i Atlanten i skymningen mot en fond av gula hamnljus är lika trolskt som det låter. En röd pilotbåt följer med ut från piren och vänder tillbaka. Man ser vita mössor och cigarrettglöd på bryggvingen. Det är moln och lite kyligt.
Under middagen presenterar sig hovmästare och kypare och brister senare ut i sång, bland annat "Helan går". Vi är nio svenskar vid bordet. Alla utom jag har erfarenhet av tidigare kryssningar, de flesta även av den här båten. De har rest i Karibien och Medelhavet.
I kasinot råder avspänd leklust. Bastanta damer i vitt satsar ett pund och rycker timvis i den enarmade banditen, ett slags evig envig som räcker kvällen lång, obegripligt hur. Försiktiga walesiska par satsar på rouletten som snurras av allvarsamma filippinska fröknar.
I pianobaren spelar den ungerske pianisten "You are the sunshine of my life" eller "Raindrops keep falling om my head". Två sammansvetsade par från Swansea spelar backgammon och dricker rött vin.
Allt utom dryck och utflykter är inkluderat i priset, även dricksen. En pint öl kostar knappt 30 kronor, ett glas vin lika mycket. Eftersom fartyget lägger till i Marocko hamnar man utanför EU och kan sälja skattefritt.
Barnen plaskar i bassängen. Föräldrar ligger i solstolar och läser deckare. Plötsligt ropar högtalaren att det blir livbåtsövning om en kvart. Alla rusar till hissarna. Vid övningen måste hissarna vara stängda - för realismens skull. Man kan föreställa sig samma situation när det verkligen gäller och alla dessa halta, lytta och gravt överviktiga människor med käppar, rullatorer och rullstolar som ska upp fem trappor till livbåtarna. Att fartyg sjunker tillhör trots allt undantagen. Vanligare är att passagerare snubblar och faller i trapporna. Det är där de flesta olyckor händer.
I Madeiras prunkande huvudstad Funchal väntar bussar på kajen för utflykter till vinhandlare och levador. Många tar linbanan upp över staden för att titta på vårt fartyg uppifrån och för att besöka botaniska trädgården.
Nästa morgon blir jag placerad vid frukostbordet hos Ainslie och Fiona från Glasgow i Skottland, två sjuksköterskor som lämnat man och barn hemma. Det brukar de göra. De gillar den gemytliga stämningen ombord.
- Men när vi kryssade med "Queen Mary 2" var det bara gräsligt, berättar Ainslie. Stort, opersonligt, snobbigt och klassindelat. Folk brydde sig bara om karriärer och kläder. De skröt om sina barn och sina hus. Vi är enkla sjuksköterskor, vi vill umgås och ha kul med vanligt folk och inte bli hunsade av snobbar.
Den här dagen är fartyget till sjöss från morgon till kväll. Och den som trott på en vilodag bedrar sig. Det finns hur mycket som helst att göra.
Man kan sitta på båtdäck och soldäck, bevista informationsträff om utflykter eller tips för den som vill gå iland på egen hand. Man kan bevista en lektion i servettvikning (dock blåste det för mycket) eller cocktailblandning. Kortspelare träffas efter lunch. Det förekommer danslektioner, frågesport och vinprovning (en extra femtiolapp). Man kan se cirkus på skärmarna i pianobaren, lära sig golfputting i kasinot, titta på modevisning, spela bingo, dart, promenera en mil(e), ägna sig åt yoga, workout och aerobics hos den godhjärtade gymföreståndaren Bogdan på däck 8.
På akterdäck har svenskarna tagit över shuffleboarden. Paren från Oxelösund, Umeå och Helsingborg har aldrig träffats förr. Men nu känner de varandra. Så är det på kryssningar.
På kvällen infaller "Captains dinner", kryssningens höjdpunkt. Servitörerna paraderar utanför Can Can-teatern och delar ut bubbelvin. Vår grekiske kapten Emmanouil Psarrakis står i vit uniform och skakar hand med alla som vill. Sedan träder han in på scenen, sjungande "Zorba", en fryntlig och öppen liten man i spetsen för sin besättning, fem hundra personer, varav de flesta travar fram över scenen, sjungande, hejande och viftande.
- De gör jobbet, jag får äran, säger han självironiskt på kapteners vis.
Vi förflyttar oss till matsalen. Klädseln ska vara smoking och visst ser man en och annan smoking, även vit. Men de flesta män har bara en struken skjorta. Kvinnorna däremot är uppklädda utan undantag, vilket ger en festlig stuns åt kvällen.
En gång, berättar kryssningsvärdinnan, var det en karl som krävde att få äta med kaptenen i shorts och t-tröja. Han hade finkläder med sig men vägrade bära dem. Kaptenens middag är dock ett fast inslag på kryssningen, som en maskerad, då kommer man utklädd. Karln fick äta på självserveringen på akterdäck.
Tidigt en morgon anlöper vi den stora containerhamnen i Agadir i Marocko. En omtumlande upplevelse av en helt annat värld. Öken och åter öken. Här omkom i ett slag 46.000 människor vid en jordbävning 1960. Hela staden är nybyggd, vita hotell breder ut sig längs plagen. I bussen till staden Taroudant undervisas vi av en inhemsk guide som i rasande fart delger oss alla fakta om landet. Längs den bräckliga vägkanten balanserar kvinnor med åsnedragna hölass och män på traktorer.
Vi stiger av inom höga gamla murar, vandrar bland åsnor, skoputsare och tiggare i trånga gränder som fått stå till tjänst som kuliss i mer än fyra hundra filmer.
Alla utflykter slutar med shopping. Här besöker vi ett kvinnligt kooperativ, köper lite oljor och kryddor för att stödja verksamheten. Några engelska damer köper allt de ser och kommer kånkade på stora kassar till bussen med väskor, sandaler och sjalar.
Fartygen glider ut i natten och ligger nästa morgon vid kaj i Lanzarote. Promenerar till två gamla borgar, tittar på träbåtar, går ombord och äter middag. Nästa dag lägger vi till i Santa Cruz på Teneriffa. Santa Cruz är den verkliga pärlan bland hamnstäder på Kanarieöarna med sitt myller av människor, sina spårvagnar, sin fina strandpromenad under trädkronorna, sin havsdoft och sina fartyg på redden och i hamnen.
Vid middagsbordet berättar kryssningsparet Gun Öberg och Per-Arne Sundberg från Göteborg om en fantastisk kryssning de gjort från Singapore till Dover med engelska P & O-line.
- Fördelen med en kryssning är att man bor hyfsat komfortabelt och kan vältra sig i mat som vid ett bra restaurangbesök. I dag är det inte dyrare än att bo på hotell på Kanarieöarna, säger Per-Arne.
- Och så träffar man hela skalan av människor. Det är mycket givande. Man får kontakter som består, säger Gun, kryssningens fräsigast klädda dam, nyss fyllda 80.
- Det här kommer vi att göra om.