"Den lemlästade kroppen, med huvud och händer avhuggna för ohyggliga troféer, låg slapp som en blodig säck i buskaget."
Det var en gräslig chock för den legendariska gorillaforskaren Dian Fossey när hon en dag 1977 fann en av sina favorithannar mördad och stympad av tjuvjägare i djungeln på Virungavulkanerna. Hon konstaterade torrt och uppgivet i National Geographic: "Det var Digit, och han var död." Det var den mest ledsamma händelsen under hennes tretton år bland bergsgorillorna, "som minskat med hälften på bara tjugo år, till nu endast 220 individer".
De blodiga resterna av en älskad gorilla är måhända en märklig inledning för en reseskildring. Men detta är precis vad som rör sig i mitt huvud under den svettiga vandringen upp genom djungelsnåren på Karisimbi, inte långt från Dian Fosseys grav. Särskilt som jag rest till Rwanda för att titta på den turism och naturvård som efter Fossey vuxit fram kring arten.
Är inte Digits död den scen vi alla minns med störst avsmak ur spelfilmen om de dimhöljda bergens gorillor, som Hollywood producerade efter Fosseys bok, sedan hon själv blivit mördad av tjuvjägare den 28 december 1985? Parallellt med hjälteglorian har hon ett eftermäle som berättar om en halvgalen egocentriker som slogs mot allt och alla på fel sätt och avskydde turister.
Men hennes ande är med oss på vandringen. Dian Fosseys pionjärarbete, som blev världsberömt genom filmen, har bidragit starkt till dagens gorillaskydd och det internationella engagemanget för dessa de sista av sin art. Att hon inte förstod turismens potential för att bättre skydda sina gunstlingar må vara henne förlåtet. Ordet ekoturism fanns inte.
Det är januari 2004 och det är långt till Virungabergen. Vi har flugit till Nairobi, vidare till Kigali i Rwanda, kört till Ruhengeri i västra Rwanda och med fyrhjulsdrift på usel väg till byn Kingini. Efter en naturnära natt på Mountain Gorilla Nest möter vi i ottan Fosseys efterträdare. Annette Lanjouw är chef för Internationella Gorillaprojektet (IGCP) och samordnar skyddet mellan de tre länderna Rwanda, Kongo och Uganda. Med är också fältforskaren Maryke Gray och Lars Kristoferson, chef för svenska Världsnaturfonden (WWF), som finansierar viktiga delar av gorillaprojektet. Bättre guidning hade jag kunnat leta efter, tänker jag medan vi kör till byn närmast vulkanen Karisimbi. Som eskort har vi också två kamouflageklädda soldater med varsin kulspruta.
Efter bördiga fält med durra, potatis och pyretrumblommor vandrar vi brant uppåt genom en kinesisk akvarell av ren bambuskog. Ovanför tar den snåriga djungeln vid. Vi kliver på sviktande gungflyn av sammanflätade gräs, örter, vindor och grenar och bränner oss ideligen på brännässlorna. Höga lobelior reser sina rakryggade blomställningar och papayaliknande stammar över grönskan och snart är vi inne i en skog av hageniaträd, draperade med klängväxter - här gömmer sig bergsgorillorna i Susagruppen! Vi finner tretton av dem strax under 3.500 meters höjd och stannar hos dem prick en timme.
Det är en stor upplevelse.
Utsikten mot grannen Visoke, Fosseys favoritvulkan, och vulkansjöarna Ngezi och Nyirambubu är strålande där djungeln öppnar en glänta. Susa är med sina 34 medlemmar den största och mest intressanta gruppen att besöka, men också den svåraste. Det har krävt fyra timmar i brant terräng uppför den högsta vulkanen Karisimbi, 4.500 meter över havet. Tillbaka nere i bebyggelsen har vi varit ute i sju timmar.
Tiotusentals besökare från i-länderna har, precis som vi, kunnat möta gorillorna öga mot öga, och har spridit budskapet om deras unika skyddsvärde över jorden.
- Det finns ett enormt internationellt intresse för att skydda dem, säger Lars Kristoferson under en paus i djungeln. I Sverige har vi exempelvis i dag 1.700 djungelfaddrar som betalar 50 kronor eller mer i månaden. Det ger 1,4 miljoner per år till gorillaskyddet, eller sju miljoner på fem år.
De kanaliseras direkt in i gorillaskyddet genom IGCP. För några veckor sedan kablade WWF ut IGCP:s senaste taxering: bergsgorillorna har ökat med 56 djur, eller 17 procent. För första gången på minst femtio år är Afrikas bergsgorillor omkring 700.
- Tack gode gud för turismen! utbrister Annette Lanjouw på återvägen ner genom bambun. Jämfört med Dian Fossey har hon har en diametralt motsatt syn på turismen.
- Jag är övertygad om att gorillorna skulle vara borta i dag, utraderade, om inte turismen hade gjort dem till en ekonomisk resurs.
Det var i slutet av 70-talet som man började visa gorillorna i Rwanda för naturturister och använde pengarna till förvaltningen av nationalparken Volcans. På 80-talet vände det till vinst, 1984 med ett överskott på en miljon kronor, 1989 med sex miljoner. I dag omsätter turismen i Virunga (Rwanda och Kongo) och Bwindi (Uganda) runt 155 miljoner kronor om man räknar in alla kringinkomster. Enbart besöksavgifterna från turismen ger 20 miljoner kronor.
För Rwanda har gorillaturismen blivit landets största exportinkomst efter kaffet. För byarna runt Bwindi i Uganda har den bekostat nya skolor, sjukdispensärer och vattenledningar.
För världen i övrigt har den blivit ikonen för fungerande ekoturism. Men WWF och IGCP vill ändå inte tala om turismen som den enda frälsaren, utan snarare som en stödjande lärjunge.
- Visst har ekoturismen gynnat naturskyddet, säger Lars Kristoferson. Men turismen är också känslig för konjunkturer och konflikter. Under inbördeskrigen i Rwanda och Kongo på 90-talet dog den helt.
- Vårt viktigaste mål är att lära lokalbefolkningen hur livsnödvändig skogen på vulkanerna är, förklarar Annette Lanjouw. Förr högg de ner skogen för att få ved och ny odlingsmark. Nu har de börjat förstå att skogen, om de bevarar den, håller kvar jorden, fyller brunnarna med vatten och ger goda skördar långt nedanför vulkanerna. Vi utbildar främst kvinnorna, som ju är de mest verksamma.
Samtidigt hjälper IGCP dem att starta egna verksamheter och små företag som gör dem mindre beroende av att utnyttja skogen. Ett starkt intryck gör buffelmuren och bikuporna i Kagano.
På gränsen mellan nationalparken och bymarken löper en drygt meterhög stenmur som rests för att hindra skogens bufflar från att ta sig till odlingarna. De har länge orsakat stor skada och tvingat byn att lämna den bördiga jorden närmast parken obrukad.
Ovanpå den tjocka muren har avlånga träbehållare placerats ut, konstruerade för skogens bin. De är lätta att skörda honungen ur, jämfört med binas naturliga boningar inne i skogen. Det senare är ett allvarligt hot mot skogen, därför att man tänder eld för att röka ut bina.
- Biodlingarna i skogsbrynet ger honung långt över husbehovet med möjlighet att sälja den vidare inom landet, till turister och i framtiden kanske för export, spår Annette Lanjouw. Samtidigt har den tre mil långa muren ökat skördarna för Kagano, och lokalbefolkningen har fått en djupare kunskap om värdet av att skydda skogen.
Och i denna skyddade skog bor de sista bergsgorillorna, traktens stolthet, den som lockar välbärgade besökare från hela världen, engagerade ekoturister vilkas pengar betalar löner och utrustning till parkförvaltningen och bidrar till en ljusare framtid för det härjade landet. Resultatet är uppenbart: Dian Fosseys 220 bergsgorillor är i dag omkring 700 individer! Kanske ler hon uppskattande i sin himmel och tycker att "ekoturism, hmm, det var nog ändå inte så dumt".