Befängt, tyckte den store arkitekten Ferdinand Boberg, att smälla upp ett palats mitt ute på Västgötaslätten. Men konsul Knut Henrik Littorin, stormrik på affärer i gas och olja i Ryssland, gav sig inte. Boberg fick fria händer, kosta vad det kosta ville. 1914 stod så den 1.950 kvadratmeter stora byggnaden i kalksten, bohusgranit och koppar klar för inflyttning. Folk på bygden hade aldrig sett maken till hus och kallade det för Slottet, ett epitet som sedan hängt med in i modern tid.
Redan den imponerande infartsportalen i granit berättar att här bodde någon som ville ha det allra bästa, även om den mäktiga slottsbyggnaden med sina kompakta brungrå murar och höga fönster vid första anblicken ger ett nästan lite dystert intryck. Men det är bakom den tunga ekporten som man inser vilket fantastiskt hem Ferdinand Boberg skapade åt familjen Littorin. Här blandas Kolmårdenmarmor med Hondurasmahogny, italienska gyllenlädertapeter med mörk ek.
Alla trappräcken och elementskydd är handsnidade, varenda detalj som fönsterbeslag och väggpaneler bär Bobergs signum liksom många av de specialdesignade originalmöblerna. Kosta vad det kosta ville, som sagt.
Det är lite av ett under att denna jugendmiljö ändå kunnat bevaras så intakt, med tanke på vad som hände efter Littorins död 1939. Sonen, som övertog slottet, satte sprätt på pengarna och var tvungen att sälja både det och omgivande gårdar. Nu inrättades här en lanthushållsskola och senare var det tänkt att det skulle bli fängelse. Men i stället gjordes slottet om till hotell och restaurang i början av nittiotalet, vilket Hotellpatrullen och säkert övriga gäster denna vinterhelg 2006 är tacksamma för.
Den gula salongen med sina marmorbord, sidentapeter, dekorerade panelverk och makarnas Littorins bröllopsservis från Ryssland bjuder en miljö som får afternoon teets scones och chokladtårta att smaka lite extra gott. Genom den öppna dörren till den bakre musiksalen, där det hölls banketter och större fester, skimrar den gröna väggmarmorn, precis som i blomsterrummet intill med utsikt över trädgården.
Men kanske ännu mer interiört intressant är salong Kreml, en kopia av ett av rummen i det tsarryska palatset. Här samlades herrarna efter middagen för att röka cigarr och dricka en god konjak under det välvda taket med bladguldsmålningar, paneler i masurbjörk och en hög öppen spis, också den i grön Kolmårdenmarmor.
Kvällen kanske avslutades med ett parti biljard på det övre sovrumsplanet. Det jättelika biljardbordet väger sina modiga två ton.
Denna dag står det dock outnyttjat. Vi, liksom övriga gäster, har dragit oss undan till våra rum en stund före middagen. Bjertorp slott är populärt, hela det övre planets större rum och sviter är belagda och vi har anvisats ett rum i det som en gång var familjens gästvåning i ena flygeln. Inredningen går stilenligt i mörk ek och djuprött, och armaturer och detaljer i jugendstil. Det känns ombonat, men utan lyxfaktor.
Mat och vin är något Bjertorps kök säger sig kunna. Menyn verkar också lovande liksom det föreslagna vinpaketet. Till fladdrandet av levande ljus intar vi förrättens örtspäckade röding med en liten sötpotatis och tomat som fått en touche av rökt apelsinte. Elegant, gott och perfekt till glaset med pinot gris från Alsace. Medan vi beundrar matsalens stuckaturer och de infällda ljusgloberna i taket serveras mellanrätten, som består av en blandning av pasta, pesto och pinjenötter till ett glas rött italienskt. Även denna, något enklare anrättning, smakar alldeles förträffligt, liksom den påföljande grillade hjortinnerfilén, föredömligt mör och rosastekt. Och det utvalda franska, något sträva rödvinet allierar sig genast med kombinationen kött, brysselkålsragu och den anade sötman i björnbärsskyn.
Det är inga pytteportioner som bjuds på Bjertorp. Ändå finns plats för några smakbitar från den inte allför sofistikerade ostbuffén och en sötsyrlig avslutning med chokladtryffelpaj, pistageglass och röda vinbär. Samt ett litet glas utsökt banyulsvin. Äntligen har denna ädla dryck fått ordentligt fotfäste i den svenska restaurangvärlden.
Man sover gott ute på landet vilket befrämjar aptiten. Morgonens frukostbuffé, som står uppdukad på matsalens långa skänk i mahogny, visar sig innehålla ett varierat utbud av charkuteriprodukter. Bland annat en riktigt gammeldags rullsylta. Däremot är brödet inte av samma klass som vid middagen. Det är snålt med variationen av fil och yoghurt. Men mätt blir man. Än en gång.