Bussen startar i arla morgonstund från hamnen i Villmanstrand. Målet är Viborg. En endagsresa, med buss dit och båt längs Saima kanal hem, ska ge oss sex timmars besök i staden som har ett drygt 400-årigt svenskt förflutet. Som under sin glans dagar var ett rikt kosmopolitiskt centrum där såväl finska, som ryska, svenska och tyska talades, influenser från de arméer som dragit fram här och från handelsutbytet med Hansan.
Efter en fyrfaldig passkontroll är vi där, mitt i den bild som framför andra är Viborgs. Slottet, grundat av den svenske marsken Torgils Knutsson 1293, ligger på sin ö mitt emot passagerarhamnen. Det karaktäristiska åttkantiga tornet med grön kupol höjer sig majestätiskt 76 meter över havet. Detta var en gång det svenska rikets viktigaste gränsfäste i öster och härifrån kom slottsherrar som Bo Jonsson Grip och Karl Knutsson Bonde att sätta sin prägel på staden. Slagen mot ryssarna var många. Men först 1710 intogs borgen och Viborg av tsar Peter den store. Den svenska tiden var slut.
Tvåhundrasjuttiotre steg för upp till en utsiktsbalkong i tornet för den som väljer att lägga tid på detta. Annars kan man nöja sig med att ströva längs förläggningsbyggnaderna, beundra kanonen från skeppet Hedvig Elisabeth Charlotta som sjönk i sjöstrid när Gustav III försökte återta Viborg från Katarina II - kallat det Viborgska gatloppet, eller titta in i den lilla museishoppen där statyer med Torgils säljs för 250 rubler. Förlagan står mitt emot på "fastlandet" framför Gamla rådhuset. Denna staty låg undanstoppad i många år men restes igen 1993 i samband med slottets 700-årsjubileum.
Till stadens senare historia hör ett växlande mellan finsk och rysk överhöghet. År 1939 var Viborg Finlands näst största stad. Under andra världskriget evakuerades befolkningen två gånger beroende på hur krigslyckan vände. Staden tömdes definitivt 1944 när Viborg blev sovjetiskt. En ny befolkning från bland annat Vitryssland och Ukraina flyttades hit.
En rundvandring ställer snart frågor om betydelsen av rötter och personlig historia hos dem som bebor en stad. Och vad rotlöshet gör med dem som tvångsförflyttas. I alla fall var det länge sedan någon vårdade Viborg eller brydde sig om att förvalta detta arv. Vatten från trasiga stuprör får fasadernas puts att lossna, husgrunder och fönsterfoder ruttnar, balkonger hotar att ramla ner. Trappuppgångarna är nedklottrade, brevlådorna sitter på sned. Ordet underhåll känns avlägset.
Ändå kan man mitt i förfallet ana att detta en gång var en mycket vacker och välmående stad. Påkostade stenhus, välvda höga fönster, imponerande utsmyckningar och konstfärdiga smidesbalkonger vittnar om det. Mitt emot borgen ligger det gamla rådhuset med röd tegelfasad i ett för Viborg mycket gott skick. Men grannhuset, köpmanssläkten Weckrooths gula hus, befinner sig i tragiskt förfall. Med talrika fasaddekorationer och ett runt torn med koppartak var säkert detta en gång en av stadens paradfastigheter. Nu finns inte en fönsterruta kvar och taket har stora hål. Utsatt för väder och vind är huset bortom räddning.
Men trots förfallet är staden inte en deprimerande bekantskap. Snarast spännande. För framsidan av myntet är en gammaldags charm och känslan av att vara förflyttad åtskillig tid tillbaka. Inga nya byggnader har det brutits mark för i den gamla stadsdelen där gatorna fortfarande delvis består av kullerstenar.
Till de verkligt anrika byggnaderna i Viborg räknas Runda tornet som stammar från Gustav Vasas tid. Det byggdes för att förstärka stadsmuren. Nu har den nya tiden brutit in. Innanför de tjocka väggarna finns en av stadens finare restauranger. Allt är upprustat och elegant och väggarna har prytts med historiska bilder från tiden då Viborg var svenskt, som kampen mot ryssarna under Knut Posse 1495. De svenska försvararna tände eld på tjärtunnor vilket ledde till en krutexplosion av sådan omfattning att den kom att benämnas den Viborgska smällen. Ryssarna lär ha blivit så skrämda att de gav sig av.
Utanför tornet hålls dagligen en stor marknad. Förr i tiden var det mest bönder som kom hit med sina jordbruksprodukter. Nu finns här piratkopior ända från Thailand. Utbudet känns igen från liknande försäljningar på många andra håll i världen - kläder, lädervaror, leopardmönstrade fuskpälsar och väskor. Ryska militära överskottsvaror och Leninstatyer hör förstås också hit, liksom rysktillverkade kikare och kameror. För den som oroar sig för kvaliteten på dessa varor finns ett säkrare alternativ - linnedukar som kostar en bråkdel av priset i Sverige eller 140 kronor för en stor duk.
Det är i saluhallen som man numera kan köpa livsmedel. I ett enda stort rum samsas fisk med godis och allehanda hemlagade inläggningar. På marmorskivor läggs det styckade köttet upp. Koskankar hänger i bakgrunden. Här frågar ingen efter kylförvaring.
En promenad vidare mot Nya rådhustorget leder till den svensk-finska kyrkan som trots en minimal församling är ett under av upprustning. Strax intill ligger Kristi Förklarings kyrka som räknas till den ortodoxa tron. Gyllene kupoler glänser från ett välrenoverat tak.
Sämre ställt är det med Alvar Aaltos bibliotek en bit bort i Torgilsparken. År 1935 stod det klart och räknades förstås som ett arkitektoniskt mästerverk. Ett besök i dag är snarast en nedslående upplevelse. Färgen flagnar i entrén, från takens ljusbrunnar tränger fukten in och bokantalet är tämligen begränsat. Det
berömda vågformade taket i en av salarna håller på att renoveras. Det gamla eldades upp. Många slantar har pytsats in för att renovera biblioteket. Men när man ser hur mycket som återstår att göra och ser behoven runt om i
staden känns satsningen nästan tveksam. Det är i alla fall mycket långt kvar till Alvar Aaltos vision.
Längre ner längs gamla Torgilsgatans, numera Leningatan, sträckning finns ännu ett försvarsverk kallat Batteribacken. Numera syns mest gräsbevuxna kullar. Men i ett av fästningshusen från 1700-talet ligger den lilla restaurangen Traktir na Rjebskom som visar sig vara ett fynd. En trivsam inredning i trä och med olika alkover att sitta i. Maten är både god och billig. Vi äter rysk sallad, kall läskande borsjtj och sist en Kievkyckling där smöret rinner ur innanmätet när man skär. Allt mycket välsmakande. Därtill öl av icke svag sort. För tre personer blir det inte mer än 280 kronor.
Linnangatu, Slottsgatan, leder tillbaka mot båten, förbi den höga klockstapeln som en gång hörde till Gamla domkyrkan som numera ligger i ruiner. På det som en gång var kyrkogård finns en parkeringsplats.
Så är det dags för hemfärden längs Saima kanal. Drygt fem timmars båtresa väntar när m/s "Carelia" styr ut på den glittrande Finska viken. I aktern blåser den blåvita fanan ut som ett avsked till staden och fästningen. Åtta slussar ska passeras innan vi når Villmanstrand. Då har vi lyfts 76 meter från havsnivån vilket är lika med höjden på Olofstornet.
Det blir en meditativ färd genom en efter kriget avfolkad zon. Djupa skogar som speglar sig i svart vatten, enorma fraktfartyg som nästan ser ut att fastna i de höga slussarna och avspänd samvaro på däck avbruten av ett besök i taxfreebutiken med priser som slår det mesta för en europeisk resenär. Gränsen uppenbarar sig denna gång som en uthuggen gata i skogen och ett betongfundament mitt i sjön. Genom avtal underhåller Finland hela denna viktiga vattenled som bland annat förser pappersmassebruket i Villmanstrand med stora laster björkved.
Klockan 20.30 lägger "Carelia" till vid kajen efter ett intensivt besök i en stad som berör. Både förtjust och förskräckt tänker man tillbaka på Viborg.