Under ett par Moskvabesök i slutet av 80-talet hade jag turen att placeras – då fick man inte bestämma var man skulle bo – på hotell Ukraina. Jag minns den extrema takhöjden, tjocka fuktdoftande mattor och extra sura ”dezjurnyje”, de kvinnliga vakthavande som fanns på varje våning i sovjetiska hotell.
På Ukraina kunde man med lite tur hamna på 20:e våningen, eller ännu högre, med en fantastik utsikt över Moskva. Då spelade det ingen roll att varmvattnet i duschen tog minst tio minuter på sig.
För några år sedan såldes hotellet och stängdes omedelbart för renovering. Den 29 april slog det upp portarna igen.
När jag får en rundtur på det nya Ukraina är det inte mycket som är sig likt. Jo, takmålningen i lobbyn är kvar, ett cirkelformat praktverk från 1957 med titeln ”Skörde- och arbetsfest i det gästfria Ukraina”.
Annars har denna Sovjetsymbol blivit ett lyxhotell av allra yppersta – eller vräkigaste – klass. Bara några exempel: till och med de 46 hissarna har golv av italiensk marmor och väggar av ädelträ. Poolen i källarplanet är ”olympic size”, 50 meter lång. I alla de 505 rummen finns originalkonst av ryska målare från 1800- och tidigt 1900-tal.
Det kostar därefter. Billigaste rummen, på de nedre åtta våningarna, går visserligen ”bara” för cirka 3 000 kronor natten. Och så ingår förstås inte frukostbuffén, för den får man lägga till närmare 400 kronor.
Men sen stiger priserna brant uppåt. En ”ambassadörssvit” på tjugonde våningen som jag visas runt i kostar cirka 12 500 kronor – inklusive frukost, måste tilläggas. För det får man bland annat en magnifik utsikt från badkaret, engelska designmöbler och kroppsvårdsprodukter av lyxmärket Penhaligon’s. Fast det sistnämnda gäller alla rum.
Kronan på verket är den 370 kvadratmeter stora presidentsviten, dit jag dessvärre inte släpps in. Den kostar cirka 125 000 kronor natten.
– Fast de här priserna är introduktionspriser. De kommer att höjas om några månader, upplyser min guide Marina Babitskaja.
Själv undrar jag över behovet av ännu ett lyxhotell i Moskva. Det som saknas är ju snarare mer normala övernattningsställen med priser nedåt 1 000 kronor.
– Oh nej, behovet av femstjärniga hotell är jättestort, försäkrar Babitskaja.
Just denna förmiddag är det dock glest med gäster i den vidsträckta lobbyn med alla sina barer och kaféer. Då är de anställda mångdubbelt fler – de är just nu 700 personer men styrkan ska ökas till över 1 000, meddelar guiden.
Bor här några kändisar? undrar jag nyfiket. Marina Babitskaja kan förstås varken bekräfta eller dementera, men jag får känslan av att en del internationella toppolitiker har checkat in – detta är den helg då Moskva firar 65-årsminnet av krigsslutet.
Kanske är rent av presidentsviten är upptagen, tänker jag. Kinas president Hu Jintao kanske sitter där uppe och beundrar utsikten.
Den mest kända gästen för närvarande är holländske stjärn-dj:n Armin van Buuren, får jag veta. Han hade rejv för 6 000 dansglada natten innan – det är stort i Moskva just nu – och ligger väl antagligen och pustar ut i någon bekväm svit.
”Bröllopstårtor” och ”Stalinkrokaner” har man i väst lite föraktfullt kallat hotell Ukraina och de sex andra liknande hus som finns i Moskva. Ryssarna talar oftare om ”Stalinskije vysotki”, Stalinhöghusen, eller ”de sju systrarna”.
En kommentator i en rysk tidning ondgör sig över att de nya ägarna Radisson har ”gjort ett Las Vegas” av anrika Ukraina och kallar renoveringen ”en mardröm”.
Ändå undrar jag om Stalin och de andra gamla Sovjetledarna skulle ha misstyckt. De hade inget emot vräkighet och att slå på stort. Inte heller att ta bra betalt av utlänningar.
Och inspirationen till Stalins sju systrar kom från USA. Diktatorn ville kopiera Manhattans skyskrapor, lite som Las Vegas kasinomagnater kopierar Colosseum i Rom eller Egyptens pyramider.