På Sibirien-sidan läser jag exalterat: "Åken pendlar mellan tre och åtta kilometer . . . isfall, purpurfärgade kratersjöar . . . skidåkning på vulkaner . . . toppbestigning med stighudar . . . vedeldade timmerstugor . . ."
Jag vet inte vad det är, har egentligen aldrig förstått varför branta backar, skogsåkning och underliga hopp alltid lockat mig, varför jag mot bättre vetande duckande glidit under avspärrningsband, förbi varningsskyltar om laviner för att nå ett möjligen mäktigare åk. Kanske har det fått mig att känna mig tuff.
Resebyrån vet i alla fall att slå mynt av den typen av känslor och levererar idén om äventyret och faran, om än inte livsfara på riktigt, utan en snyggt paketerad fara inlindad i gammal hederlig svensk resebyråtrygghet. Ändå är det här betydligt äventyrligare än jag är van vid: Sibirien - det är som om katalogen skriker: "Kom igen då Jennie om du nu är så himla cool, här har du ditt lystmäte. 17.000 kronor, kom och köp."
En vecka innan
Efter en genomgång av packlistan börjar jag dock tvivla på det smarta i den här idén. Listan är två sidor lång och att inhandla allt skulle kosta kanske 30.000 kronor. Lavinsändare (runt 3.000 kr), lavinsond (500 kronor), dagsturssäck (runt 600 kronor), spade (svindyrt), sovsäck, visselpipa, multitång, sittlapp, randonnéutrustning, skavsårsplåster, knivar . . .
Jag beräknar att jag har cirka fem procent av packlistan, förstår 80 procent av den och möjligen har råd att köpa en sittlapp. Men jag har jobbat ihop en rejäl nyfikenhet vid det här laget. Vad är det för folk som inte bara har råd med såna här resor, utan för vilka skidtillbehöret "knivar" är den självklaraste sak i världen?
Dag 1
Äntligen på väg och jag tror faktiskt att jag fick med mig allt. Vi möttes med gigantisk packning och skrällfärgade skidjackor på Arlanda för några timmar sedan. Nu står jag i den evighetslånga kön till passkontrollen i S:t Petersburg där vi mellanlandar i natt. En rätt solbränd man i 45-årsåldern delar med sig av några reseupplevelser. Han har åkt transsibiriska järnvägen, varit i Moskva, vandrat i Himalaya och det är naturligtvis bara en bråkdel, men vi hamnar i ämnet laviner. Där har Erik, en snowboardåkare på några år över 20, en del att tillföra. Erik hoppas på en framtid som skidfotograf och efter att ha berättat hur det känns att dras med av en lavin, säger han att trots att det kanske låter konstigt, så är rädslan en förutsättning för att kicken ska infinna sig.
- Nånstans tycker jag att det är trist att jag har fegat till mig på senare år. Det är ju en del av grejen, att man kan dö. Ju större insatsen är, desto häftigare blir upplevelsen, säger han.
Dag 2
Runt ett bord på transferhotellet försöker gruppen - vi är tolv - att bekanta sig med varandra genom att dra historier om diverse resmål. Paret från Göteborg kajakpaddlar sommartid men brinner mest för skidåkningen och kan ge betyg åt de flesta skidorter och bergsmassiv. Den solbrända mannen från gårdagens kö visar sig heta Anders och lägger till sin lista att han faktiskt krupit den sista biten upp på Mont Blanc alldeles själv, en gång. Men det är när Tomas, reseguiden, berättar om sina "erövringar" som alla lyssnar. Hans grej är hysteriskt branta backar, vilka han når genom att klättra upp, sen skida ner och dessutom få sponsorer att betala för det. Det handlar om att utmana sig själv, göra saker man inte trodde gick, få den ultimata kicken och sen sätta i gång och leta efter nästa utmaning. Trots att jag alls inte spelar i samma liga, är verkligen inte ens i närheten, så känner jag igen det, att vilja ta sig lite längre, ta en svårare väg bara för att uppnå känslan när man står där nere i dalen: mjölksyra i benen, blodsmak i munnen, det hårt dunkande hjärtat och adrenalinet rusande i kroppen. Som ett lyckorus.
Reseguiden Tomas har hittat sina vansinniga branter i allt från Argentina till Tadzjikistan och målet är naturligtvis Mount Everest.
Nu drar han klättrarhistorier från Kirgisistan och säger att det var rätt lugnt när han med skidorna på ryggen skulle upp på toppen (lite över 6.000 meter över havet) eftersom "alla bråkstakar hade gett sig av till Afghanistan".
Om själva länderna och deras befolkning berättar han inte mycket och detta gäller även Kamtjatka. Varken Tomas eller reseledaren Morten kan någon ryska, och deras kunskaper om vår destination är minst sagt sparsam. De har helt ärligt ingen aning om vart vi är på väg. De vet inte att halvön vi ska besöka fram till tidigt 90-tal var helt stängd för utlänningar och även de flesta ryssar. Kamtjatka blev, med sitt strategiska läge, basen för Sovjetunionens Stilla havs-flotta och i bukten utanför huvudstaden Petropavlovsk trängdes de kärnbränsledrivna ubåtarna. Numera ligger de där och rostar i takt med stadens ekonomi, allvarliga olyckor har inträffat och stölder av militärt, radioaktivt material har kommit att bli ett stort problem. Reseledarna vet heller inget om urbefolkningen och dess umbäranden, hur utbredd fattigdomen är eller vilka stora miljöproblem Kamtjatka möter.
Jag fascineras av att deras enda kunskap är denna: det finns uppemot 20 aktiva vulkaner och vi ska få fantastisk åkning på några av dem.
Dag 4
Det tar runt 40 minuter i studsande stil att färdas från hotellet till helikopterbasen. Runtom reser sig Kamtjatkas mäktiga vulkaner och berg men här nere i stan är det de extremt dåligt underhållna vägarna, de trasiga balkongerna som hänger från husen och soporna i dikena som fångar ens uppmärksamhet. Då och då möter vi en välpolerad jeep och även en eller två villor, men de omges av lera, rostande fordon och hus som får de svenska miljonprogrammen att framstå som snickarglädje.
Inne i bussen testar kompisarna som möttes på KTH sina lavinsändare, jag och killen med eget tryckeri gör detsamma och längre fram sitter antikhandlaren och spelar kort med sin kompis pr-konsulten. Vår ryske guide Andrej kollar in en lavinsändare och garvar när han säger att "såna där skulle vi ryssar aldrig ha råd att köpa. Vi ber till Gud och sen kör vi".
Vi spenderar en hel del tid i den här bussen, eftersom det visar sig vara lättare sagt än gjort att få till de utlovade helikopterlyften. Mannen som äger helikopterfirman tillhör de få människor på Kamtjatka som har lyckats bli rik, han har både blänkande jeep och ett flott kontor där hans män lägger patiens på sina datorer, röker cigaretter och meddelar att det blåser för mycket för att lyfta med helikoptern. Om det verkligen beror på nyckfulla vindar eller om de vill visa vår ryske guide vem som bestämmer är svårt att veta. Det är vindstilla när Andrej säger: "Inga bra killar att jobba med det där, jag gillar inte maffian."
I bussen sitter den svenska truppen i full mundering och pjäxor och babblar om en eventuell maffia i Petropavlovsk, och tryckerikillen som heter Fredrik drar skämt om ryssar och vodka. Vi har inte mycket som binder oss samman, men de flesta verkar tycka att det är kul att garva åt Ryssland.
Dag 6
Den gamla helikoptern tar oss faktiskt upp till vulkanerna till slut. Två långa sköna åk blir det för sällskapet och samtliga prisar den magnifika utsikten och den fria färden nedåt. Det är så vackert att det gör ont. Snön går från hård is på toppen, bristande skare i några av branterna, vidare ner till den mjukaste pudersnö, och bedriften frambringar ordentligt flås och mjölksyra.
Möra i benen lämnas vi sedan av vid den stuga, belägen mellan två vulkaner, som vi nu, två dagar senare, sitter och fryser ordentligt i. Ute har Kamtjatkastormen tagit ett allt fastare grepp, den river och tjuter och tar ständigt nya andetag innan den eskalerar till sekundmeter jag aldrig tidigare upplevt. Trots att stugan är liten räcker inte värmen från den lilla kaminen. Nätterna är helvetiska och utan sömn. Jag möter dem i två underställ, strumpor, fleece, mössa, handskar och en vattenflaska fylld med hett vatten i fotändan av sovsäcken, men precis när jag tror att jag ska somna börjar grannen snarka och vattnet hinner bli kallt och kinderna domnar i kylan. Den isande vinden tränger genom springorna i väggen och sveper över golvet där vi ligger och jodå, jag är en idiot som inte fixat en bättre sovsäck.
Eftersom det är ett näst intill omöjligt företag att gå ut - dock ett måste om man vill uträtta sina behov - är vi utlämnade åt varandra och sitter därför tryckta runt ett bord med ömsom te, ömsom vodka i händerna, timme ut och timme in. Några spelar kort, en nickar till och somnar och andra berättar historier från fjärran länder. En av KTH-killarna berättar om när han besteg Kilimanjaro med sina kompisar och ett gäng afrikanska bärare. Otrolig upplevelse, även om han tycker att bärarna var för lata. Det pratas också en del om den ryska ineffektiviteten och bristen på service - "Jag fattar inte varför inte folk kan kosta på sig ett leende" - samtidigt som Andrej springer fram och tillbaka och hämtar ved och snö att smälta till vårt tevatten. Hans kokerska Irina serverar under sammanbiten tystnad och sätter sig sen en halvmeter bakom våra ryggar och stirrar ned i golvet.
Dag 9
Det blir inga fler timmerstugor. Man vågar inte utmana vädrets makter ytterligare en gång så i stället åker vi fram och tillbaka mellan hotell och helikopterbas för att göra eventuella dagsturer. I går var vädret strålande och Andrej hade bokat helikopter till klockan tio, men väl framme ville inte helikopterkillarna lyfta. Inte förrän våra reseledare beslöt att skjuta Andrej åt sidan och vifta med dollarsedlar i en direkt uppgörelse.
Nu visar sig helikopterkillarna på sitt allra bästa humör och vi färdas upp och ner på vulkanerna, lallande glada över att få se både Stilla havet och åka skidor samtidigt.
Ett extra lyft kostar 40 dollar per person och folk gräver i fickorna och säger nästan i mun på varandra "Vi kör, 40 dollar är ju faktiskt ingenting!"
Det är vad många här tjänar på en månad.
"Om de nu har ett jobb, ja" säger Andrej till mig några timmar senare när vi sitter i den slitna hotellbaren och pratar om hur Kamtjatka gått från att ha varit en prioriterad landsände till en plats som inte ens syns på kartan när tevekanalerna presenterar väder. Andrej konstaterar att några pengar till vägar, sjukhus och ekonomisk hjälp aldrig tycks ta sig de 650 milen som skiljer Moskva från Petropavlovsk.
- Jag sa ju att ni kommit till världens ände! säger han sen, skålar i vodkan och ger ifrån sig ett ordentligt galghumorskratt.
Dag 11
På flygplatsens parkering stiger folk i gråa kläder och fårade ansikten ur sina rostiga Lador och släpar väskorna mot ingången, samtidigt som vi stånkande lassar av våra tunga skidkollin ur bussen. Det är ett av få tillfällen då vi faktiskt befinner oss på samma plats som människor som bor här. När vi inte ser folk på tryggt avstånd inifrån en buss.
På flygplatsen ska vi fylla i mängder av formulär före avfärd, få lika många stämplar och Fredrik drar ännu ett skämt om Ryssland. Vi garvar högt. Glada, rika och trygga lämnar vi Kamtjatka, utan att egentligen ha varit där.
Men det är heller inte meningen med den här sortens resor.
Man ska aldrig lämna någon "protected zone". Inte på riktigt.
Tre månader senare
Den nya vinterkatalogen kom i dag och i stället för Sibirien går äventyrsresan denna gång till Marocko. "Afrika, Atlas och Allah" lyder rubriken. Katalogen åtföljs av ett brev. Resebyrån ber om ursäkt för att resan till Kamtjatka inte blev riktigt som förväntat och kompenserar därför med en resa. Till Val-d´ Isère.