Vi far från Sankt Petersburg på floden Neva. Båten, byggd i forna DDR, har det revolutionshistoriskt klingande namnet "Kronstadt". Många av passagerarna står lutade mot relingen, för kvällen är ljum och hoppingivande. Längs flodstränderna har de helglediga människorna gjort upp eldar, de har matsäck med sig, de vinkar och vi vinkar tillbaka.
Vid midnatt kommer vi ut på Ladoga, Europas största sjö, ja, ett innanhav är det. Månen speglar sig i vågorna.
Vi vaknar nästa dags morgon samtidigt som vi lägger till vid ön med det sägenomspunna klostret Valamo med anor från 900-talet. När Sovjetmakten bredde ut sig under andra världskriget flydde munkarna och grundade Nya Valamo, väster om den reviderade finska gränsen. Det finns alltså två Valamo. Munkarna har det gemensamt att de är grekisk-ortodoxa och att de bor i landskapet Karelen, som lika lite som samernas Lappland känner några nationsgränser. Vad man känner igen så in i Norden är björkarna och granarna och glittret från sjöarna.
Gamla Valamo är slitet, delvis vanhedrat, och det försiggår ett slags kamp mellan de hundratjugo nyetablerade munkarna och de tre hundra bofasta. Det finns till och med en fond, en donation, som ska underlätta för dessa tre hundra att återvända till fastlandet.
När vi lämnar Valamo hörs ljuv musik från högtalarna, det är andra satsen ur Tjajkovskijs första symfoni. Tjajkoviskij vistades i Valamo mer än en gång. Ett minnesmärke finns. Här finns också en gravsten till minne av den svenska kungen Magnus Eriksson Smeck, som dog här 1371.
Sedan merparten av Karelen blev ryskt heter huvudstaden i regionen Petrozavodsk (precis som Petersburg uppkallat efter Peter den store). Under den finska tiden och framför allt under den svenska stormaktstiden var Viborg centrum.
"Kronstadt" guppar vidare. Det är inte flott men gemytligt. Hytterna är många och trånga och passagerarna ler förbindligt. Som på ett gammeldags pensionat. Guppar gör det speciellt vid de många slussningarna i kanalen Svir, som förbinder Ladoga med Onega, Europas näst största sjö. Lenins ansikte vakar över oss vid slussportar och kraftverk.
Anhalterna har ofta religiösa förtecken, men inte alltid. Vodkamuseet i Mandrogij är en riktig turistfälla, men rätt roligt i sin oförblommerade kommersialism. Bland annat säljs schackpjäser av glas, fyllda med vodka. Museet, om man ska kalla det så, finns i en nyuppförd by som försöker efterlikna en gammal karelsk bosättning. Små flickor sitter och broderar och målar brickor och porslin; träsnidaren Yurij Gusev visar sig vara en konstnär av rang.
Också klostren vet att ta betalt. Med buss far vi från kajen till Aleksander Svirskij, som år 1484 lade grunden till denna helgedom som bär hans namn. Den gröna färgen minner om att detta kloster hör till irländska Trinityorden. För att komma innanför valven kostar det motsvarande hundra kronor. Att få fotografera kostar det dubbla, men då får man inte plåta munkar och reliker, som Svirskijs avhuggna hand.
Höjdpunkten på denna resa är ön Kizji. Byggnaderna är med på Unescos världsarvslista. Det är lätt att förstå. Här är allt byggt i trä. Aspe. Detta förtalade träslag skänker en särskild lyster åt de många lökkupoler som strävar mot himlen. Här finns en sommarkyrka och en vinterkyrka, samt Rysslands äldsta träbyggnad. Alla byggnaderna är inte tillgängliga för besökare, men de som är det visar inuti prov på ikonmåleri som får en att stanna upp och begrunda och beundra.
Det sägs att det var en bonde från trakten som byggde den så kallade sommarkyrkan. När han var klar 1714 slängde han sin yxa i sjön och rodde hem. Att ett så storslaget verk skulle vara en mans verk. Det är knappt att man kan tro det.
Visslan från "Kronstadt" ljuder. Vi ska återvända genom flodsystemen och de stora sjöarna till Sankt Petersburg.